Det är nog lättare att beskriva vad som INTE är vetenskap.

Länk

Slutklämmen är ganska hård:

Det är många karriärer som plötsligt svajar till. Skandalen väcker dessutom ytterligare frågor. DT hade ett redaktionsråd bestående av flera namnkunniga experter. Anade ingen av dessa oråd när de aldrig ombads granska någonting?

Av den lokala rapporteringen framgår att få vill rota i detta. Forskare som har publicerats i DT vill förstås inte riskera att punktera sina karriärer. Högskolan vidtar inga åtgärder mot Kroksmark utan menar att fällningen i oredlighetsnämnden är ”en påföljd i sig”. Alla skyndar vidare.

Det duger inte. Hela det offentliga samtalet präglas av kris och oro över framtida generationers kunskapsnivåer. I det läget bör vuxenvärlden – i synnerhet den del som bär namnet Högskolan för lärande och kommunikation – ta värden som kunskap, vetenskap och lärande på stort allvar. Ivern att vända blad är stötande.

Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.

Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.

Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.

Jag känner igen en del tendenser, men är inte säker på hur en alternativ styrng skulle se ut.