De anpassliga akademikerna

Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.

Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.

Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.

Jag känner igen en del tendenser, men är inte säker på hur en alternativ styrng skulle se ut.

20130610-060126.jpg

Om Editor

http://tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Webmaster http://etenjournal.com Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Högskola, HSV, Lärarutbildning, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till De anpassliga akademikerna

    • Mats skriver:

      Intressant:
      ”Maria Arnholm tycker annars att Hudiksvalls kommuns modell med ett manligt nätverk är ett gott exempel på hur man kan jobba med frågan lokalt.

      – Ja, det tycker jag absolut. Det finns erfarenheter som säger att om man inte jobbar medvetet kring rekryteringen av manliga förskollärare är risken stor att de försvinner från verksamheten.

      Arnholm tror också att det låga löneläget bidrar till svårigheten att locka männen. Liksom partikollegan och skolministern Jan Björklund är hon för ett förstatligande av skolan, men vill inte från statens sida tillsätta eller öronmärka några pengar för höjda löner i förskoleverksamheten.

      – Nej, det är i alla fall inte aktuellt just nu.

      Men om man har ambitioner om en nationell strategi för förskolan, skulle inte staten kunna ta en större del av det ekonomiska ansvaret?

      – Jag tycker inte att staten ska bestämma allt. I den här frågan tror jag på decentraliserat kommunalt självstyre.”

      Jag hoppas att de här två frågorna inte knyts samman. Staten skulle mycket väl kunna ta ett större ansvar för att samordna det nationella jämställdhets- och rekryteringsarbetet – utan att genomföra ett förstatligande av verksamheten.

      Gilla

      • andersbwestin skriver:

        Själv blir jag främst berörd av följande rader uttalade av den unga mannen.

        – Många söker sig speciellt till mig, det märks. Särskilt småkillar som vill göra stereotypa killgrejer, leka med traktor och så. Men egentligen tycker jag lika mycket om att hålla på med pärlor, säger Per Samuelsson, 24.

        Hur mycket lydig politisk korrekthet måste man ha passerat innan man vill säga detta.

        Hur vet han att det är stereotypa killgrejer att vilja leka med traktor. I min naturvetarhjärna kan det precis lika ”hjärna” vara ett biologiskt program som utkristalliseras i ”lust och mys”.

        Själv minns jag ”pärl och pynt” som ett tidigt (”löjeväckande”) förtryck av min pojkaktiga längtan.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Jo – det finns en underliggande diskurs som belönar män som inte lever upp till traditionell manlighet.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s