I fortbildningskursen jag går ingår ett coachningstillfälle och jag var nog lite orolig innan. Vi skulle fokusera på uppdrag och jag har svårt att sätta upp gränser mellan mina olika roller. Min dröm om att få bloggpersonlighet och vardagsjag att smälta samman i en yrkesroll är nog lite naiv och vi kunde snabbt konstatera att jag inte har någon tydlig plan för var jag befinner mig om fem år.
Att vara lärare är ofta att befinna sig i coachrollen – därför är det spännande att prova på att själv bli coachad. Dessutom gillar jag att prata om mig. Ibland ser jag nog bloggens läsare som mina oavlönade coacher.
Roland Persson håller en mycket provocerande installationsföreläsning om vårt förhållande till genier. Sverige verkar inte vara en bra plats för mångsidigt begåvade personer.
Frågan är vad som händer när de här barnen möter svensk skola. Roland Persson antyder att det inte är alla lärare som uppskattar att ha ett geni i klassen.
Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.
Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk
Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.
Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????
Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.
Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?
Ett av maskulinitetens många ansikten
Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)
Här handlar det om att öka kvalitén och se de egna fördomarna. Den här checklistan tror jag att många skulle ha nytta av:
Förstora
– Vi missar mäns depressioner. De uttrycker kanske inte nedstämdhet på samma sätt som en kvinna, utan beskriver aggressivitet och irritabilitet. Det har jag blivit mer lyhörd för sedan vi började arbeta med genusfrågor, säger Kerstin Jigmo.
Frågan är varför det tycks vara tillåtet att tala om könsskillnader inom vården men inte i skolan. Det vore absurt om en utredning kom fram till att männen lider av en “antivårdkultur” och borde skärpa sig – men i skolans värld är det helt möjligt. Länk till artikel om DEJA
Jag möter en ovanligt munter minister i Rapports 18-sändning som presenterar förslaget om nationella prov i fler ämnen. Jan Björklund slår med ett skälmskt (?) leende fast att:
– Det jobbas för lite i svensk skola!
– Eleverna måste anstränga sig mer!
– Nationella prov i fler ämne leder till större ansträngningar!
– Fler prov ger bättre resultat och ni vet hur det går för Sverige i den internationella konkurrensen om vi inte skärper oss
Jag menar att det måste finnas en balans mellan undervisningstid och examinationstid. Idag riskerar lärarnas arbetstid att fyllas av administrativa uppgifter. Amerikanska undersökningar visar att en stor del av det som skulle vara undervisningstid ägnas åt provförberedande åtgärder som på sikt innebär ett förytligat lärande. The Wire säsong fyra är en lysande gestaltning av problemet.
Min oro handlar framför allt om att vi försöker kombinera två svårförenliga system. Om proven konsekvent används som bedömningsunderlag och rättas av utomstående skulle det kunna innebära en verklig maktförskjutning. Barnen skulle tvingas att ta ansvar för sina studier och de undervisande lärarna kan skaka liv i den handledarfunktion som idag riskerar att komma i skuggan av bedömningsfunktionen.
Läraren får i ett renodlat system respons och coachning utifrån sina elevers resultat. Men det är inte givet att läraren ska garantera att barnen ska lyckas. Dagens komplicerade ansvarssystem med IG-varningar och stödåtgärder är svåra att förena med ett utvidgat elevansvar. Det är proven som gäller.
Jag har begränsad kunskap om amerikanskt utbildningsväsende och det mesta av min fragmentariska bildning kommer tyvärr från filmens värld. Idylliska och förutsägbara collegehistorier, heroiska gettoskildringar och underliga kindergartenberättelser – det är verkligen ingen stabil grund för ett debattinlägg. Jag har förstått att delstaterna har stor frihet att bygga sina egna system och att de federala myndigheterna nu vill styra mer. En stor del av skolsystemet handlar om tester och skolan är inriktade på att förbereda barnen inför dessa livsavgörande prov. Innerst inne är jag nog fångad av myten om USA som frihetens och individualismens boning på jorden.
I veckan har mycket handlat om att pojkar missgynnas betygsmässigt i svenska skolor och jag har försökt bredda diskussionen till att även beröra innehåll och arbetsformer. Samtidigt vill jag inte medverka till en olycklig polarisering mellan vad pojkar och flickor behöver. Det är en ömtålig balans mellan tydlighet och behovet av nyanser. Jag vet att en del kvinnliga lärare har tagit illa upp och känt sig anklagade.
Anders B Westin tipsar om en sida som inte är känd för sin återhållsamma ton och det är med viss tvekan jag följer länken – men den här berättelsen är absolut värd att läsa och fundera över:
Helena von Schantz har tröttnat på att skolornas problem skylls på lärarna. Jag är inte säker på att hon trodde att den banbrytande serien skulle bli så här lång: 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
I det senaste avsnittet avslöjar Helena dramaturgin i 9A – ju sämre desto bättre. Jag är full av beundran inför hennes sätt att hantera en ökänd kommentator på Newsmill.
I Sverige har vi inte “mål att uppnå” i förskolan och jag tror inte att en sådan rubrik vore möjlig i dag. Det engelska skolsystemet är mer målstyrt och rakt på sak. The Telegraph
Half of boys failing at school by five More than half of all five-year-old boys in England are already failing to make sufficient progress at school, according to official figures.
Vad är lösningen? Mer tester och mer individuellt stöd.
“To do this, we will put in place a pupil premium to support the most disadvantaged children, introduce a reading progress check for six year olds to identify those falling behind before it’s too late, and raise standards in education across the board through our schools reforms.”
Samtidigt skär staten ner på bokprogram för utsatta områden.
The King´s speech är en lysande film. Colin Firth gestaltar rädslan för att tala på ett sätt som jag tror alla kan förstå. Skräcken i att stå framför en grupp främmande människor och uppleva varje ord som en fiende – jag känner igen mig och hoppas att scenskräcken släpper innan jag blir pensionerad.
Tysta tankar 