The King´s speech är en lysande film. Colin Firth gestaltar rädslan för att tala på ett sätt som jag tror alla kan förstå. Skräcken i att stå framför en grupp främmande människor och uppleva varje ord som en fiende – jag känner igen mig och hoppas att scenskräcken släpper innan jag blir pensionerad.
Bloggstatistik
- 1 285 131 hits
Senaste kommentarer
Otto von Plös om Vad var det som hände? Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… Nanaz Fassih om Att tala MED föräldrar –… Mats om Erotisk jazz Magnus om Erotisk jazz Roger J Danielsson om Denna valrörelse… Mats om Är detta världens roligaste… Anonym om Är detta världens roligaste… -
Senaste inläggen
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
- Värdegrunden och toleransen
- Tomelilla som bild av folkhemmet
Twitter
- Går det att fördela resurser efter behov utan tillgång till aktuell statistik? Det lär bli svårt för kommunerna att… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- Kan du ge lite bakgrund @Vixvbg ? twitter.com/LisaHeino/stat… 2 weeks ago
- RT @LisaHeino: Extremt viktig insändare! hn.se/%C3%A5sikter/o… 3 weeks ago
- RT @EmmaLeijnse: L röstar först nej till förslag om skärpt ägarprövning för friskolor, sen kritiserar man regeringen för att man inte skärp… 3 weeks ago
- RT @Skolinkvisition: Lyckost Kunskapsskolans ägare Peje Emilsson som hade bra kontakter med utbildningsministern i diktaturen Saudiarabien… 4 weeks ago
Meta
Det där med att tala inför andra, tja, om jag ska ha manus blir det hackigt och oinspirerat. Får jag prata utan, vilket jag gör oftast, går det hur bra som helst.
Det där med scenvanan kanske beror på uppväxten och avdramatiseringen att stå inför publik. Jag har något slags omvänt förhållande till storleken på grupp. Ju större ju mindre blir man störd och mindre energi rinner av än vid mindre grupper.
GillaGilla
Intressant – jag anar att det då är lättare att anonymisera mottagaren och att en del av komplikationen försvinner? I ett parsamtal MÅSTE du hela tiden kolla av att budskapet landar rätt – i en retorisk situation gör du med ”din grej”!
GillaGilla