Jag läser Expressens ledarsida och blir lite illa berörd av debattekniken.
Johannes Forssberg har läst TT-artikeln och citerar lösryckt några meningar för att därefter gå över till att hitta på meningar som han markerar med citationstecken. Antagligen försöker han göra någon form av drastisk tolkning som han kan polemisera mot men det känns lite ovärdigt: Länk
Mats Olsson, lärarutbildare vid Malmö Högskola, skyller problemet på kvinnoväldet under de tidiga skolåren, och menar att lösningen är att “sluta se maskuliniteten som ett problem”. Jag tror tvärtom att “maskuliniteten” är problemet. Snarare än att bejaka pojkars “maskulina rätt” att bete sig som idioter borde man redan i förskolan uppmuntra deras sociala utveckling i stället för deras bröl.
Jag skyller inte problemet på kvinnor men är bekymrad över att staten inte ser bristen på mångfald som ett problem och att den dominerande kulturen beskriver sig som normal och neutral. Ur det här perspektivet blir all kritik kränkande och ryggmärgsreflexen blir:
– Vad är det för fel på mig????
Samtidigt beskriver han sin egen skoltid på ett lite rörande sätt och mellan raderna lyser en ånger som jag inte vet vad jag ska tänka om. Jag skulle gärna vilja veta mer om hur Johannes Forsberg hamnade i det här utanförskapet? Vad var det som fick honom att hänsynslöst demonstrera sitt förakt mot sociala spelregler? Blev han verkligen uppmuntrad i det här mönstret? Av vem? För mig låter det som ganska omogna protester mot en skolsituation som inte utmanar hans kapacitet.
Mest nyfiken är jag på varför han kopplar de här sidorna till maskulinitet?
Ett av maskulinitetens många ansikten
Jag har skrivit lite för mycket i ämnet för att känna mig bekväm i hans tolkning av mina åsikter (Länk)
Tysta tankar 
Johannes Forsberg missar liksom poängen.
Vilken är det som har sagt att någon försvarar pojkars rätt att bete sig som idioter.
Handlar inte frågan om det omvända. Att hitta metoder att kanalisera pojken till det “icke idiotiska”.
Det är ju där insikten skall finnas.
Kanske behövs det män med en viss typ av förmåga för att detta skall kunna uppnås.
Är det inte just det som du försöker påtala.
LikeLike
Jo – precis det!
Men det kan också vara en individuell fråga. Jag vet verkligen inte varför Johannes hade en svår skoltid. Var det verkligen ingen som tillrättavisade honom? Jag tror att de här killarna brukar få ungefär 50 tillsägelser om dagen – jag undrar varför de inte lyssnar!
LikeLike
Det är nog lite olika från skola till skola, från klass till klass och från lärare till lärare. Det finns lärare som låter sig duperas helt av ‘slarviga gossars’ charm, det finns lärare som glatt kastar sig över möjligheten att vara ‘förstående’ och ‘ta hand om’ den ‘stackars missförstådde och trasige’, och det finns lärare som identifierar sig så brutalt med gossen ifråga att de inte förmår sig att säga ifrån.
I alla tre fallen lämnas eleven vind för våg, utelämnad åt att själv dra gränsen efter bästa förmåga.
LikeLike
En sådan exotiserande romantisering tror jag är svår att göra som man till pojke.
Att ge efter för den här formen av urartad låtsasmaskulinitet är det ultimata sveket!
LikeLike
Och ändå sker det, varje skoldag, runt om i skolor i Sverige.
Det är en viktig aspekt och det är bra att den lyfts på ledarsidan i en av våra mer lästa tidningar.
LikeLike
Jo – frågan är hur han lyckas beskriva det som något jag förespråkar?
LikeLike
Det kan jag inte, hur jag än kisar, se att han gör. Hur menar du?
LikeLike
Att bland äkta citat med falska menar jag är ett fult grepp – jag skulle aldrig försvara översitteri eller störande beteende och särskilt inte utifrån “maskulin rätt” som jag menar han lägger i min mun. (det är i samma stycke)
Därefter har han en utmärkt halmdocka att polemisera mot och han saltar sin predikan med lite privat botgöring.
Lågt – mycket lågt.
LikeLike
Ett centralt problem är uttrycket “man borde uppmuntra deras sociala utveckling”.
Socialisation till lydnad, samarbete, självständighet eller självförnekelse?
Här börjar demoniseringen av maskuliniteten som definieras som asocial. I själva verket har pojkarna ofta väl utvecklade samarbetskulturer på förskolan som inte respekteras av pedagogerna eftersom de s´hotar den formaliserade strukturen.
Socialisation måste vara mer än sitta på sin plats och vänta på sin tur!
LikeLike
Uppriktigt talat, Mats, jag har läst hans text femton gånger nu och jag kan inte för mitt liv se det du ser.
Skulle du ha tålamod att förklara ännu en gång? Jag vill gärna förstå!
LikeLike
Aha, du hade redan gjort det innan jag hann kommentera, tack!
LikeLike
Blev det klarare?
LikeLike
Men jag kan inte se att han säger att säger det du tolkar in i hans ord! Han beskriver en inte helt ovanligt skolsituationen, från elevperspektiv, och tolkar, som många andra, detta som ‘maskulinitet’ (att han snarare tycks beskriva en begåvad, allmänbildad och allmänt uttråkad elev är en annan diskussion), och efterlyser en skola som tar ansvar för elevens situation. Han lyfter fram dig som exempel på en som tar detta ansvar, men, om jag tolkar honom rätt, han tycker inte att du går tillräckligt långt.
Hans utgångspunkt, som jag läser texten, är problemet – han utgår ifrån att skolan måste se ut som den gör idag, och att det är eleven som skall omformas för att passa in i skolan istället för omvänt. Han är ett offer för det konformerande skolsystemet, trots att han tappert försökte sprattla emot.
Det är vad jag ser i hans text.
LikeLike
OK – jag kanske är lite stingslig!
Vi kanske kan pröva hans erfarenhet mot grotescosången: “Det är POJKARNAS fel”
Kanske är det debattartikeln en genre som jag inte förstår. Att döma av kommentarsfältet verkar inte läsarna heller förstå…
LikeLike
Viktig poäng som jag glömde att lyfta:
“Hans utgångspunkt, som jag läser texten, är problemet – han utgår ifrån att skolan måste se ut som den gör idag, och att det är eleven som skall omformas för att passa in i skolan istället för omvänt. Han är ett offer för det konformerande skolsystemet, trots att han tappert försökte sprattla emot.”
Här ligger problemet som återkommer i många genuspedagogiska texter – till sist tycks de handla om anpassning och disciplinering. Ofta i en drapering av att “utveckla sina individuella förmågor”. På det sättet blir argumentationen väldigt dubbel. Man är liksom frihet och tvång samtidigt!
LikeLike
Vi kan sjunga en liten sång, titta på varandra och nicka införstått instämmande. Eller så lyfter vi diskussionen en nivå, och slutar kasta skuld och sarkasmer som vore det snöbollar.
Problemet är att Forsberg, tillsammans med en stor del av befolkningen, tänker sig att ett skolsystem som det såg ut när de själva lämnade grundskolan är en naturlag. Hur kan vi ändra på detta? Hur kan vi förmedla att det faktiskt är möjligt att ändra på även det trögaste system?
LikeLike
Jag brukar rekommendera Åsa Bartholdssons avhandling
http://www.skolporten.com/art.aspx?id=a0A200000001Uvv&typ=art
Första kapitlet ur Den vänliga maktutövningens regim
http://www.mypaper.se/show/smakprov/paper.asp?isbn=9147084753
Men ett sådant här kritiskt perspektiv gör ont – och för många är det nog svårt att tänka sig en skola utan det!
LikeLike
Det handlar om mitt motstånd mot den så kallade genuspedagogiken som jag upplever som extremt manipulativ. Man skapar killgrupper och utsätter dem för social ingenjörskonst av värsta slag: Nu ska vi visa känslor, läsa poesi, dansa balett och måla akvareller. Om du inte är intresserad av detta riskerar du att stämplas som bråkmakare eller värre: mansgris!
Man försöker alltså bota pojkarna med hjälp av mer av samma vara som de redan matats med! Är det konstigt att pojkarna värjer sig?
LikeLike
Inte det minsta, det är sunt. Denna sociala ingenjörskonst drabbar inte bara pojkar, den är en kvävande luddigt kärleksfullt rosa varm och hindrande filt över många elever, oavsett kön – visst finns det flickor som trivs i Birkenstockade pastellmiljöer, som blommar ut i turordningsrestriktionspedagogiska klassrum och slappnar av i rigida men blommiga hierarkier, men det finns andra sorters flickor också.
Men det finns inte plats för den sortens flickor heller.
Likriktning, oavsett vilken riktning det gäller (fyll själv i lagom morbid vitsighet om den första stavelsen i meningens första ord, jag skriver inte ut sånt i din fina blogg, Mats, det är en för mjuk miljö och jag vill inte besudla den) är brutaldestruktiv.
LikeLike
Tack Morrica! Så kräsen när det gäller skämt är jag inte!
Jag är glad att du påminner oss om att detta inte i första hand hanlar om pojkar/flickor även om betygsdebaclet antyder att det finns strukturer som (kortsiktigt) gynnar flickorna.
Jag tror det behövs fler män i skolan och förskolan – för flickornas skull! Annars är risken stor att deras identitetsutveckling blir linjär (imitativ)
LikeLike
Strukturer som kortsiktigt gynnar vissa grupper av flickor. Inte alla, bara vissa utvalda grupper.
LikeLike
Det kanske vi behöver påminna oss om!
Ofta!
LikeLike
Semantik är viktigt. Vilka ord vi väljer respektive väljer bort påverkar i hög grad hur vi tänker och ser världen.
LikeLike
Samtidigt finns det ett problem i om vi väljer att se verkligheten som ett språkspel – de här generaliseringarna som vi alltid gör är ju nödvändiga för att orka. Varje gång vi sätter ord på en känsla eller handling innebär det en viss form av reduktionism.
Jag tänker att en del av krampen i frågan är rädslan att tala om skillnader eftersom vi då konstruerar och cementerar dem – men rädsla är ingen bra grund för att våga se och handla.
Min tes är att vi riskerar att ersätta erfarenhet och upplevelse med språkliga överenskommelser – vad får vi prata om?
Och nu önskar jag att Foucault kunde reda ut det här åt mig…
LikeLike
Språkliga överenskommelser?
Jag ser istället en stor fara i att svepande generaliseringar, som t ex ‘betygssystemet gynnar flickorna’, medför en risk att hela debatten glider ut i ett meningslöst ingenting och de stora förlorarna blir eleverna.
Att sätta ord på något är att göra det synligt. Att generalisera för grovt är att göra saker osynliga.
Betygssystemet gynnar vissa grupper av elever. Dessa elever har tillräckligt mycket gemensamt för att kunna betraktas som en grupp. Om vi reducerar detta gemensamma till kön slarvar vi bort ett verktyg vi har.
Det kan vara så att de flesta av eleverna i gruppen är flickor. Är alla flickor? Inte? Har man sett, könet var alltså inte en gemensam nämnare, låt oss leta vidare.
Förstår du hur jag menar?
LikeLike
Jag förstår precis hur du menar (tror jag) och tänker att detta egentligen tangerar matematiken och mängdläran. För att kunna förstå varandra behöver vi göra kriteriebaserade definitioner av t.ex. “gynnad grupp” och därefter se hur andra mängder av element förhåller sig till denna.
Hej Matematik!
LikeLike
Om vi ska kunna dra några som helst användbara slutsatser om t ex vilken slags elever som gynnas respektive missgynnas av t ex betygssystemet så måste vi göra det. Annars blir det lösa antaganden, och att basera undervisning på dylika tycks mig mer än onödigt vanskligt.
LikeLike
Jag har alltid tyckt att mängdläran har förtalats orättvist genom åren!
Det är verkligen enda sättet att bli medveten om vilka former av generaliseringar vi gör – och inte gör!
LikeLike
Ja. Och eftersom vi generaliserar om elever är det viktigt. Det handlar inte om äpplen eller päron, utan om människor.
LikeLike
Jag menar nog att det kan vara viktigt att skilja mellan äpplen och päron också – men jag vet inte riktigt varför!
LikeLike
Men säger inte rubriken allt? “Bättre betyg till skolkarna”, då har man(han) väl inte ens försökt förstå vare sig problemet eller din ståndpunkt?
Hans koppling till maskulinitet bygger nog enbart på iakttagelser av sig själv utan större eftertanke. Maskulin pojke = störig, saboterande. Inget om varför. Eller att det faktiskt finns positiva manliga egenskaper…
LikeLike
Usch ja – det är faktiskt en riktig obehaglig text i sin blandning av privat anekdotism och storslagna anspråk på att säga något viktigt om världen.
LikeLike
Pingback: Vad händer på Expressen « Tysta tankar
Christer bad mig på Aktivarum att sammanfatta vad jag vill på detta ämne. Mitt svar blev en grovkornig handlingsplan och då jag länkat till både Mats och Christer så lämnar jag även svaret där.
”Erik, det ligger mycket i många av dina argument, men de flesta av dem måste behandlas på en högre nivå än den enskilda läraren.”
Jag börjar med att poängtera vad jag kan. Jag är expert på effektiv tydlig kommunikation. Jag bedömer vad någonting är och beskriver vad jag ser i språk som gör det lätt för personer att ta välinformerade demokratiska beslut i frågan. Som en världskänd coach brukar säga: ”Att leva är att ta beslut.”
Till saken
Problemet med dessa ”högre nivåer” du pratar om är att man inte kan avgöra på högre nivå om ett mål uppfylls utan folk vet exakt vad målet är (och inte är) och de högre nivåerna verkar i skolväsendet ofta inte ha nån som helst koll på vad målet är för när man tittar närmare på dem är måltexterna i sig varken tydliga eller konsekventa.
Detta kunde ha åtgärdats för länge sedan men svenska myndigheter verkar anse att det säkraste för att undvika att göra fel är att göra ingenting (de får ju ny chef/politiker om fyra år)! Tsunamin i Thailand ett tydligt exempel. När något allvarligt inträffar så är myndigheters krishantering ofta att göra ingenting. Passivitet en säker karriärsväg.
”Läroplanen och kursplanerna skrivs på politisk nivå och tolkas på myndighetsnivå; Skolverket ger ut tolkningar som skolorna måste följa och Skolinspektionen slår ner på det som de anser vara felaktiga tolkningar på skolnivå.”
Jag är varken intresserad av läroplan eller kursplan. De är bara metodik/teknik (sånt är folk för besatta vid redan), jag är intresserad av målet, vad man försöker uppnå. Först när vi vet målet kan vi bedöma om människor gör sitt jobb. Vi kan inte bedöma om människor gör sitt jobb på ”kursplaner” för det finns ingen garanti att kursplaner ger resultatet ifråga (mikrostyrning är i största allmänhet förkastat i ledarskapsteori) och då är vi tillbaka på ruta ett.
Som pedagogen Stavros ”Klass9A” sade när han höll fram elevernas diagnostiska provresultat i slutet av avsnitt 2: Detta är resultatet, detta är verkligheten, Resten är bara snack bakom kulisserna.
Om kursplanen inte ger resultatet är den kursplanen inte sanning – Då vill jag veta vad det sanna målet med kursplanen (och därmed vad målet med den svenska skolundervisningen 2011 är) antingen det eller så slutar man använde den. Jag vill inte att folk ljuger för mig. (Jag har pratat med föräldrar man uppenbarligen från skolans håll har ljugit för)
Vad försöker man åstadkomma med kursplanen? Detta är ingen ny fråga. Så här svarar Etnologen Jonas Frykman:
”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper. Skolan koncentrerar sig på att göra individen till Någon.”
Här får vi ett ganska tydligt svar på frågan. Eleverna har dåliga kunskaper för målet är inte att ge dem några sådana. För så här är det: Om lärare får ett mål och sedan en instruktion/tolkning som tydligt empiriskt och statistiskt strider mot det målet så måste lärare fråga ansvarig myndighet om de skall följa målet eller tolkningen (bägge samtidigt är en omöjlighet)
Skall eleverna lära sig läsa, räkna och skriva eller skall deras möjlighet att göra dessa saker saboteras av myndigheter som bara rycker på axlarna och hittar på teoretiskt trams åt eleverna att göra istället för att de antingen a) inte vet bättre eller b) skadar barn med vilje?
En fråga:
Tror du/ni att de där myndigheterna (som det för övrigt gömmer sig människor med namn och familjer bakom) kan ställa sig och inför tusentals föräldrar säga ”nej målet är INTE att era elever lär sig läsa, räkna eller skriva, vi skiter i det och tvingar dem göra annat istället? Sedan hemundervisar vi våra egna barn för att de skall ha fördelar i livet
Även detta har jag stött på. Elever på högskolan som berättade hur de fick höra en sak i skolan och hur deras akademikerföräldrar sedan gav dem sann information hemma.
”För övrigt tycker jag att det har blivit lite väl mycket ordvrängeri här och det är lätt att gå vilse i all ”negativism” (som även du står för). Därför försöker jag ta ner diskussionen på marken igen.”
För att undvika missförstånd så finns här en blogg som presenterar såväl konceptet som Thomsen och Stjernfelts bok på ämnet negativism
http://negativism-kritik.blogspot.com/
”Jag vill (bl a 🙂 ):”
”Att alla lärare görs mer medvetna om hur skolsystemet kan påverka olika individer (kalla det genus, olika personlighetstyper, individualisering eller vad du vill) med särskilt fokus på varför killarna generellt misslyckas i högre grad än tjejerna (och varför man kallar det ”misslyckas” när det i vissa åldrar kan härledas till den individuella fysiska och psykiska mognaden).”
För det första misslyckas inte killarna lära sig saker. De skriver tvärtom ungefär lika bra som tjejerna på PISA, sedan sänks killarnas betyg på nationella proven (som görs utifrån kommunikativ läroplan) och sedan sänks killarnas betyg ytterligare en del i klassrummen av allt att döma för att de inte beter sig som de var flickor.
För det andra vill jag veta vad syftet med utbildningen är. Utan att veta syftet så kan man inte bedöma om personerna som utför det lyckas eller misslyckas. När vi vet syftet kan vi bedöma om tekniken ifråga är rätt för det syftet. Är den inte det är vi tillbaka på ruta ett. Vilket är målet med denna teknik?
Vi kan inte gå till ruta två utan att vara klara med ruta ett. Utan att veta målet med undervisningen så går det inte att undervisa. Och att påstå att målet med undervisningen är att följa tekniken är ungefär lika vettigt som att säga målet i fotboll är att skjuta mål på straff. Om du inte får straff så får du inte göra mål. Så spring runt och försök få straff, de som är bäst på det får chansen att göra mål – inga andra mål räknas.
”Att man satsar på att jämna ut könsfördelningen bland lärarna.”
Jag håller med om att man skall jämna ut könsfördelningen bland lärarna så där får du mitt fulla stöd i åsikten, men jag vill påpeka inga empiriska bevis (se Maria Nycander 2006) styrker detta har med ämnet betyg att göra, jag stödjer den åsikten av helt andra skäl.
”Att hela skolans organisation anpassas bättre efter individer som är mer praktiskt lagda än verbalt.”
Med organisation menar du läroplanen? Det är ju den ”kommunikativa läroplanen” som gör det möjligt för otekniska extroverta personer att snacka till sig högsta betyg i teknik och idrott medan personer duktiga i idrott i teknik inte kan använda dessa till att få högre betyg i andra ämnen. Dvs i manliga praktiska ämnen kompenseras tjejer men inte omvänt. (Maria Nycander 2006)
”Att man använder fler olika sätt att utvärdera kunskaper och färdigheter på än skriftliga prov.”
Det säger ingenting om hur de sätten ser ut att säga de är fler. Det enda viktiga för mig är att utvärderingen är konsekvent och neutral. Och då det redan finns provkonstruktörer som säger sig veta exakt vad tjejer och killar är bäst på (och då IQ testernas görs könsneutrala redan) så kan det knappast vara svårt att genomföra detta. Det är snarare Chivalry som spökar. Att så fort man skall förbättra för nån är det populärast att förbättra för tjejer. Forskning av Professor Roy Baumeister visar detta inte är enskilt fall utan universell sanning.
”Att lärare ska arbeta i tighta arbetslag så att bedömningen av elevens kunskaper blir mer av ett lagarbete.”
Det där tror jag inte funkar alls. Tvärtom så visar forskningen (och då särskilt i kvinnodominerade yrken)¨att man får grupper där alla tycker lika och där de som inte gör det mobbas så hårt de tvingas sluta.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/forodande-att-avvika-i-homogen-grupp_135273.svd
”Vad vill du?”
Som övergripande mål vill jag ha en rättvis och effektiv skola att vara stolt över. Detta är Sverige! Med detta sagt över till delmålen.
1) Först och främst vill jag veta målet med svenska skolan och då menar jag tydliga mål. Eleven skall kunna läsa, räkna och skriva check! Tills eleverna kan detta så är kursplanen värdelös. Man kan inte lära sig avancerade kunskaper utan att kunna grundläggande fakta. Tanja Bergkvist bifogade den här länken på ämnet.
http://www.math.chalmers.se/~olleh/skolans_sak/faktakunskaper.html
Vissa lärare kaxar om hur svenska elever är så mycket bättre och moderna på ”andra saker” att PISA för dem inte spelar nån roll – Jag har personligen hört lärare säga att de ”inte ens tror på PISA” som om det var deras val.
2) Sedan vill jag ha en utvärdering av kursplanens effekt på målet – jämfört med andra alternativa kursplaner. Är kursplanen resultatmässigt bra eller vill lärarna ha kvar den av samma anledning som eleverna på Purdue som skrev sämre trodde de skulle få bättre resultat – för att den ger lärarna en falsk men behaglig känsla av kontroll?
http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/elever-pluggar-bast-med-prov
3) Slutligen vill jag ha en utvärdering av lärarna. Som ”Klass9A” tydligt visar så kan lärare gå runt med katastrofalt dåligt resultat och ändå tycka dessa är ganska bra lärare (som om man kan vara lärare bara genom att stå och prata för sig själv).
Jag säger inte det är lärarnas fel – tvärtom som Stavros sade är det rektorn som skall se till lärarna kan göra sitt jobb (men då måste man först vara tydlig vad det jobbet är – tekniken kommer sist – och alla kan inte nå framgång med samma teknik så alla anhängare av mikrostyrt ledarskap kan lägga ner på en gång)
Men att inte kunna lära ut ett dugg till eleverna men ändå tro man kan kalla sig en bra lärare är ungefär lika vettigt som att kalla sig målare men när man åker hem lossnar färgen på husen för man gjorde allting fel.
Om de personer som jag lär ut saker till inte lär sig någonting Då är jag ingen lärare. Då är jag mer en politiker vars budskap väljarna inte köper.
LikeLike
OJ – det blev långt!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja.
LikeLike
Det var inte helt enkelt att tugga sig igenom formuleringarna från denne “expert på effektiv tydlig kommunikation”, jag önskar dig lycka till, Mats.
LikeLike
Jag har ambitionen att svara artigt på alla inlägg – kan jag skylla på vinterkräksjuka?
LikeLike
Kanske kan du be om en omformulering? Det brukar jag göra när jag inte är säker på att jag förstår, men gärna vill förstå.
LikeLike
Pingback: Johannes Forssberg påstår det är manligt att vara ett svin « Aktivarum