Vårt förhållande till ”genier”

Roland Persson håller en mycket provocerande installationsföreläsning om vårt förhållande till genier. Sverige verkar inte vara en bra plats för mångsidigt begåvade personer.

Länk till UR

Frågan är vad som händer när de här barnen möter svensk skola. Roland Persson antyder att det inte är alla lärare som uppskattar att ha ett geni i klassen.

Om Editor

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Normativitet, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

172 kommentarer till Vårt förhållande till ”genier”

  1. Morrica skriver:

    Det ligger mycket i vad han säger. I Sverige beror individens spelutrymme helt och hållet på vem man är i förhållande till omgivningen, men att säga det högt är inte tillåtet.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Min första reaktion var att avfärda honom som elitist – riktigt så enkelt var det inte!

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Säger du det? Berätta mer, hur tänkte du då, och vad fick dig att nyansera din bild?

        Gilla

      • Mats skriver:

        Kanske var det den gedigna empirin – men antagligen också en smygande igenkänning… och att min förutsägbara reaktion var en del av problemet!

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Så bra! Får jag fråga när igenkänningen började komma smygande, och vad det var du kände igen, eller blir jag för personlig?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Personligt har jag inget emot – det är liksom det bloggen är till för!

          Jag tror att den första reaktionen var en gammal vänsterreflex (alla är lika bra – alla kan spela) men att han argumenterar övertygande för värdet av att ta till vara begåvningar. Och för att kunna göra det måste vi se dem!

          Min egen ”genialitet” är högst begränsad. Jag fick premium i första klass och det räckte nog för att övertyga mig om att jag var hyfsat intelligent – kanske börjar den meriten bli lite åldersstigen men jag tar fram boken ibland (Limhamnsmuseets årsbok 1962) när självförtroendet svajar.

          Mitt problem har väl snarare varit att jag jag har svårt att bestämma mig. Gick naturvetenskapligt gymnasium, läste littvet, blev förskollärare, höll på med musik och film, begränsad vetenskaplig uthållighet och inget professorsämne, mer envis debattör o.s.v.

          Du hör – ingen riktning!

          Jag anklagar inte staten för att ha brustit i min uppmuntran – man måste nog själv ta tag i sin talang och krydda den med någon form av äregirighet eller sammanhang. Visst nämner han det?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Problemet med ‘alla är lika bra, alla kan spela’ är att bänkar man en spelsugen Zlatan i god form för att det är Lars-Göran från Svinarps tur att spela så förlorar hela laget på det. Och det vet hela laget, vare sig man officiellt räknar poäng eller inte.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag tror att pojkar generellt har lättare för att inordna sig i hierarkier. (på gott och ont) kanske är det någon primitiv reflex av att hitta sin plats i flocken och en medvetenhet om att vi inte alltid kan rivalisera om status.

          Fast nu generaliserar jag igen!

          De flesta av oss skulle nog göra vad som helst för att få spela i samma lag som Zlatan….

          Gilla

  2. janlenander skriver:

    Jag upplever att det absolut kan finnas olika slags genier och vi ska vara oerhört positiva till dem för de behövs men fundera över några saker.

    1. Ifall de finns olika slags genier så kanske de alla är väldigt unika och det blir tveksamt hur stort värdet är av elitklasser etc.

    2. Ifall de är olika kanske det blir lätt löjligt när man frågar tennisgeniet Björn Borg om Israel-Palestina, sångerska-geniet Carola om livsåskådning och även Einstein hade ju områden där han var lite naiv.

    3. Ifall de är olika så kanske det handlar mycket om att fråga rätt geni, för det kanske är ganska klart att de har något viktigt att bidra med.

    Viktigt med denna föreläsning, för jantelag mm kan göra tillvaron svår för dem och jag tror att de har tillräckliga egenskaper för att vara unika så vad de behöver är ett samhälle som inkluderar och tolererar dem.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag får också en känsla av att det är ganska sköra plantor och vi måste nog vara rädda om dem i en skola som är väldigt förtjust i likformighet.

      Den som har andra mål riskerar att hamna på kant med systemet!

      Men det finns en viss risk att vi romantiserar någonting ganska vardagligt. Jag har aldrig tänkt på Björn Borg som geni. Ett visst bollsinne och en djävla vinnarskalle är nog en bättre beskrivning!

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Varken Borg eller hon den andra är några akademiska genier, och till skillnad från dylika har de båda talangen placerad inom områden där det är ok, rent av ses som beundransvärt att ha framhäva sig här i Sverige.

        Att Jan väljer att lyfta just dem som ”genier” stärker Perssons resonemang ytterligare, och visar tydligt precis hur den hållning som strävar efter att akademiskt högbegåvade ska ‘veta sin plats’ och ‘akta sig för att tro att de är något’ kan ta sig ut.

        Tack, Jan, för ditt pedagogiska exempel.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Einstein var inte heller något akademiskt geni.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det finns många myter om den mannen! jag tror vi får gå till biografin!
          http://en.wikipedia.org/wiki/Albert_Einstein

          Samtidigt behöver vi kanske en skarp definition av ”geni”?

          När jag jobbade på SJ kallades man geni om man gått ut gymnasiet…

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Han var absolut vetenskapligt påläst men hans akademiska bana tog inte fart förrän efter hans tre banbrytande upptäckter.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Med den frisyren kunde han inte misslyckas!

          Det har liksom blivit ett grundkriterium för genialitet.

          https://lumaol.wordpress.com/2008/05/14/fran-einstein-till-grace-jones/

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jan, jag beklagar att jag använder begrepp som är lite för svåra för dig, jag ska försöka uttrycka mig tydligare framgent.

          Du tycks ha lite svårt att skilja på begreppen ‘geni’ respektive ‘meriter’, låt mig försöka beskriva skillnaden.

          Att vara ett geni, eller att vara extremt begåvad, att ha hög IQ, väl utvecklad analytisk och logisk förmåga kan vi jämföra med att t ex vara lång. Egenskapen i sig gör inte människan till en bättre människa, värd mer än andra eller finare på något sätt, men den gör så att vissa saker i livet går lättare för den begåvade, eller långa, personen.

          Meriter, akademiska, idrottsliga eller av annan sort, är en slags bevis på att personen gjort vissa saker, t ex vunnit en fin tennistävling, vunnit melodifestivalen eller avlagt en doktorsexamen. Det är inte heller något som gör personen mer värd, finare eller bättre, men det är något som ibland, om meriterna getts inom fält som värderas i kulturen där personen befinner sig, kan ge personen position och inflytande.

          Det är inte samma sak, men kanske lätt att blanda ihop.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jan är inte ensam om den här sammanblandningen – i högskolelagen används uttrycket ”vetenskapligt kompetent” som en beskrivning av att personen har disputerat.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Kompetens har med meriter att göra, inte med begåvning, så det tycks mig fullt rimligt.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det är ju pedagogiskt bra att du klargör distinktionen mellan geni och meriter men just jag behövde inte den förklaringen. Jag försöker öppna upp tankekartan mot att inse att geni inte är en enda egenskap som lång eller kort. Det kändes då också bra att bredda begreppet på ett folkligt sätt a la bollgenier.

          Leonardo da Vinci och Galileo Galilei gjorde häpnadsväckande saker båda två men den förste var mycket mer en generalist. Jag tror att vi också har en historisk trend där dagens genier tvingas vara mer fokuserade på ett smalare område.

          När vi talar genier i ett skolsammanhang krävs en annan breddning av begreppet. Det skulle bli lite för få om vi använde Einstein som måttstock. Kanske räcker någon typ av förmåga till att ligga i yttersta framkanten inom något kunskapsområde. Jag uppfattar att det är en sådan definition som Persson använder.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Är det inte så att Persson talar om situationen i samhället i allmänhet och i skolan i synnerhet för invidider med IQ på 130 och över?

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Hmmm, använder han en IQ test definition på genier, det missade jag. Det gör förstås att det hela handlar ännu mer om meriter och ännu mindre om förmågan att skapa.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Låt oss titta på vad som står i programbeskrivningen. Det är på svenska och lätttillgängligt:

          ”Roland S Persson, professor i psykologi, berättar hur genier, eller särbegåvade, fungerar i olika sammanhang i samhället. Hans forskningsområde fokuserar på begåvning och det som internationellt kallas ”Gifted Education”.”

          Han pratar alltså om hur exceptionellt begåvade individer bemöts i samhället och i skolan, vilka förväntningar omgivningen har på dem och på vilket sätt de ofta uppfattas som störande, och hur dessa individer generellt sett hanterar bemötandet, olika strategier som används för att passa in och bli accepterad.

          Gilla

        • Mats skriver:

          En av skolans största utmaningar – absolut.

          Den dubbla utmaningen är att lära de här barnen att leva med sitt utanförskap. Inte ens lärarna förstår dem!

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Min ursprungliga tanke handlade om vinkeln samhällets behov av genier och i vilken utsträckning de ska odlas på ett speciellt sätt. Vinkeln att vi har en grupp individer som får en ovanligt dåliga skoltid startar jag som en ny tråd längre ner. Häng gärna på.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Bra – jag gillar de här nivåerna i bloggen, men det kan bli lite svåröverskådligt!

          Ny tråd it is!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Mats, det är svårare för dessa barn att gå i skolan idag än det var för några generationer sedan, och svårare att accepteras i det samhälle som paradoxalt nog ibland benämns ‘kunskapssamhället’. För dessa barns skull behövs lärare i samma situation, kunskapsnördar och världsfrånvända kufar är minst lika viktiga i skolan som sk ‘superpedagoger’, och det behöver bli acceptabelt att även dessa elever behöver få utvecklas och lära sig mer, inte, som Persson vid flera tillfällen varnar för, användas som någon slags extralärare eller hjälpreda i klassen.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det här är ju egentligen grundkursen i vad alla människor behöver: Trygghet och utmaningar.

          Allt annat är krusiduller!

          Gilla

      • Mats skriver:

        Jag är nog fast i mönstret som kopplar till kreativitet! Anfallare gör genialiska mål – backar är slitvargar som fyller sin uppgift….

        Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Björn Borg införde optimeringsläran i tennis, jag upplever honom inte som en vinnarskalle då han ofta missade ganska viktiga lägen men någonstans så fungerade hans metod om att alltid gör mesta möjliga av varje boll i längden. Lite halvgenialiskt, tycker jag.

        Sen funderar jag på om vår lite negativa attityd till akademiska genier också gäller de mer genialiska inom sportens och skådespeleriets värld. Björn Borg var ju faktiskt en tönt medan han stod där och bankade bollen mot garagedörren och Einstein blev väldigt hyllad även om det var många år efter hans viktigaste insatser. Vi är ganska sena med att upptäcka att vi tycker någon är riktigt nyskapande.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          PS. Jag är förstås ändå irriterad över att en så stor andel av våra idoler hämtas från områden där det här med kunskap inte är huvudgrejen direkt.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jo – och jag möter en hel del lärare som menar att det är Zlatans fel att pojkarna inte brukar allvar i skolan!

          Myter ska man ha lite distans till och de flesta av oss är nog förgiftade av the american dream – du kan om du vill!

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det kan nog vara lite sant, även om Zlatan tar väldigt allvarligt på sin egen karriär.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Mats, det ligger mycket i det du säger – jag funderar över om det månne är så att det känns tryggt att lyfta fram sådana som Borg, Zlatan eller någon man beundrar som sångare just därför att det är så tydligt att de är exceptionella talanger inom sitt område. Man vet att många kämpar på minst lika hårt men aldrig når den nivå de befinner sig på just för att det behöver finnas något mer, om man sen vill kalla det talang, läggning eller något annat.

          När det gäller intelligens och begåvning, däremot, funderar jag om det kan vara så att den som oförsiktigt och utan tillräcklig ödmjukhet visar sin ‘talang’ väcker irritation och stör jämvikten hos många därför att man har en känsla av att det personen uppnått är något man själv kunde uppnått om man bara gnott på lite mer? Någon slags mindervärdeskomplex som slår till, nära besläktat med tanken du lyfter fram, Mats, om att man kunnat om man velat och vågat?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det finns kanske ett element av risktagande i sådan här processer? Intelligens som dimensionen att våga släppa taget och kasta sig ut i det okända? Jag tänker att dr House är väl den karaktär som tydligast utmanar alla ramar för hur en ansvarsfull person ska vara.

          Samtidigt kan han i rätt inramning vara precis rätt person för att nå resultat. Men det finns ett stråk av ensamhet i den här genialiteten och i förra veckans avsnitt tog de ut svängen med den olycklige matematikern som drogade sig för att stå ut med sin korkade flickvän.

          Men det är förargligt att vissa personer ska ha så oförskämt enkelt för sig…

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Den duktigaste fotbollspelaren i klubben där jag växte upp beklagade sig en hel del över killar med mindervärdeskomplex som skulle sparka honom på smalbenen. Jag är inte säker på att den här jantelagen enbart gäller kunskapsgenier.

          Sen fascinerar det mig lite hur det kan vara så att fotbollsgenier har högre status i skolan än kunskapsgenier. Det verkar lite motsägelsefullt när skolans uppdrag handlar så mycket mer om kunskaper än om fotboll. Kanske är motsägelsen förklaringen?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Varför skulle status och uppdrag ha ett samband?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jo, det är ju förargligt, dessa individer borde verkligen veta bättre än att skriva sin dryga överlägsenhet på näsan på vanliga, hederliga människor, inte sant? Det där stråket av ensamhet har de kanske förtjänat genom att ständigt gå omkring och vara såna besserwissrar, skryta med sin boklärdhet, som det vore något att man kan sätta på bordet och äta sig mätt på, är det inte ungefär så man säger? Nej, tacka vet man såna som Borg och Carola, de ger något tillbaka till samhället de, underhåller och är trevliga, inte som såna där världsfrånvända högfärdiga akademiker.

          Ursäkta, Mats, att jag skärper tonen lite i din fina blogg. Det ska inte bli en vana, jag lovar!

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag ber om ursäkt och stämmer in i Morricas syrliga inlägg. Det var på pricken något jag skulle kunna kläckt ur mig.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag tycker om din skarpa ton!

          På ett plan kan vi nog inte befria oss från nyttotänkandet och då blir det ett bra försvar mot de ”världsfrånvända högfärdiga akademikerna”.

          Men om vi löper linan ut – går det att undvika polariseringen? Jag tänker att universitetet som kloster med akademikerna som munkar lever i en egen värld bortom de ekonomiska realiteterna. Den här bilden är vacker och behövs som motvikt mot en marknadsanpassad och trendig högskola.

          Baksidan av metaforen är att klostret är en statisk hierarki och ofta väldigt beroende av makten.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag är nog extremt okänslig för ironier och syrlighet.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          I fotbollsklubben ger de mer status till de som är bäst på fotboll och fotbollstränare är väl medvetna om hur status påverkar deras uppdrag att vinna serien.

          Vi kan förstås diskutera hur bra olika sorters belöningar fungerar i motiverande syfte men vi ska väl inte blunda för att status används för att höja motivation och resultat.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag är obotlig romantisk och tror att genier är egocentriska – sådant som motivation, belöningar och status känns ganska… hmmmm… vardagligt!

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          I så fall blir blir avgränsning till akademiska genier väldigt nödvändig, för Björn Borg spelade inte tennis av rent ideella skäl direkt.

          Jag har ingen erfarenhet av riktigt stora genier men duktiga forskare och uppfinnare med IQ över 130 har jag träffat på ett antal av. Rent ekonomiska belöningar har varit rätt ointressanta för dem även om de ibland tagit det som självklarheter att det skulle köpas in mycket dyra utrustningar till deras forskning etc. Ibland har det väl varit samma sak med status men det är förstås viktigt för dem att bli publicerade i riktigt ansedda tidskrifter vilket är lite av en statussymbol som ökar hur många som läser ens tankar.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Tag inte ifrån mig de här illusionerna! Riktiga konstnärer, författare och musiker utövar sin konst av inre tvång. Det samma gäller äkta forskare som vill utvidga universum.

          Sedan finns det begåvade personer som med rätt uppbackning hittar sin plats i samhället. De är naturligtvis beroende av rätt inramning och status är säkert viktigt eftersom det är kopplat till frihet.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Du kan få behålla dina illusioner men jag har tyvärr redan fått den illusionen totalt punkterad.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Beviset i den här tråden får bli Nickelback och låten Rockstar.
          Mats petar in en länk:

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Mats, inte egocentriska, men väl kunskapscentrerade – motivation, belöningar och status ser inte likadana ut för alla människor.

          Den skamligaste hemligheten jag har är min IQ. Jag mörkar den så ofta jag kan, duckar i sociala sammanhang och undviker ofta diskussioner och samtal på grund av den, ty den överstiger, med marginal, den osynliga gräns som går mellan ‘imponerande och socialt acceptabelt hög IQ’ och ‘skrytsamt överdrivet udda konstig skrämmande obehagligt IQ’.

          Jag har haft tur, jag har hamnat i ett sammanhang där den är till nytta och glädje. Jag är lärare, och har enorm glädje av min udda förmåga framför allt när det gäller förarbete, efterarbete och min egen fortbildning. Men jag talar inte om det skamliga, jag visar det inte öppet, jag använder den i smyg.

          Och jag är fullt medveten om att jag tar en stor personlig risk med att gå ut så här öppet med den. Det som sägs på nätet ligger kvar, och man har inte längre någon som helst kontroll över var det kan dyka upp härnäst.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Att ge begåvade elever gräddfil upplever jag som onödigt eftersom genier växer till på de mest oväntade sätt. Däremot tror att jag kan stämma in i det som Morrica beskriver medveten om att det här kan man få uppleva fastän ens begåvning egentligen inte sticker ut så mycket. Det känns rejält fel att skolan inte kan ge dem en normalbra skoltid.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Tack – jag tänkte faktiskt fråga men vågade inte riktigt. Kanske bekräftar det din tes om ”skamlig hemlighet”? Det kändes väldigt privat och jag vet inte varför.

          Men om vi ska vara förebilder för barn och studenter måste vi nog också våga redovisa våra olika sidor – även de som kan uppfattas som skamliga. Men då bryter vi med bilden av den neutrale distanserade läraren som döljer sig (och sin intelligens) bakom en professionell hållning.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Vi gör ju det, och jag tror det är av godo inom rimliga ramar, och om man gör det när det fyller ett syfte.

          Gilla

  3. anonym skriver:

    Var det inte Palme som sa att i svensk skola ska ingen vara bättre än någon annan? Så rätt han fick….

    Gilla

  4. Mats skriver:

    Du kan alltid bli nummer ett:

    Fast är här det nog artisten som är geniet!

    Gilla

  5. Jan Lenander skriver:

    Jag tar utgångspunkt exemplet en elev som hade väldigt lätt för matematik och i mellanstadiet fick h’n sudda ut och börja om i matteboken men det var h’n inte ensam om, på utvecklingssamtalen togs alltid koncentrationssvårigheter upp, i mellanstadiet fick h’n regelbundet stryk av en större kille och på högstadiet hade h’n nästan aldrig några böcker eftersom klassens buse brukade ta dem. Ett IQ test gav bara strax över 120 för det var den renodlat matematisk talangen som stack ut och h’n vann matematiktävlingar. Det var dock tråkigt att gå på elitskola 50 mil hemifrån så h’n tröttnade.

    Roland Perssons resonemang om genier kan breddas till ett stort spektrum av begåvade elever vars skoltid inte blir något vidare. De kämpar med att lärare inte hinner ge dem ens lite lagom utmanande uppgifter, de kämpar med mobbning och de kämpar med att hela omgivningen ger dem signaler om att deras förmågor inte är viktiga. De vill också få vara med de vanliga eleverna men ändå kunna glädja sig åt det som de kan bättre. Det är inte elitskolor som är receptet utan det är vanliga skolor där de kan känna sig uppskattade.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Om vi skalar bort de sociala aspekterna och fokuserar på skolans kunskapsuppdrag tror jag det är möjligt att se målstyrningen som en del av problemet. En stor del av skolornas oro handlar om att se till så att alla blir godkända.

      Om vi hade haft allmänna mer bildningsinriktade mål vore det lättare att skapa en skola med utrymme för udda begåvningar.

      Alla ska med – helst samtidigt och på samma sätt!

      Eller som Jan Björklund brukar säga: LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA LÄSA SKRIVA RÄKNA …

      Men det måste finnas något mer om skolan dessutom ska vara en spännande plats!

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Nja jag tror inte att minskad målstyrning är receptet för att förbättra. Mina egna upplevelser är i stället att det friare mer bildningsinriktade kunskapssökandet gjorde ett antal elever ännu mer oroliga och att lektonerna blev jobbigare då.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag var nog istället beredd att delta på mer konkreta och styrda lektioner för att det skulle vara lugnare och de andra skulle må bättre. Det gick alltid att fylla ut tiden med fantasier.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Fantasier känner jag igen! Men då måste jag få friheten att slippa se intresserad ut!

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag hade nog ganska lätt att bli intresserad så jag var nog så lyckligt lottad att jag aldrig behövde se intresserad ut när jag inte var det.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Det var väl en 5:a i religion som blev 4:a pga att jag tyckte att han var så tråkig men det kunde jag ta.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag hade nog svårare att dölja min leda. Samtidigt var jag ganska tävlingsinriktad och ville gärna vara bäst – dessutom fick jag en moped om jag höjde mina betyg med ett steg i årskurs nio.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Personligen har jag aldrig fått kläm på det där med tävlingsinriktad – är det tråkigt så är det tråkigt oavsett hur många poäng övriga lyckas skramla ihop.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag är mellanbarn – vi har alltid fått ligga i för att synas!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Kanske spelar det in, somliga påstår det, andra säger att det bara är skrönor.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag citerar ur visdomskällan Expressen:

          http://www.expressen.se/halsa/1.1470921/aldst-mellan-yngst-eller-enda-barnet

          ”MELLANBARN – fredlig lagspelare
          Man brukar säga att mellanflickan blir en god och förstående hustru. Mellanpojken med två systrar, som prins Carl Philip, är drömpartnern, en man som är duktig på att tolka kvinnors språk och signaler.
          Är du mellanbarn har du lätt för att anpassa dig. Du har varit klämd i mitten och varken varit stor och duktig eller liten och gullig.
          Eftersom du har lärt dig att inte ställa till besvär utan hellre foga dig så har du också utvecklat stor flexibilitet och kan anpassa dig till de mest skiftande situationer.
          Men det kan också ha varit svårt att byta roll, från att vara minst till att bli mellanbarn när ett nytt syskon föds. Mellanflickor är överrepresenterade bland kvinnliga alkoholister och hon kan få depressiva drag om hon inte hittar sin egen nisch i syskonskaran där hon blir bekräftad.”

          Fast det borde jag nog låtit bli…

          Gilla

      • Mats skriver:

        Jo ur gruppaspekten fungerar säkert målen som en trygg inramning – men när de är uppnådda innan kursen har börjat…. Vad gör vi då? Vi vill ju inte använda begåvningarna som hjälplärare!
        P.S. Jag la in länken tillRockstar i ditt inlägg ovan

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Då låter vi dem gräva ner sig som glada mullvadar i områden som intresserar och fascinerar dem, eller vandra ut på avvägar och utforska omgivningarna. Det finns så mycket mer att lära sig om saker, målen utgör golvet, inte taket.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Det beror nog på hur läraren tolkar sin uppgift! Men det är en bra tanke – fast svår att kombinera med mullvadsmetaforen!

          (Här borde jag nog göra en smiley – men är rätt kass på den uttrycksformen)

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Inte då – mullvaden är blind och använder sig därför av andra sinnen för att orientera sig, så detta är en metafor för något. Kan du gissa vad?

          Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Vill vi använda begåvningarna som hjälplärare? Ibland hör jag absolut skolforskare som resonerar lite i de banorna när de talar om fördelarna med hetereogena grupper och nackdelarna med segregation.

        Själv ser jag en del pedagogiska fördelar med att begåvade elever är lite extralärare och jag upplever att fördelarna gäller både de begåvade och de andra. Det finns dock en stor fara med att överutnyttja denna pedagogik för det är ju alla elever ska få sina behov tillfredställda.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Jo det kan nog vara både. Svår fråga. Forskningen menar nog att vinsterna med integrerade klasser dominerar. De nivågrupperade fungerar ibland passiviserande – men den här frågan är mer än kontroversiell.

          Nu blev det skoipolitik på hög nivå! Jag är inte beredd att överge tanken på en sammanhållen skola.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Sen kan man ägna en stund åt att fundera över vem som inkasserar vinsterna, och vem som betalar dem.

          Om man vill.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Jag har många tankar kring heterogena grupper och sammanhållen skola men håller med dig Mats om att det är en diskussion som jag inte är riktigt beredd att ta just nu. Det jag är helt övertygad om är att det inte är någon enkel ja/nej bra/dåligt fråga. Morrica tar också upp en viktig aspekt. Jag känner till några ”hjälplärare”/”elever” situationer där hjälpläraren klagade men de egentliga problem var för eleverna. Vem är vinnaren?

          Gilla

      • Morrica skriver:

        Ur skollagens första kapitel fjärde paragraf:

        Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

        I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

        Slut citat.

        De elever vi pratar om här ingår i gruppen ‘alla barn och elever’ vars livslånga lust att lära skall främjas och som ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. Det finns inget stöd i skollagen för något annat, och jag hoppas verkligen samtliga lärare, utan undantag, tar till sig detta.

        Gilla

        • Mats skriver:

          Aaaaaahhh – den berömda poesidelen! Ständigt i skuggan av kursplaner, nationella prov och betygskriterier

          Om jag hade varit religiös hade jag gärna börjat varje dag med en liten morgonbön då vi tillsammans läst den här texten – för att därefter dra oss tillbaka och reflektera vilka konsekvenserna är av den här lagtexten.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Utmärkt förslag – låt oss reflektera och lyfta fram den dit där den hör hemma. Det är vår debatt, det är vi som avgör vad som tas upp.

          Vi kan ju börja i det lilla, i klassrummet hos den enskilde läraren. För det är ju så att oavsett om vi är en eller sju lärare i klassrummet har var och en ansvar för sina egna val och handlingar.

          Vad innebär de poetiska orden om att varje elev skall få utvecklas så långt som möjligt? Innebär det så långt som är möjligt i den gruppen? Så långt som är möjligt under den lärarens överinseende? Eller så långt som är möjligt för den enskilde eleven, även om det innebär att få göra avvikelser och fördjupa sig inom områden och medför extra arbete för läraren?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Ninni Wahlström skriver spännande om det här spänningsfältet mellan individualism och gemenskap. Självförverkligande kan ju tolkas som någonting i grunden ensamt – att hitta sig själv och förverkliga sina egna mål.

          Då blir skolan (i den nya amerikanska modellen en plats eller fabrik dit individerna går för att få sina utbildningsbehov tillfredställda. Lärarens roll blir en smula oklar i en sådan organisation.

          http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/ninni-wahlstrom-skolan-i-spanningsfaltet-mellan-individualism-och-gemenskaper/

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag kan överhuvudtaget inte se alls i någon som helst mån varför det skulle vara omöjligt att göra olika saker och ha en gemenskap på samma gång? Bygger klassrumgemenskapen ENBART på att alla ritar hus exakt samtidigt, läser samma bok samtidigt eller skriver samma slags text på samma nivå samtidigt?

          Det kan jag inte tro.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Svår fråga – vi behöver kanske inte göra samma saker men om det finns ett gemensamt fokus är det lättare att skapa de där dialogerna som vi tycker så mycket om!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Now we’re getting somewhere!

          Ett gemensamt fokus, alltså, som vi närmar oss från olika håll för att sedan delge varandra våra respektive erfarenheter och upptäckter – vem vet, kanske uppstår rent av gemenskap rätt som det är?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Så tänker jag om undervisning – ofta ser jag något som kallas EA (eget arbete) där alla barn jobbar med egna uppgifter i sitt eget tempo helt frikopplade från varandra.

          Jag tror varken att Bachtin, Vygotskij eller Dysthe skulle uppskattat den här synen. Det är mer taylorism är undervisning. Alla är sysselsatta och det är ofta oroväckande lugnt-

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det kan vara väldigt skönt och avkopplande att få syssla med sitt alldeles i fred en stund, helt frikopplad från andra och helt och hållet utan minsta ansvar för hur eller ens om någon annan jobbar. Det behövs det också.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Ja absolut – men det är väl just detta artikeln handlar om? Vad ska vi ha skolan till. Om vi betonar den individuella sidan kan vi organisera den på ett annorlunda sätt.

          Antagligen kommer vi att landa i ett mesigt ”lagom” eller ”varierad undervisning”. Men det går också att formulera frågan skarpt. Som i USA!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Mesigt? Hmf, det ena utesluter inte det andra, och den som tror att det går att hitta en endaste mirakelmetod som funkar överallt och hela tiden är antingen lat eller korkad. Eller båda.

          Ursäkta min hårda ton.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jo vi kan se värdet av varierade metoder men här handlar det ju om storpolitik och stora pengar. Vilket är mest effektiv? Vilket är lättast att administrera?

          Individuella studier – täta tester och robusta individuella stödåtgärder förefaller lockande utifrån ”alla ska med perspektivet”.

          Om vi tror på det gemensamma lärandets betydelse för personlig utveckling måste vi nog vara beskriva vinsterna väl.

          Gilla

        • janlenander skriver:

          Hmmm de här vackra drömmarna om eget arbete. Hur blir de i praktiken? De skolor som jag känner till som har satsat på sådana här aktiviteter har väldigt mycket skolk på just dessa tillfällen. Vad säger det oss?

          Jag lyfter också fram konflikterna mellan elevernas olika inlärningsstilar. Någon som behöver någon att spegla sina åsikter i medan mottagaren hade behövt något helt annat. Många skolor gjorde väldigt tjusiga planscher över olika lärstilar som för mig vara oerhört åskådliggörande av omöjligheten att tillgodose allas behov fullt ut. Lägger man där dessutom till många elevers stora behov av gruppen för att lära sig ens någorlunda effektivt blir det riktigt svårt.

          Jag lyfter fram samma utdrag ur skollagen som Morrica och menar att det är här vårt fokus ska ligga men hävdar att ramfaktorerna hjälper oss att lyckas med detta.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          @Mats, helt klart måste det vi det, och eftersom detta behov att faktiskt tydligt och klart sätta ord på saker och ting, inte bara beskriva vad vi gör utan hur och varför vi gör just så, är det här ett viktigt samtal att föra.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag tänker att det finns två olika sorters samtal?

          1) I det normatva samtalet beskriver vi hur vi menar att den optimala miljön och den optimale läraren bör agera på bästa sätt.

          2) I det politiskt analytiska samtalet handlar det mer om att förhålla sig till trender i tiden – i det här fallet ser amerikanska förutsättningarna. Hopp och hot?

          Det finns en liten skillnad.

          I Sverige undrar jag om samma mönster är möjligt? Vad händer med ”en skola för alla”?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          En skola för alla är ett intressant uttryck. Menar vi att det ska finnas en enda skolmodell och i denna ska alla elever passas in, eller menar vi att det ska finnas så många olika modeller att alla elever ska kunna hitta en skolform som passar just dem?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag utgår från Peder Haugs begrepp och då handlar det om inkludering och delaktighet. Men det finns en tradition av misstro mot sorterande organisationer.

          Hur ska vi organisera en skola så att alla trivs, lär sig och utvecklas?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Först och främst bör vi fråga oss om vi verkligen har funnit den optimala modellen för att dela in elever i grupper. Födelseår och sen obönhörligen samma grupp varenda dag, varenda stund? Är det verkligen helt genomtänkt?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag ser att tendensen går mot åldershomogena grupper i förskola och skola. Det inbjuder till likformig undervisning.

          Jag tror att uttrycket ”optimala” har associationer mot något normativt – det rätta. Tanken på att en lagom blandning döljer det faktum att vi måste VÄLJA och att alla val har ett pris.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Ja, vi måste välja, vi vuxna måste välja, och för att kunna välja så rätt som möjligt behöver vi dels skaffa oss så mycket information om alternativen som vi någonsin kan, dels släppa på den prestige som ibland hindrar oss att se klart.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Och om jag känner till retorikens regler är det nu du ska presentera din tes!
          Vad är det prestigen hindrar oss att se?

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Att det som skiljer elevers behov i klassrummet har mindre med ålder och mer med personlighet, begåvning, intresse och läggning att göra. Att det inte finns något självändamål med att hålla fast vid ett befintligt system bara för att det är befintligt. Att millimeterrättvisa är orättvist mot i princip alla utsatta.

          Till exempel.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Nioårig skolplikt? Behöver vi det?
          Det skulle kunna ses som det yttersta uttrycket för den normalisering du beskriver.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Varför talar vi om nioårig skolplikt när den i praktiken är fjortonårig, med sexårsverksamhet och gymnasium utan vilka man står i princip naken och chanslös i dagens samhälle? Också en viktig aspekt.

          Vi måste prata om detta också, vi måste prata om alla aspekter i skolan. Det kan hända att ompratandet leder till att vi finner att jo, det systemet vi har är vi nöjda med, men det kan också hända att det leder till förändring. Det absolut viktigaste är att vi gör oss själva medvetna om ‘vad som sitter i väggarna’ först när vi pratar högt om det.

          Och det kan vara ruskigt skrämmande

          Gilla

        • Mats skriver:

          Tanken på att man är chanslös tror jag är förhandlingsbar – om du kan visa att du uppnår de här målen på kortare tid någon annan stans finns det väl ingen anledning i att finna sig i de här mer eller mindre obligatoriska skolformernas förvaring och disciplinering?

          Är skolan en transportsträcka innan allvaret börjar på högskolan?

          För många barn handlar det om att bevara gnistan – snarar än att kvalificera sig. (tillspetsat)

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Ah, ytterligare en viktig aspekt att reflektera över – går vi i skolan för att förvärva vissa på förhand givna kunskaper och förmågor eller går vi där för att lära oss så mycket vi hinner och kan? Dagens system är lite oklart på den punkten, tycker jag.

          Å ena sidan givna mål – ‘detta ska du ha med dig när du lämnar den här kursen’, som av många skolor översätts till ‘detta är vad du kommer att få lära dig, vare sig mer eller mindre’. Å andra sidan ett poängsystem och ett studiemedelssystem som bygger på tid – ‘studera x antal veckor på y-tid så får du låna q antal kronor, under förutsättning att du tidigare erövrat p% av poängen i de kurser du deltagit i’.

          Det tycks som att skolan försöker stå med ena foten på brygga och den andra i kanoten. En vansklig position!

          Är det högskolan som är allvaret, eller är den också bara en transportsträcka innan Det Riktiga Livet börjar? Jag uppfattar att det finns väldigt olika varianter på hur man ser på den saken här i samhället.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Mycket bra sammanfattning – det blir lite sorgligt om livet alltid är någon annanstans. Vi förbereder oss för något diffust avlägset och vänjer oss vid uppskjuten behovstillfredställelse.

          Det är mer än en vansklig position – den är farlig!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Konstaterade vi just att svensk skola är farlig?

          Gilla

      • Plura skriver:

        Ursäkta Mats, nu är väl nattmössan på.

        Problemet är väl om du har en målstyrning som är bekväm att nå. Eller om du har barriärbrytande mål.

        Efter kvällens avsnitt av Klass 9A är jag djup beklämd över den synen. I mina ögon är det bedrägeri.

        Gilla

  6. Plura skriver:

    Utan att läs alla djuplodande inlägg i ämnet så är det väl så att att genier inte kan placeras i möblerade rum. Nördar är som Lisbet Salander ”asociala” men briljanta och farliga för det etablerade. Men nödvändiga för att göra barriärbrytande framsteg.

    Det ambivalenta i vår syn är att det är helt accepterat att farscineras av Nobelpristagare och deras upptäckter. Men i samma stund förfasa sig över att det finns någon som är smartare än jag. Det är de små själarnas hämnd på och jantelagens inpyrda rök i våra tankeväggar.

    Gilla

  7. Mats skriver:

    Det blev ganska intensivt det här – lite chattaktigt. Spännande och svårt. Sängdags!

    Gilla

  8. AV skriver:

    Mina erfarenheter av svenska skolan (lärare sedan 13 år) är att det finns två typer av elever som vi inte klarar av alls. Dels de som är praktiskt lagda, men har svårt att lära sig teoretiskt, dels de elever som är riktigt långt före alla andra. De har ju MVG så de klarar sig alltid, typ. Jag har mött en hel del elever som varit ungefär ett år eller mer före i matematik. Själv försöker jag att ge mig tid att ge dem extra utmaningar. Använt min rast för att visa ekvationssystem för en kille i sjuan och ritat trianglar i snön med en elev jag träffade utanför Konsum. De formligen skriker: Utmana mig, se mig!

    Allt för ofta har jag mött motstånd mot dessa elever från kollegor. ”Det är jobbigt med elever på olika nivå.” ”Vi har en fördjupningsbok så hon kan börja med 8ans matematik med alla andra.”

    Orsaken tror jag dels beror på bekvämlighet. Det är krävande att ha en elev som är intelligentare än en själv och enda orsaken att man faktiskt kan mera är att man är äldre och läst mer. Dessutom tror jag att en hel del lärare inte är så trygga i sin egen kunskap. Då är det inte lätt att bli ifrågasatt och avkrävas uppgifter högt över det man är van vid. För att sticka ut hakan lite tror jag att fler lärare både behöver bättre ämneskunskaper och en mer forskningsinriktad kunskapssyn. Allt för många har fortfarande synen att t ex matematik är att lösa uppgifter på ett visst sätt och jämföra med facit.

    Gilla

    • Morrica skriver:

      AV, många viktiga tankar presenterar du!

      Gilla

    • Jan Lenander skriver:

      Jag tror dock att den största gruppen som vi missar är de vanliga eleverna. De är så vanliga skötsamma flitiga osv. att vi inte tänker på det som är unikt hos dem. Den där viktiga utmaningen i historia när det flöt på för dem, den där extra hjälpen i matematik när något nytt inte passade ihop med deras förförståelse.

      Ifall läraren har fullt upp med prioriteringar av viktiga elevbehov och känner sig otillräcklig så tycker jag att det är en naturlig reaktion att välja ”bekvämlighet”. Vi lärare har lite för lätt att klaga på varandra när någon annan prioriterar annorlunda och borde vara ödmjuka inför att andra kan ha hittat något annat viktigt behov.

      Vi missar att kräva professionell uppföljning av vårt arbete. Det är förstås arbetsamt att få reda på vilka punkter man inte är riktigt bra men vi borde fokusera på att det är både bra för eleverna och oss själva att vi inriktar oss så att vi göra mesta möjliga nytta. Vi borde inse att i ett så krävande yrke behöver man inte vara optimal för att vara väldigt bra.

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Om vi för en stund skiftar från lärarfokus till elevfokus ser saken lite annorlunda ut. I en genomsnittlig klass i en genomsnittlig svensk skola idag finns väldigt många olika sorters människor, med olika förutsättningar, olika bakgrund, olika intressen och olika förmågor.

        Den lärare som slår sig till ro med att yrket är så krävande, läraren kan vara nöjd med att h*n gjort sitt bästa blir för flera stycken av eleverna i klassen den lärare som inte gav dem vad de behövde. Antingen för att läraren inte hade kunskap om deras speciella svårigheter; för att läraren, som AV påtalar, inte har tillräckliga kunskaper i ämnet och kanske dessutom är lite bekväm och vill nöja sig med att uppleva sig själv som riktigt bra för de flesta, men inte alla; eller kanske för att läraren ensam helt enkelt inte räcker till för klassen, på grund av för stort elevantal, för spridd grupp eller något annat.

        Oavsett orsaken blir det en otillräcklig lärandesituation för någon eller några elever i klassen, och det är inte rimligt. Den lärare som slår sig till ro med den situationen är ingen väldigt bra lärare.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag upplever din kommentar som fylld av argument för varför vi lärare gjort ett gigantiskt misstag när vi inte för länge sedan krävt uppföljning, strejkat för att få uppföljning av vårt viktigaste uppdrag. Vi har istället varit alldeles för fega med att visa upp vad vi gör.

          Som en del av att bygga upp det kollektiva modet att låta sig belysas tror jag att det är viktigt att vi också har tolerans för att andra lärare prioriterar annorlunda än vi själva. Med ett riktigt elevfokus så stannar förstås inte analysen upp i att det är läraren som ska ”skärpa” sig. Då fortsätter vi tills problemet är löst.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag förstår att du upplever den så, Jan.

          Men vet du, den lärare som prioriterar sin egen prestige och sin egen självbild före eleverna kommer jag aldrig någonsin att nicka gillande åt. En av de stora svårigheterna med transparens är att man som lärare inte bara får sina positiva sidor belysta, man ställs till svars för sina tillkortakommanden och tvingas reflektera över dessa, trots att det känns som att man istället vill försvara sig och slå ifrån sig kritiken.

          Lärare är ju också människor, precis som eleverna, och att bli kritiserad är aldrig roligt.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Tror inte du också att det är viktigt med ett ledarskap med gedigen uppföljning som möjliggör att ledare kan gå in och visa för lärare var de har sina brister och söka lösningar?

          Det är övertygande klarlagt att ett aktivt ledarskap där man påverkar individerna och ändrar beteenden förutsätter att individerna känner trygghet i att bli rättvist bedömda. För kreativa yrken är det också nödvändigt att ha tryggheten i att få misslyckas ibland.

          Det är klart att det inte är OK att låta sin egen prestige komma före elevernas behov och självbilden kan behöva ändras för att tillåta förändring men obefogade krav på att lärare ska känna sig mindre nöjda med vad de åstadkommer är rena katastrofen. Det behöver alla vara medvetna om när de gör generella uttalanden.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jan, du är inte rektor. Du har, om jag förstått saken rätt, någon slags lärarposition, men lägger ändå i din argumentation här allt fokus på rektors ledarskap, och placerar läraren i en passiv position, ansvarslöst avvaktande rektors utvärdering och lösningsförslag.

          Inget hindrar att du utvärderar dig själv då och då. Inget hindrar att du frågar en kollega om denne har lust att auskultera under en eller sju av dina lektioner och berättar vad h*n ser. Inget hindrar att du låter dina elever utvärdera dig och din undervisning. Om de får göra det anonymt efter att betygen är satta, men innan de fått dem i sin hand, får du en hygglig bild av hur de uppfattar dig. Det finns inte ens något som hindrar dig att be rektor komma och sitta med på dina lektioner, och sedan säga vad h*n såg.

          Inget, utom din egen initiativförmåga.

          Varje lärare har möjlighet att själv ta ansvar för sin egen utveckling, Jan, istället för att passivt vänta på att någon annan ska göra det.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Utan sin rektors godkännande har faktiskt inte en vanlig lärare rätt att prioritera sin egen utveckling framför annat. Det blir lyckligtvis bättre i och med nya skollagen.

          I dagsläget är det många lärare som ändå ser till att göra mycket självrannsakan och ägnar sig åt mycket funderingar kring sitt arbete. Det som jag är ute efter är ändå omöjligt att uppnå på individbasis, det finns inte en chans för en enskild lärare att se hur skolan bör prioritera. Du brukar vara positiv till uppföljning, så jag förstår inte varför du är en motståndare till det i detta sammanhang.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Skärp dig, Jan, nu gör du dig faktiskt rent löjlig i dina försök att vinna en poäng.

          Var snäll och visa mig exakt var det står att rektor har, eller någonsin har haft, rätt att förbjuda lärares utveckling och personliga fortbildning.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Ifall rektor prioriterar annat än personens utveckling kan det sen inte bli någon tid kvar av de 45 timmarna.

          Även om du tycker jag gör mig löjlig när jag tar upp den aspekten så är det något som väldigt många lärare upplever att det händer.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Nej, Jan, du gör dig löjlig när du försöker vända min ord till att jag skulle gett uttryck för att jag är negativ till uppföljning. Det är rent trams, du vet det, men försöker ändå få det dithän.

          Och att sen plötsligt hävda att lärare inte har rätt att fortbilda sig och utveckla sig utan rektors uttryckliga godkännande, det är ju överhuvudtaget inte sant någonstans.

          Låt oss höja debatten ett par nivåer, ok?

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag ställde ju egentligen bara frågan om inte en bättre uppföljning av lärare kan vara en ganska avgörande del i att förbättra elevernas situation men fick bara svar som jag hade svårt att förstå hur de var relevanta.

          Jag gör mitt bästa att hålla debatten fokuserad även om jag inte alltid kan förstå vart du är på väg och det som jag tror är ett svar inte var det för dig.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag ber om ursäkt om du upplever att jag pratar över huvudet på dig. Låt mig försöka omformulera mig:

          Du säger att rektorn måste säga åt dig att göra en uppföljning utformad av rektorn. Om rektor inte säger det gör du ingen uppföljning.

          Jag säger att du har ansvar för att själva följa upp ditt arbete. Inte för att rektor ska säga att du är duktig, utan för att du ska kunna utvecklas och göra ett bättre jobb.

          Du säger att det får lärare inte göra om inte rektor uttryckligen gett sin tillåtelse.

          Jag bekymrar mig både över att du är felinformerad, och att du sprider desinformatin här i Mats blogg, och ber dig visa mig var du fått det ifrån.

          Du tar tillbaka det du sagt, men fortsätter hävda att rektor kan göra det svårare för lärare.

          Jag tröttnar på detta sandlådetjafsande och ber dig höja nivån på debatten till en relevant nivå.

          Jag hoppas du förstår nu, Jan.

          Mats, jag ber om ursäkt för detta meningslösa meningsutbyte och lovar att försöka hålla mina inlägg på en hövligare nivå i fortsättningen.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag börjar förstå vad du vill ha sagt men hävdar att du övertolkar det jag skriver.

          Jag tycker det är lite tråkigt att bli beskylld för sandlådetjafs när jag gör mitt bästa för att försöka förstå och svara konstruktivt. Jag ber också om ursäkt till dig Mats eftersom jag inte verkar lyckas föra debatten framåt utan borde ha insett mina oförmåga och avslutat tidigare.

          Gilla

  9. Mats skriver:

    Uppföljning behöver inte komma uppifrån!

    Gilla

    • Morrica skriver:

      Det är ju så! Den kan, och bör, komma från många olika riktningar. Det är då den ger en nyanserad bild.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Från vilka riktningar ska uppföljningen komma. I de organisatoriska former jag är insatt i pratar man om rapporterings- och informations- vägar som kan gå till och från kund genom organisationen och bidra till en mer nyanserad bild. Det är dock bara som del av någons uppföljning, den som delegerar mål och tar beslut baserat på uppföljningsresultat ber om en mer nyanserad bild.

        Gilla

      • Mats skriver:

        Nu har du lyssnat för mycket på Plura! Kvalitet växer på andra sätt!

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Vem har lyssnat för mycket på Plura? På vilka andra sätt menar du att kvalitet växer? Jag använder förstås synsättet att kvalitet är att veta hur bra vi arbetar och initiera förbättringar, det handlar alltså väldigt lite om själva resultatet.

          Gilla

    • Jan Lenander skriver:

      Det var en ny vinkling. Den har jag inte mött förut. Har du några organisationsteoretiska referenser för den här synen?

      Gilla

      • Morrica skriver:

        Är du seriös? Följer du inte upp ditt eget arbete om inte rektorn säger åt dig? Följer ni inte upp eventuella samarbeten i kollegiet om inte rektor hänger över axeln på er? Måste rektor initiera uppföljning när ni har provat nytt material eller nya metoder? Jisses!

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag ser det med utgångspunkten tredjeklassen och en situation som individen inte hanterar.

          Sina egna personliga mål följer man förstås upp men här funderade jag förstås på organisationens mål och hur de följs upp. Jag ber om ursäkt att jag satt fast i ett visst synsätt men i den organisationsteoretiska litteraturen ses den individuella egna uppföljningen av små delmål som en självklarhet.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Undvik metakommenterande, det är rätt ohövligt mot tysta läsare, inte alla läser båda diskussionerna och ser sammanhanget.

          Be inte om ursäkt för att du satt fast om det är så att du faktiskt lyckats komma vidare. Skolan skiljer sig i hög grad från de simplare organisatoriska modellerna som vanligen används i enklare organisationsteori, och ditt ansvar skiljer sig i ännu högre grad från det du har som t ex kontorist.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Hmmm förstår inte riktigt vad du menar med metakommenterande men egentligen är jag mer intresserade av att förstå hur du så beredvilligt köpte Mats intressanta men för mig rätt orealistiska angreppsätt. Ser du du någon typ av organisatorisk uppföljning som hittar de som inte klarar sin uppgift utan att den uppföljningen kommer uppifrån.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag ska ligga lågt – två mot en är fegt!

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Jag beklagar att du upplever att du inte alls hänger med i samtalet, men det är jättebra att du frågar, och den här gången är det tydligt var missuppfattningen ligger:

          Syftet med den form av uppföljning i skolan som vi pratar om här är inte i första hand att sätta dit någon som inte sköter sig. Syftet är istället att ge varje lärare verktyg att göra ett bättre arbete, så att eleverna i dennes klassrum får en bättre möjlighet att lära sig på det vis de har rätt till, enligt skollagen.

          Gilla

  10. Jan Lenander skriver:

    Jag funderar kring olika former av uppföljning och börjar med den grundläggande självutvärderingen vilken kan tillåmpas både för grupper och individer. En del som arbetar med kvalitet ser det här som något nytt men samtidigt har både lärare och grupper av lärare använt sig av detta i åtminstone femtio år. Utan en stark drivkraft att förbättra sig själv hos nästan alla fungerar ingen organisation. Detta måste ses som en bas i alla diskussioner om uppföljning.

    I den här diskussionen blir det dock intressantare att fundera kring nästa nivå av uppföljning dvs en nivå som upptäcker delar i organisationen som inte uppnår rätt resultat. De flesta av mina erfarenheter kring duktiga elever som fått dåligt bemötande handlar om en lärare som haft ett övermäktigt uppdrag och ibland ett arbetslag som haft det. Orsakerna har varit skiftande och ofta handlat om kompetens men inget som individen själv kunnat rätta till. Mina erfarenheter från min tid i företagsvärlden pekar helt entydigt på att det behövs chefer och ledare som får till effektiv uppföljning för att göra smidiga och smarta omdisponeringar när utmaningarna kräver det. Uppföljning och ledarskap av detta slag upplever jag otroligt nedprioriterat i skolans värld.

    Gilla

    • Morrica skriver:

      Jan, dina ‘erfarenheter kring duktiga elever som fått dåligt bemötande’ illustrerar väldigt tydligt en av de grundläggande aspekterna i problemet: det handlar om inställningen och attityden till eleverna hos lärarna, i mycket högre grad än det handlar om arbetsbörda eller något annat.

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Du har för bråttom med slutsatserna, det blir svårt att följa resonemanget och då blir svaret därefter.

        Gilla

        • Morrica skriver:

          Precis!

          Det tycks som du börjar förstå lite av hur det fungerar, det gläder mig.

          En annan aspekt av problemet är att det är svårt att tala om att inte alla lärare räcker till för högbegåvade elevers behov, oavsett arbetssituation, utan att det uppfattas som värderande.

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Ja, jag tycker vi ska börja tala klarspråk om att det förstås är lärarens kompetens som inte räcker för alla olika elever.

          Det känns återigen som att vi hamnar oerhört nära varandra i åsikt men tidigare minnen är att det brukar visa sig att vi ändå har svårt att förstå varandra när vi ska nästa steg i resonemanget.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det beror på att din känsla missleder dig, Jan.

          Det du säger tycks stämma, men jag tror bara på ytan. Elever har så vitt skilda behov och förutsättningar att en lärare sällan eller aldrig räcker till för att ge dem allt. Därför har vi t ex specialpedagoger i skolorna, för att ge de elever som behöver den sortens stimulans dessa kan ge. Den enskilda läraren behöver vara ödmjuk nog att ta emot hjälpen, inte för sin egen skull men för elevernas. Detsamma gäller högbegåvade elever. De far illa i en skola där de viftas undan med ett ‘de klarar sig själva, de är så duktiga’ och antingen lämnas åt sitt öde eller utnyttjas som obetalda lärarassistenter.

          De behöver utmanas, utvecklas och kommunicera på sin nivå de också, och de behöver möta någon de kan känna igen sig i. Utan att gängse lärare tar illa upp eller någon känner sig hotad av deras förmåga.

          Gilla

    • Jan Lenander skriver:

      Inställning till eleverna har förstås en stor inverkan på hur väl läraren lyckas och duktiga lärare måste ha en positiv inställning till sina elever. Jag tänker dock argumentera för att inställningen till eleverna nästan uteslutande hänger ihop med något mer kompetensrelaterat och att detta senare därför är mycket intressantare att analysera.

      Om vi funderar kring möjligheten att ge utmaningar till de duktiga eleverna så är detta förstås mycket lättare att lyckas med för den som kan mer än eleven och har övat sig på att ge svära utmaningar men jag dyker ett steg djupare …

      En allmän erfarenhet är att det är oerhört svårt att få en elev att lära sig nästan något om man inte tycker bra om eleven. Detta faktum är faktiskt även rejält usla lärare medvetna om och de försöker tycka om alla elever. Vad är det då som hindrar dem från att göra det? Jo det är tid och kompetens. De har en arbetsbelastning de inte mäktar med, de har otillräcklig social förmåga osv.

      Inställningen till eleverna är sammansatt av vad läraren tycker om dem och vilka pedagogiska kunskaper de fått med sig kring hur elever är. Det går att komma fram till att inställningen till eleverna påverkas oerhört mycket av lärarens kompetens och i viss utsträckning är beroende av arbetsbördan.

      Den grundläggande frågan är lärarkompetens och jag efterlyser återigen ett pedagogiskt ledarskap grundat i riktig uppföljning av det viktigaste uppdraget och utrymme att sätta in extra resurser istället för att spela Svarte Petter med problemen.

      Gilla

      • Mats skriver:

        @Jan
        ”n allmän erfarenhet är att det är oerhört svårt att få en elev att lära sig nästan något om man inte tycker bra om eleven. Detta faktum är faktiskt även rejält usla lärare medvetna om och de försöker tycka om alla elever. Vad är det då som hindrar dem från att göra det? Jo det är tid och kompetens.”

        Mats: detta förstår inte jag. Menar du att förmågan att ”tycka om” är beroende av ”tid och kompetens”? jag inser att relationer behöver tid för att utvecklas och att det är en fördel om båda parter har ett gemensamt utbyte av relationen. Kanske kan ett gemensamt mål underlätta – men för mig känns det väldigt olustigt med den här kopplingen till social kompetens.

        ”Att tycka om” är liksom på riktigt!

        Gilla

  11. Pingback: Latmaskar! « You're no different to me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s