Det tycks vara många som gärna vill polarisera. Jag ser ingen anledning till att förhållandet mellan arv och miljö skulle vara möjligt att sortera in på den politiska skalan.
Men när GP:s nykonservativa ledarsida på Internationella kvinnodagen lyfter sveket mot pojkarna är det svårt att inte se det kamikazeaktiga anslaget i tilltaget.
Jag vill gärna slå ett slag för att män tar ut mer föräldraledighet
Njut av den här reklamfilmen och beundra modet hos upphovsmännen.
Jag delar inte Wolodarskis analys av datorspelens betydelse.
Men är glad att diskussionen lever och att begreppet ANTIPLUGGKULTUR inte nämns.
Hittade den här intervjun från en annan tid. Oron för pojkarna är ingen ny fråga.
Begreppet kränkning är svårt och jag är osäker på värdet av den här statistiken. Vem som helst kan anmäla vem som helst för vad som helst – och sedan är processerna igång. Ofta med förödande konsekvenser för den anmälde.
Men om nu de här siffrorna betyder något kanske det är intressant att 80% av de påstådda kränkningarna drabbade pojkar.
En provisorisk styrelse är konstituerad och årsmötet är planerat. Den 17/4 träffas vi på Orkanen i Malmö. Läs mer på hemsidan
Länk
I min värld är förskolan en form av pedagogisk omsorg. Det är dags för förskolan att ta tillbaka det.
Den här definitionen borde även innefatta förskolan.
Jag funderar på om det här avslutande citatet i Mia Heikkiläs intervjustudie med 19 män på förskollärarutbildningen sammanfattar budskapet? Om männen är ensamma blir de liksom mindre patriarkala.
Varför tänker jag på gisslansituation och Stockholmssyndrom?
Jag möter ofta åsikten att barnets kön inte är intressant. Sedan läser jag om könsfördelningen bland de barn som personalen anser borde få särskilt stöd (pojkarna är kraftigt överrepresenterade).
Är det något fel på pojkar i största allmänhet – eller är det förskolans verksamhet som inte lyckas möta dem?
Fast det här visste vi väl om? Jag undrar om det finns en s.k. “Antipluggkultur” även i förskolan?
Tack Fredric Gieth och Christian Eidevald för bra samarbete!
Många är oroliga över att det är så svårt att skydda barn mot kränkningar och övergrepp på förskolan. Jag försöker förstå hur Borås stad argumenterar när de förbjuder alla förskollärarstudenter att ”deltaga vid blöjbyten och toalettbesök” under sin utbildning. Problemet är att dessa regler riskerar att motverka sitt syfte.
I skollagen beskrivs ansvarsförhållandena inom förskolan. Förskolechefen har det övergripande driftsansvaret och handledaren ansvarar för att studenten får arbetsuppgifter som gör det möjligt att uppnå kursens mål. Tanken är naturligtvis att studenten under utbildningen ska skolas in i allt större självständighet i förhållande till de arbetsuppgifter som förekommer. Kommunen bör inte gå in och detaljreglera verksamheten – det är ett hot mot utbildningens kvalitet.
Stadsdelschef Bo Drysén i Norra Borås menar i Studio Ett att det handlar om barnets integritet och att det är viktigt att vara särskilt försiktig vid de här ”intima situationerna”. Det låter rimligt och de flesta av oss känner stor förståelse inför tanken på att vilja vara i fred vid toalettbesök. Problemet är att vi använder ett utpräglat vuxenperspektiv och projicerar våra egna skam- och skuldkänslor på barnets värld. För en ettåring är det inte konstigt att få sin blöja bytt, det är en handling som är lika vardaglig som att bli påklädd, äta och vila.
En ettåring bör förhoppningsvis inte känna skam och skuld över sina könsdelar. De här konventionerna om när och var nakenhet är olämplig kommer barnet tids nog att förstå. Jag menar att all interaktion med barn är känslig och vi i varje situation måste ha stor respekt för barns integritet. Därför är omsorgsetiken ett centralt inslag i förskollärarutbildningen
Om vi ska använda ett striktare barnperspektiv kan det hända att vi hamnar i freudianska teorier om barns komplicerade förhållande till att skiljas från sin avföring – men jag tror inte att de styrande i Borås är intresserade av sådana djupsinnigheter. Tyvärr drabbas kommunen av moralpanik och famlar efter regelboken. Risken finns att de här åtgärderna sprider sig över landet och trots Dryséns deklamationer om att det gäller alla är det inte svårt att förstå vilken grupp som representerar hotbilden i Borås.
Även om tanken är god och avsikten att skydda pedagoger från misstankar lyser misstänksamheten mot män igenom. I stället för stöd och dialog får vi regler. Låt mig vara tydlig här. Omsorg är grundläggande för barns utveckling och att byta blöja kan för den oinvigde framstå som en teknisk procedur. Den erfarne förskolläraren förstår att det är i dessa samspelssituationer som den verkliga yrkesskickligheten blir synlig. Här läggs grunden för en relation – här skapar vi förutsättningar för dialog och tillit. Om studenterna ska gå en utbildning under 3,5 år utan att få gå in på toaletten riskerar vi att skapa en konstig bild av yrket.
Och en mycket underlig bild av vad som händer på toaletter.
(Författaren som treåring – mycket privat bild)
Tysta tankar 