Den här bilden av manliga förskollärarstudenter

YgpTHhH4mnZTaXJUJCthqw_r

Jag läser en rapport som Mia Heikillä skrivit på uppdrag av Skolverket. Hon har intervjuat 19 manliga studenter vid Mälardalens högskola och Umeå universitet.

Rapport – Män i förskollärarutbildningen Mia

Några spridda intryck från min läsning. Här är ett spännande citat:

”Nej men det är ganska skönt att det finns killar ändå, man blir ju inte själv, för att jag vet inte, dom flesta killarna vågar ju prata. Det finns ju några av tjejerna som också vågar att ta för sig under klasserna och föreläsningarna för att ställa frågor, men det är väldigt ofta killarna som hörs, för att vi är dom här som bara ”ja men varför är det så?” eller ”varför är det så, hur tänker dom då?”

Här framkommer, vad jag med teoriers och forskningens hjälp skulle vilja kalla en manlighetsnorm enligt Kimmel (2008). Här visar Anton exempel på en norm som säger att män ska/kan höras och ”vinna” och veta mest och kanske bäst. Det är inte det samma som att tro det varje gång chansen ges, utan en mental inställning att det är möjligt att tänka så som man. Det här är ett av rätt få sådana manlighetsnormer som visar sig i det här materialet och rent analytiskt blir det ett exempel och tecken på att både Kimmels och Connells förklaringsmodeller är relevanta i den här studien. Låt oss gå tillbaka till resultatet.

Det räcker alltså att män ställer frågor för att den klassiska bilden av manlig norm ska anses relevanta?

Heikillä beskriver de här männen som går förskollärarutbildningen som ”brytare”. På väg bort från maskuliniteten:

Val av vänner verkar för dessa intervjuade män inte vara sammankopplat med kön. Det förstärker på ett plan bilden av dessa män som brytare mot en maskulinitetsnorm så som Kimmel (2008) beskriver den, där så kallad ”male bonding”, eller manlig samhörighet, är en central del skapandet och upprätthållandet av en form av hegemonisk maskulinitet, inom vilken män kan bekräfta varandra som så kallat ”riktiga män”. (s,24)

Är det ett överlevnadsvillkor inom förskollärarutbildningen? Det låter viktigt att till varje pris distansera sig från Kimmels bild av maskulinitet.

 

Dessa punkter är:

  1. ”Pojkar gråter inte”

  2. ”Det är bättre att vara arg än ledsen”

  3. ”Var inte arg – ge igen!”

  4. ”Ta det som en man”

  5. ”Den som har flest leksaker när han dör, vinner”

  6. ”Gör det bara!”

  7. ”Storleken har betydelse”

  8. ”Jag stannar inte för att fråga om vägen”

  9. ”Trevliga killar blir sist”

  10. ”Allt är bra”

Det är en väluppfostrad skara studenter som intervjuas:
Det finns ingen av dessa män som på något vis skulle säga någon kommentar om kvinnor som förskollärare eller kvinnor i allmänhet som skulle kunna tolkas på något icke-gillande sätt. Det förekommer heller inga andra kommentarer som skulle vara nedsättande till andra grupper utan den människosyn som verkar prägla dessa män är en öppen och nyfiken syn på omgivningen.
Hoppsan – det är ju de egna studenterna. Jag undrar om de har lyckats räkna ut  vilka svar som intervjuaren vill höra?
Det finns också en tydlig oro hos författaren att män och kvinnor gör olika saker (s. 28):
 Att barnen i större utsträckning ser män som leker och kvinnor som planerar och pysslar kan ju också riskera att cementera vissa föreställningar om kön hon barnen.
Det verkar som om studenterna är väl medvetna om vilka förklaringsmodeller som är gångbara:
 Detta visar också på en relativt hög kunskap om att se kön som en social konstruktion i kommunikation och interaktion och inte som något av naturen givet. Det är dock inte alla män som ger tänkbara förklaringar till vad skillnaderna beror på, men de som gör det menar på socialt förankrade förklaringsmodeller.
I slutorden berömmer Heikillä de här männen för deras mod och lyfter fram betydelsen av att de har ett genusmedvetande för att klara påfrestningarna från maskulinitetsnormen.
Det finns en svag tendens i materialet till att de män som har språket för att tala om maskulinitetsnormer och de som har kunskap om maskulinitetsanalys får det lättare att hantera den förhandlingen och processen att vara synlig i alla dess meningar. Den här studiens resultat stärker de teorier som menar att det rimligen finns flera maskulinitetsideal verksamma parallellt, och där män som arbetar i förskolan förhandlar och skapar en slags norm.
Jag är inte lika säker på att Kimmel och Connell erbjuder de bästa redskapen för att studenterna ska kunna hantera en utsatt position.Det är lite besvärande att forskaren inte berör avbrottsstatistiken bland manliga studenter. Idag är det dubbelt så vanligt att män avbryter sina studier och vi vet väldigt lite om anledningarna.Kanske finns det en skam över att inte ha klarat av att anpassa sig till den mycket speciella norm som skrivs fram i rapporten: DEN NYE MANNEN.

Christian Eidevald har intervjuat 25 yrkesverksamma förskollärare. Länk till rapporten finns här.

 

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Förskola, Genus, jämställdhet, Lärarutbildning. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Den här bilden av manliga förskollärarstudenter

  1. andersbwestin skriver:

    Finns det feminitetsnormer?

    • Mats skriver:

      Njae – det finns nog en stark omsorgsnorm som brummar under ytan.

      I ett avsnitt betonar Heikillä att många av männen vill jobba med ”lärande”. Jag är osäker på om det är en försiktig bugning mot teorier som beskriver omsorg som ett kvinnligt särdrag?

  2. invaderace skriver:

    Kimmel är inget att luta sig mot, han bygger bara vidare på de feministiska sk teorierna. Han är ungefär lika trovärdig som ‘män för jämställdhet’.

    • Mats skriver:

      Njae – det är väl mer moral än teori. Och på det sättet svår att argumentera mot. Eftersom de tio punkterna finns överallt och djupt inom oss tycks det mer handla om medvetenhet än handling.

      You can’t run, you can’t hide….

      • invaderace skriver:

        Fast ‘MfJ’ säger en del konstiga saker, mer baserad på genuspolitisk sk teoribildning än vetenskap (eller sunt förnuft). Peter Söderström tex säger att ‘män kan få status genom att klå upp kvinnor’ (parafraserat). I vilken verklighet är detta korrekt? Jag lovar att det inte finns en enda kultur på jorden där detta är korrekt.

        • Mats skriver:

          Jag är också bekymrad över den föreningen och tänker att de exploaterar manlig skuld och dessutom lyckats sälja in sin botgöraragenda på det politiska planet.

          Men det ligger en bit vid sidan om inlägget – eller menar du att projektet är att forma de här männen på förskollärarutbildnibgen till den feministiska bilden av idealmannen?

          Kanske det. Om de ramlar av vagnen var de inte av rätta virket.

          • invaderace skriver:

            Hm, nu blev det svårt (och potentiellt långt). Heikillä bygger sina utgångspunkter på Kimmel. Det finns inget som helst data som pekar på att Kimmel har rätt. Tvärtom kan man argumentera för att Kimmel, likt Hugo Schwyzer, säger det feministerna vill höra.
            Det gör att det är ren tur om de åtgärder man kommer på fungerar. Om man inte har en mer eller mindre korrekt verklighetsbeskrvining kan man inte åtgärda felen.
            Rapporten tar ingen som helst hänsyn till män och kvinnors skilda homosociala gemenskaper och heller inte mäns och kvinnors skilda psykologiska mekanismer (jag kan för övrigt starkt rekommendera Nora Vincent, Selfmade Man).
            Jag har svårt att få grepp om rapporten, den är i mina ögon svamlig utan att komma fram till speciellt mycket. Men å andra sidan är detta svar svamligt också.

          • Mats skriver:

            Du är ursäktad. Jag har svårare för att smälta rapportens idylliserande beskrivningar.

            Allt är egentligen trevligt och inga särskilda åtgärder behövs i den bästa av alla världar.

  3. Anna skriver:

    Apropå Anders fråga om femininitetsnorm så är det väl den som lyser igenom och ifrågasätts när ”killen” säger: ”…för att vi är dom här som bara ”ja men varför är det så?” eller ”varför är det så, hur tänker dom då?” ”Tjejerna” vare sig förväntas ifrågasätta eller ifrågasätter sin utbildning. I det läget ska vi väl vara jäkligt nöjda med att killarna lever upp till sin ”norm” och ställer några kritiska frågor. Det är väl snarare sorgligt att killarna i utbildningen tycks så anpassliga till den kvinnliga normen – vilket jag hoppas (och tror) är författarens tolkning och inte helt sant.

  4. Anna skriver:

    En lite mer formell fråga? Är den här rapporten verkligen släppt… Den är ju i Word..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s