Den lärarutbildning som startade 2001 bars upp av en övertygelse om att läraryrket har en gemensam kunskapsbas. Examensordningen från 2007 beskriver det så här:
För lärarexamen ska studenten
• visa sådan kunskap i ämnen eller inom ämnesområden som krävs för den verksamhet som utbildningen avser, inbegripet kunskap om ämnets eller ämnesområdets vetenskapliga grund, och om relevanta metoder inom verksamheten samt visa insikt om aktuella forskningsfrågor,
• visa kunskap om lärande och undervisning,
• visa kunskap om läs- och skrivinlärningens och matematikens betydelse för barns och elevers kunskapsutveckling
• visa kunskap om betydelsen av ett jämställdhetsperspektiv i den pedagogiska verksamheten och vid presentation av ämnesstoffet.
För undervisning och annan pedagogisk verksamhet i förskola, förskoleklass och grundskolans tidigare år skall studenten dessutom
• visa mycket god kunskap i läs- och skrivinlärning och i grundläggande matematikinlärning.
•För undervisning i grundskolan och i gymnasieskolan skall studenten dessutom
• visa mycket god kunskap i att analysera och bedöma elevers kunskapsutveckling samt god kunskap i betygssättning.
Det finns alltså goda förutsättningar för ett meningsfullt samtal mellan olika yrkesgrupper. Idag har jag varit seminarieledare för en fortbildning för handledare. Ämnet är bedömning av lärarstudenter och vi brottas med betygskriterier och matriser som ska beskriva nivåer i studentens så kallade “progression”. Det är inte mitt favoritord.
Till hösten startar en ny lärarutbildning som betonar olikheterna mellan lärare för olika åldersgrupper. Jag är orolig för att visionen om en gemensam syn på barns utveckling slarvas bort i den här förändringen. Den som säger “0-16-perspektiv” avslöjar sig som hopplöst omodern.
Debatten om fakta i geografiundervisningen var tröttande. Diskussionen om skolstarten och läsinlärning var också olustig eftersom den undvek grundfrågorna om vad det är för kunskaper vi vill att barnen ska utveckla.
