…är jag en aning trött. Det känns lite som om jag mött Mona Sahlin i tio olika skepnader. Vänliga och lite överseende röster som försöker förklara komplicerade saker på ett sådant sätt att de framstår som självklara och naturliga. Ibland anar jag ett nedlåtande tonfall, men de flesta utstrålar seriositet och engagemang.
Filmernas bildspråk är påfrestande i sin entonighet. De intervjuade talar antagligen till någon vid sidan om kameran och efter ett tag drabbas jag av känslan att de talar förbi mig rent fysiskt (och psykiskt).
Kanske skulle det ha varit mer övertygande om de hade vänt blicken direkt mot kameran. Då hade jag känt mig mer hemma i reklamens värld.
“Det finns inte en stavelse, inte ett kommatecken i de här kursplanerna som inte är vägda på guldvåg!”
Så säger min kollega Per Eliasson om de nya kursplanerna i en presentationsfilm från Skolverket. Det känns ganska tryggt. Jag är nyfiken på om han säger så även efter regeringens bearbetning av förslagen. Länk
Nu kastar jag mig ut i havet av informationsmaterial från Skolverket. Länk
I ett svar till folketinget skriver hälsoministern Bertel Haarder från borgerliga Venstre att sjukhusen i första hand ska se till anställda med slöja ersätts av annan personal om patienten så kräver. Om det inte går att ordna har patienten rätt att bli förflyttad med ambulans till ett annat sjukhus, skriver tidningen Politiken.
61% av de 568 läsare som har reagerat på artikeln säger sig ha blivit “glada”.
Vi kan nog inte förutsätta att förskolan och skolan hjälper barnen att orientera sig i de här existentiella frågorna och jag är inte säker på om ett återförstatligande skulle garantera barnens rättigheter:
I ett annat inlägg tangerar vi frågan om engagemang och distans. Det kanske går att abstrahera ansvar och förlägga skuld på andra nivåer än den rent personliga. Genom att beskriva läraryrket som ett “uppdrag” går det att ikläda sid den oskyldige tjänstemannens gråa kappa. Föräldrarna är inte engagerade, kursplanen är otydlig, läroboken är gammal, arbetslaget förstår mig inte, rektorn är snål, kommunen är korkad och staten är tokig – men till sist kommer allt tillbaka och du står ensam i mötet med barnet.
Jag tror inte det går att bygga upp några anständiga försvar mot de här misslyckandena som vi vet hör till yrket – utan att förlora sin medmänsklighet.
När Jan Björklund skrev om förslaget till kursplanen för geografiämnet fanns det debattörer som försökte göra övergreppet till en fråga om fakta eller inte. (se kommentarerna här)
En av författarna till det ursprungliga förslaget förtydligar vad handlar om. (Länk till AB)
En förändring som uppmärksammats i bland annat SvenskaDagbladet är att regeringen vill begränsa geografiska kunskaper på mellanstadiet till svenska landskap, Norden och Europa. Först i årskurs sju lär sig eleverna var världsdelarnas viktigaste länder ligger.
Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet? Värre än den här regionalismen är kanske sättet att skriva ut rättviseaspekten ur ämnet.
En annan förändring värd att begrunda är att ett ord försvunnit. Regeringens kursplan lyder: ”Undervisningen ska också medverka till att eleverna utvecklar kunskaper om hur vi kan påverka framtiden i riktning mot en mer acceptabel levnadsmiljö för alla”.
Skolverkets förslag innehöll ytterligare ett ord: ”…kunskaper om hur vi kan påverka framtiden i riktning mot en mer rättvis och acceptabel levnadsmiljö för alla.”
Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.
Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.
På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.
Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.
Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.
Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.
Tysta tankar 