Jag lyckas övertala mig själv att ta en promenad och väljer den tätaste granskogen av vindmässiga skäl. Tio sekundmeter från Östersjön och fem minusgrader är inte riktigt lika förfärligt på skogsvägarna bortom Attusa.
Den här rotvältan var det mest spännande och tankeväckande. Någonting har hänt.
En annan dag kanske jag vill diskutera om granen hör hemma i det skånska landskapet.
Vi går genom staden och låter våra skuggor falla över Magistratsparken. Malmö stad bjuder barnfamiljer på underhållning och i kväll blir det fyrverkeri och dans.
Jag är stolt över det kommunala engagemanget. Vi ses på Piazzan vid 12-slaget?
Det där med summeringar får vänta. Jag måste nog först smälta att jag blivit en kattbloggare.
Jag vet att katter har revir och att de gillar att ha översikt, men det verkar lite väl kaxigt att gå på biltaket. Även om katten brukar gå den vägen.
Jag läser intervjun med Sherry Turkle och nickar delvis igenkännande.
Att städa och lyssna på Stil om Miles Davis. Så många motsägelsefulla känslor.
Ett bra slut på året.
Det finns en del drabbande formleringar i den här texten om amerikansk förskola.
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2016/01/the-new-preschool-is-crushing-kids/419139/
Jag tar en mellandag från julmyset och hamnar i existentiella grubblerier. Sigge Eklund slår an tonen och slaktar Kobras nyandlighet och Skavlans möte mellan Dawkins och Linn Ullman
Jag läser vidare i tidningen Sans. Arne Jarrick sågar postmoderna teoriers (läs genusvetenskap) dubbelmoral när det gäller kunskapsanspråk och Dawkins själv reder ut.
Peter Lundblad gjorde något vacker av den här omöjliga utmaningen:
https://m.youtube.com/watch?v=tSYkx3OYixA&feature=youtu.be
Jag är inte bra på minnesord.
Länk
Ett välgjort reportage. Jag tänker att den här oron sprider sig till skolor och förskolor – vad händer om vi alltid utgår från värsta möjliga scenario?
Tysta tankar 