Att konstruera bilden av sig själv som ambitiös

IMG_5279

Länk

Inte någonstans i läroplanen står det att det är ett mål att elever ska bli lydiga och anpassliga, ändå visar alltför mycket forskning att det i stor utsträckning blir resultatet.

”Det är lätt att manipulera hela skolsystemet. Många märker det. Om man bara lär sig hur man ska sköta sig och hur man ska göra. (…) Jag har lätt att avkoda spelet, liksom. Så jag har bra betyg, men jag vet inte om jag tycker att jag lyckats så bra i skolan. Vet inte om jag kan så mycket egentligen. ”

Den som talar är en kvinnlig elev i en klassrumsstudie av forskarna Lisa Asp-Onsjö och Ann-Sofie Holm, omskriven i antologin Att lyckas i skolan. Hon är inte ensam. Vardagen i klasserna som de båda forskarna studerat styrs av prestationer, prov, bedömningar och tester och de visar hur eleverna resignerat inför sakernas tillstånd och i hög utsträckning väljer att anpassa sig, eftersom de vill få goda resultat. Forskarna talar om ”fabricering”: eleverna försöker framställa sig själva som arbetsamma, ambitiösa och smarta och uppmuntras i det av lärarna. Asp-Onsjö och Holm citerar forskarna Busher och Cremin som menar att ”elever har lärt sig att vara delaktiga i en produktionsprocess där de själva blir producerade och kontrollerade, snarare än att uppmuntras att vara kreativa, samarbetande medborgare och producenter.”

En del menar att det handlar om manligt/kvinnligt. Jag skulle hellre vilja tala om självrespekt.

Tack Katharina för tipset!

Vill jag vara en del av detta?

 

I USA ses gärna lumbersexualiteten som en motreaktion på metrosexualiteten. Men Mark Simpson menar att den metrosexuella mannen snarare krattat manegen för skogshuggarna genom att öka förståelsen för manligt identitetsexperimenterande. Då det i huvudsak är vita män från en urban övre medie­medelklass som intresserar sig för lumbersexualitet är det frestande att applicera ett klassperspektiv på fenomenet. För en man som sippar årgångsespresso erbjuder den ruffiga knegarlooken en möjlighet att distansera sig från skamkänslorna över sin privilegierade tillvaro. Skogshuggarattribut kan också signalera kärv autenticitet för en stillasittande kontorsråtta som sörjer att han inte kan ge uttryck för sin maskulinitet.

Jag vet inte om det går att manövrera genom det här minfältet. Det känns inte som om det går att göra rätt här. Bäst att sitta alldeles still i båten.

Vilken blir då kvinnans roll i den här utvecklingen? Ser vi en framtid där den hypernarcissistiska mannen med hjälp av selfies och sociala medier är självförsörjande på bekräftelse? Det tror inte Daniel Lindström.

– De allra flesta har en publik i åtanke när de står och gör sig fina framför spegeln. I grunden handlar alla dessa ritualer bara om att hitta en partner.

Mark Simpson har noterat att vissa feminister blir provocerade av manlig självobjektifiering.

– Jag kan tänka mig att det även i dessa kretsar finns en hemlig föreställning om att maskulinitet är något tidlöst och statiskt. Något som alltid går att skuldbelägga.

Jag läser de sista orden en gång till och ryser “Något som alltid går att skuldbelägga”

Är det för lite handarbete i förskolan?

Jag möter folk som klagar över att det är alltför mycket vetenskaplighet och forskningsförberedelse i förskollärarutbildningen.

piaget

Det är lockande att jämföra med min egen utbildning 1976-78. Då hade vi en hel del bild, drama, rytmik, slöjd, biologi, svenska, individuell instrumentalundervisning, 16 veckors förpraktik, röst- och talvård, barnsjukvård och rikligt med metodik.

Kan vi få mer av allt?

Facebookgruppen Förskolan.se

Min vän Fredric Gieth bjöd in mig som administratör i gruppen och jag anade nog inte vilket spännande uppdrag det var. Det verkar som om Sveriges förskolepedagoger har ett oändligt behov av att diskutera och tipsa varandra.

Just nu har gruppen 8600 medlemmar och växer explosionsartat. Ett inlägg om att projicerar film på tält inomhus får 722 likes.

IMG_5268

Jag är mer intresserad av att diskutera hur läroplanen påverkar yrkesidentiteten.

IMG_5267

Efter Bruno

Vi är lyckliga. Kvällen med Bruno K. Öijer var fantastisk.

Jag läser hans senaste bok och hör rösten i rummet. Det är musikaliteten och rytmen som golvar mig. Poeten har en orkester inom sig som han räknar in med stor precision. Efter varje dikt gör han. En triumfatorisk gest och uppmuntrar det osynliga bandet:
– Ja, där satt den!

IMG_5265

Diktläsning kommer aldrig mer att bli detsamma.