Vill jag vara en del av detta?

 

I USA ses gärna lumbersexualiteten som en motreaktion på metrosexualiteten. Men Mark Simpson menar att den metrosexuella mannen snarare krattat manegen för skogshuggarna genom att öka förståelsen för manligt identitetsexperimenterande. Då det i huvudsak är vita män från en urban övre medie­medelklass som intresserar sig för lumbersexualitet är det frestande att applicera ett klassperspektiv på fenomenet. För en man som sippar årgångsespresso erbjuder den ruffiga knegarlooken en möjlighet att distansera sig från skamkänslorna över sin privilegierade tillvaro. Skogshuggarattribut kan också signalera kärv autenticitet för en stillasittande kontorsråtta som sörjer att han inte kan ge uttryck för sin maskulinitet.

Jag vet inte om det går att manövrera genom det här minfältet. Det känns inte som om det går att göra rätt här. Bäst att sitta alldeles still i båten.

Vilken blir då kvinnans roll i den här utvecklingen? Ser vi en framtid där den hypernarcissistiska mannen med hjälp av selfies och sociala medier är självförsörjande på bekräftelse? Det tror inte Daniel Lindström.

– De allra flesta har en publik i åtanke när de står och gör sig fina framför spegeln. I grunden handlar alla dessa ritualer bara om att hitta en partner.

Mark Simpson har noterat att vissa feminister blir provocerade av manlig självobjektifiering.

– Jag kan tänka mig att det även i dessa kretsar finns en hemlig föreställning om att maskulinitet är något tidlöst och statiskt. Något som alltid går att skuldbelägga.

Jag läser de sista orden en gång till och ryser ”Något som alltid går att skuldbelägga”

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Genus, jämställdhet, maskulinitet, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vill jag vara en del av detta?

  1. Magnus skriver:

    Om man vill ha maximalt utfall av den egna retoriken ut mot en anonym massa, och mot sina egna kompisar, så är det förstås inget märkligt att det skapas en hel del flamebaiting. Då sitter det utmärkt med bilden av att män alltid ska vara tröga, brutala, privilegierade, grymtande och litet smådumma – och inte får ta makten över sin egen bild. ”Vi” (valfritt kvinnogäng i media) vet ju redan hur Män ser ut och hur de uppträder, eller hur?

    Jag misstänker att det Mark Simpson säger i ditt klipp ur artikeln är en ännu vanligare attityd i Sverige än i USA, det är bara det att frågan inte har blivit lika öppen här som den blivit på sina håll i staterna, efterson svenska (hetero)män tenderar att vara litet gråare än amerikanska; i USA är acceptansen högre både för att vara hårt macho på riktigt, ibland outrerat macho, typ Mel Gibsons figurer, och att vara påfågelaktigt showig. Om somliga vita svenska heteromän uppträdde och talade som Kanye West, Norman Mailer (i sin krafts dagar) eller Eddie Murphy skulle det sannerligen väcka en del sura reaktioner från Bang och Aftonbladet. Och insinuationer om privilegierade alfahannar som vräker sig och tar plats, så typiskt män…

  2. Mats skriver:

    Jag är nog inne på din linje och försöker översätta det till mitt område förskolan. Om de män som går in i den världen låter sig definieras av andra är det antagligen oundvikligt att de här förnedrande bilderna tar över.

    På ett plan är det naturligtvis lättast spela med – ställ inga krav på mig – men på sikt kanske en del män tröttnar på de här beskrivningarna och väljer egna vägar. Frågan är om det går att undvika det där storslaget machoaktiga?

    När vi gjorde pojkaktiga sångböcker var det ett försök att öka spelplanen för i förskolan. Den givna motreaktionen var :
    – Vill ni definiera maskuliniteten?

    ( – Öh, nej!)

    http://pojkaktigorkester.wordpress.com/

    • Magnus skriver:

      Den här bilden av män som dumma, lata och antingen mesiga eller brutala (och samtidigt framsurfande på en evig patriarkal räkmacka) visar ju också fram en idealisk fiende för somliga. Och den vill man ju gärna släppa – inte. 😉

      • Mats skriver:

        Jag funderar på att skriva rimmade dikter om trasiga projektioner som fladdrar på övergivna vindar för iskalla vindar – men det här är alldeles för sorgligt och plågsamt.

  3. invaderace skriver:

    Jag har upptäckt att jag i dessa dagar ofta är nedstämd och dyster. Jag verkligen fasar för den värld mina söner kommer att växa upp i.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s