Min favoritbarnläkare ger ut en ny bok och jag är glad att det är någon som leder motståndet mot tidens obehagliga tendens att koppla samman uppfostran med belöning och bestraffning.
Jag har nästan hämtat mig från Johannes Forssbergs obehagliga feltolkning (länk) på ledarsidan av vad jag har sagt om pojkars betyg (Länk) när jag hittar Gunilla Brodeijs text om alfahannarna som breder ut sig i Stjärnorna på slottet.
Det här spelet om vem det är mest synd om börjar bli riktigt påfrestande och jag menar att det är hög tid att byta tonläge. Att forskningen visar på mäns hälsoproblem behöver inte medföra att Pelle Billing dansar på “statsfeminismens grav”. Var fick hon det ifrån?
Roland Persson håller en mycket provocerande installationsföreläsning om vårt förhållande till genier. Sverige verkar inte vara en bra plats för mångsidigt begåvade personer.
Frågan är vad som händer när de här barnen möter svensk skola. Roland Persson antyder att det inte är alla lärare som uppskattar att ha ett geni i klassen.
Här handlar det om att öka kvalitén och se de egna fördomarna. Den här checklistan tror jag att många skulle ha nytta av:
Förstora
– Vi missar mäns depressioner. De uttrycker kanske inte nedstämdhet på samma sätt som en kvinna, utan beskriver aggressivitet och irritabilitet. Det har jag blivit mer lyhörd för sedan vi började arbeta med genusfrågor, säger Kerstin Jigmo.
Frågan är varför det tycks vara tillåtet att tala om könsskillnader inom vården men inte i skolan. Det vore absurt om en utredning kom fram till att männen lider av en “antivårdkultur” och borde skärpa sig – men i skolans värld är det helt möjligt. Länk till artikel om DEJA
Jag missade Brutus Östlings foton på Kommendanthuset och försöker trösta mig med en påkostad utställning om Malmö stads satsning på temat Hållbar utveckling. Det går inte så bra:
Det finns något självförhärligande i tonen som gör mig tveksam. Den store ledaren Repaluu och de duktiga tjänstemännen solar sig i glansen från varandra.
Behöver jag påpeka att miljöarbetet är viktigt?
Tidigare bedrevs här en mycket spännande pedagogisk verksamhet i samarbete mellan SIDA och Malmö stad. Min negativa reaktion kan bero på att jag saknar Zenit!
Jag möter en ovanligt munter minister i Rapports 18-sändning som presenterar förslaget om nationella prov i fler ämnen. Jan Björklund slår med ett skälmskt (?) leende fast att:
– Det jobbas för lite i svensk skola!
– Eleverna måste anstränga sig mer!
– Nationella prov i fler ämne leder till större ansträngningar!
– Fler prov ger bättre resultat och ni vet hur det går för Sverige i den internationella konkurrensen om vi inte skärper oss
Jag menar att det måste finnas en balans mellan undervisningstid och examinationstid. Idag riskerar lärarnas arbetstid att fyllas av administrativa uppgifter. Amerikanska undersökningar visar att en stor del av det som skulle vara undervisningstid ägnas åt provförberedande åtgärder som på sikt innebär ett förytligat lärande. The Wire säsong fyra är en lysande gestaltning av problemet.
Min oro handlar framför allt om att vi försöker kombinera två svårförenliga system. Om proven konsekvent används som bedömningsunderlag och rättas av utomstående skulle det kunna innebära en verklig maktförskjutning. Barnen skulle tvingas att ta ansvar för sina studier och de undervisande lärarna kan skaka liv i den handledarfunktion som idag riskerar att komma i skuggan av bedömningsfunktionen.
Läraren får i ett renodlat system respons och coachning utifrån sina elevers resultat. Men det är inte givet att läraren ska garantera att barnen ska lyckas. Dagens komplicerade ansvarssystem med IG-varningar och stödåtgärder är svåra att förena med ett utvidgat elevansvar. Det är proven som gäller.
Kärleken lever på svenska skolor och förskolor. Jag var på ganska många besök i veckan och lovar att Alla hjärtans dag får mycket uppmärksamhet i skånska skolor och förskolor. Läroplanerna betonar traditionernas betydelse (länk till newsmillartikel) och jag tror ingen behöver oroa sig för hjärtligheten på måndag.
En del skolor tar chansen och lyfter värdegrundens betydelse – andra tycks vara mer inställda på tillverkning av röda och hjärtformade produkter. För mig som är notoriskt misstänksam mot amerikanskt kulturinflytande är det ganska svårsmält.
Jag har begränsad kunskap om amerikanskt utbildningsväsende och det mesta av min fragmentariska bildning kommer tyvärr från filmens värld. Idylliska och förutsägbara collegehistorier, heroiska gettoskildringar och underliga kindergartenberättelser – det är verkligen ingen stabil grund för ett debattinlägg. Jag har förstått att delstaterna har stor frihet att bygga sina egna system och att de federala myndigheterna nu vill styra mer. En stor del av skolsystemet handlar om tester och skolan är inriktade på att förbereda barnen inför dessa livsavgörande prov. Innerst inne är jag nog fångad av myten om USA som frihetens och individualismens boning på jorden.
I veckan har mycket handlat om att pojkar missgynnas betygsmässigt i svenska skolor och jag har försökt bredda diskussionen till att även beröra innehåll och arbetsformer. Samtidigt vill jag inte medverka till en olycklig polarisering mellan vad pojkar och flickor behöver. Det är en ömtålig balans mellan tydlighet och behovet av nyanser. Jag vet att en del kvinnliga lärare har tagit illa upp och känt sig anklagade.
Anders B Westin tipsar om en sida som inte är känd för sin återhållsamma ton och det är med viss tvekan jag följer länken – men den här berättelsen är absolut värd att läsa och fundera över:
Helena von Schantz har tröttnat på att skolornas problem skylls på lärarna. Jag är inte säker på att hon trodde att den banbrytande serien skulle bli så här lång: 1, 2, 3 och 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12.
I det senaste avsnittet avslöjar Helena dramaturgin i 9A – ju sämre desto bättre. Jag är full av beundran inför hennes sätt att hantera en ökänd kommentator på Newsmill.
Pojkarnas skolsituation har blivit en politisk fråga och ledarredaktionerna hakar på (Sydsvenskan):
På Arabyskolan i Växjö har pojkarna bättre betyg än flickorna. Därför fick skolan i fjol närmare 80 000 kronor från Skolverket till jämställdhetsarbete i syfte att förbättra flickornas skolresultat.
Men Arabyskolan är undantaget som bekräftar regeln. Generellt är pojkars skolresultat klart sämre än flickors i Sverige oavsett faktorer som social bakgrund och bostadsort.
I Studio Ett framhärdar DEJA:s ordförande Anna Ekström i positionen att lärarens kön inte spelar någon roll – jag är osäker på om hon menar i det stora perspektivet (verksamhetens innehåll och form) eller det lilla (provrättning)?
Jag blev intervjuad av TT igår och idag dyker den artikeln antagligen upp i landets tidningar. Som det kan bli!
Tysta tankar 