Vem vill inte ha en lila slips?

Jag läser i The Guardian:

“Students with purple ties are gifted and talented. All the children at Crown Woods college in Greenwich, south London, know that. They are taught in separate colour-coordinated buildings, play in fenced-off areas and eat lunch at separate times. At 11 years old, all pupils at the college are streamed according to ability in what the headteacher argues is the only way to survive in the brave new world of market-driven education.”

(…)

“Courtney cites famous research conducted by American teacher Jane Elliott in the 60s, in which blue-eyed children did better and began bullying brown-eyed children after being told that they were superior. “There are very established studies showing that kids take the message that they are given from schools and teachers and internalise them,” he says. “We moved away from secondary modern partly for that reason and it is depressing to see the system return.”

20110730-083304.jpg

Bild: The Guardian

Vad var det som hände?

På radio lyssnar jag till ett program om Harriet Löwenhjelm. Den här dikten oroar mig.

JAKT PÅ FÅGEL

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Den unga konstnärinnan skrev dikten under sin tid på konstakademin och lär beskriva en förvåning över att hon vågade göra något storartat och överraskande. Symboler är riskabla och idag är det svårt att inte läsa dikten som en kommentar till den norska tragedin. Jag är rädd att gärningsmannen på något plan är en romantisk drömmare – mycket mer lik oss än vi vill tro. Kanske är han idag lika förvånad som diktjaget över sin handling?

 

 

Norge – mycket nära

Jag försöker förstå vad som händer. Twitter är kaotiskt, men innehåller viktiga ledtrådar.

http://twitter.com/#!/search/%23osloexpl

Rykten snurrar snabbt och det finns anledning att vara återhållsam. SVT sänder NRK och det är nog tur. Aktuellt famlar och programledaren ser olycklig ut.

Hur mycket vill jag veta? Jag undviker de ocensurerade bilderna som sprids på twitter.

 

 

Jag begriper mig inte på LR

https://twitter.com/lararnas/status/93545674527879168

Jag förstår att läkarbrist är bra för läkarnas löneutveckling, men är det verkligen en strategi som LR tror ska öka kvaliteten i skolan?

Det finns en uppenbar risk att det här cyniska spelet drabbar eleverna. Samtidigt är jag imponerad av att förbundet lyckats förankra strategin på regeringsnivå. Utbildningsministern och Metta Fjelkner tycks ha ett mycket nära förhållande.

https://twitter.com/anna_kaya/status/93618016356548608

Allt är Folkpartiets fel?

Jag är en osedvanligt lat semesterbloggare som dock inte kan missa sådana här öppna mål…

Så var den dagen förstörd…

Eller inte. Jag behöver nog en liten dos adrenalin för att påminna mig om hur skör välfärdens hinna är och vilka politiska skiljelinjer som är på riktigt.

Jag har hamnat på metametametanivå

Det är något underligt och frånstötande med uppståndelsen kring Almedalen. Samtidigt inser jag att det är en medialt spännande plats och att framtiden formas där.

Jag är politiskt intresserad och normalt sett borde jag bilda en egen uppfattning om utspelen genom att själv se så mycket som möjligt. I år har jag valt en annan strategi och följer händelserna genom Twitters behagliga filter.

Jag behöver alltså inte lyssna på Jimmie Åkessons tal utan nöjer mig med de dräpande och ironiska kommentarerna från twitterlobbyister som konkurrerar med andra opinionsbildare om att lägga tillrätta mediabilden av vad som egentligen har hänt.

Det verkar vara en riskabel situation. I Almedalen samlas 13.000 avsändare som är fokuserade på att sprida just sitt budskap med största möjliga kraft. Den öppna och nyfikna mottagaren blir en konstruktion och jag är inte säker på hur den här dansen går. Var finns det rena sinnet?

Till sist blir jag nog tvungen att lyssna på politikerna själv. Eller prata med folk som varken är politiker, lobbyister eller journalister?

Här finns en sammanställning av vad jag har missat:

Eller den korta varianten:

Passionbaserat lärande – PBL!

Det verkar som om länken försvinner när jag fuskbloggar på det här sättet!
Washington post