Jag lyssnar på morgonekots reportage (DN) om hur manliga chefer gynnar män och kvinnliga chefer belönar kvinnor. Det är något med den kvinnliga förskolechefens nervösa skratt som gör mig osäker:

Ulla Messing, som har ansvaret att sätta löner för 76 anställda håller med om att kvinnliga chefer gärna gynnar kvinnor.

– Det kan ju stämma. Jag kan känna att det finns inbyggt en viss försiktighet när det gäller män. Vi har inte så många, då ska de inte premieras bara för att de är män, säger hon.

Det är ett banalt påstående. Män ska naturligtvis inte premieras “bara för att de är män”. Kan det finnas andra anledningar till ett högre löneläge?

Låt oss pröva tanken på att de män som faktiskt har högre lön har uppnått den genom verkliga kvalifikationer. I en marknadsekonomi är det rimligt att den som erbjuder en vara som det råder brist på kan höja priset. Om männen tillför andra kvaliteter (i form av andra erfarenheter eller kompetenser) till verksamheten menar jag att det är rimligt att de också får ekonomiskt utbyte av detta om de tillför förskolan konkurrensfördelar på marknaden.

Här uppstår problemen. På den politiska nivån har vi bestämt att det inte bör finnas någon skillnad mellan hur män och kvinnor arbetar eftersom barnen då kan tro att det skulle finnas biologiska könsskillnader och de traditionella stereotypierna därigenom skulle förstärkas.

Om det skulle komma en man till en förskola och ha en annorlunda tolkning av förskolläraruppdraget innebär det inte bara en kulturell utmaning utan även en lönepolitisk sådan. Risken är stor att han bestraffas lönemässigt om han vågar bryta mot normen när det gäller innehållet i verksamheten.

De ska inte belönas “bara för att de är män” – men de ska inte heller bestraffas för att de tillför nya perspektiv. Jag kanske är onödigt misstänksam, men ser en farlig tendens till likriktning i Ulla Messings uttalande.

I Norge arbetar staten aktivt för att rekrytera män till läraryrket. I Sverige romantiseras lönediskriminering som en form av jämställdhetsarbete. Eftersom pedagogens kön inte spelar någon roll för innehållet i en könsneutral förskolan reproduceras de nuvarande könsrollsmönstren oreflekterat.

I stället för att diskutera verksamhetens innehåll kan de kvinnliga pedagogerna fortsätta att fokusera på pojkarnas problematiska beteende. Genuspedagogiken erbjuder teorier som legitimerar de här ansträngningarna. Ingemar Gens beskriver pojkarnas lek   “Allt är tillåtet – bitas, klämma pungkulor, dra i håret, knuffas, slänga, ja, egentligen vad som helst som gör en framgångsrik i att bli Herre på täppan”. Jag känner inte igen mig och undrar syftet med de här polariserade kategoriseringarna: “Hon är otränad i våld och hierarkier och hon är inte lika skoningslös, smärttålig och empatibefriad som pojkar förväntas vara.”

Det behövs fler män i förskolan som kan göra upp med genusexpertarnas stereotypiserade bilder av hur pojkar är och förväntas vara. Annars är risken stor att vi får dras med de här skräckskildringarna.

Tre manliga förskollärare

Samma text finns nu på Newsmill.