Jag lyssnar på inslaget och tycker nog att Marco Vega är mer intresserad av att förändra mäns handlingar.
Samtidigt trampar han på i den maskulinitetskritiska rörelsens trötta spår. Vi ska börja visa känslor och sluta tävla med varandra.
Ibland tror jag att de här goda männen motverkar sina upphöjda syften.
Jag tar en mellandag från julmyset och hamnar i existentiella grubblerier. Sigge Eklund slår an tonen och slaktar Kobras nyandlighet och Skavlans möte mellan Dawkins och Linn Ullman
Jag läser vidare i tidningen Sans. Arne Jarrick sågar postmoderna teoriers (läs genusvetenskap) dubbelmoral när det gäller kunskapsanspråk och Dawkins själv reder ut.
Tack för tipset Anders!
Intressant om debatteknik. Man vinner inte diskussioner genom att uppmana motståndaren att “läsa på”.
Frågan är om detta verkligen är ett utmärkande drag för vänster och feminism?
Tyvärr tror jag skribenten har en poäng. Allt bygger inte på en maktanalys.
Länk till artikel om färgblindhet.
Man vänjer sig – men det är svårt att förklara för färgseende.
Det mesta gäller även i förskolan.
Det är en stor uppgift Liedman tagit på sig och jag är osäker på om referenserna till Kant är användbara i debatten.
Nästa steg är kanske att avslöja vad akademiker menar med “problem”?
Höjdpunkten skulle kunna vara att rensa upp i det slappa användandet av ordet “tragisk”? Det betyder inte “lite sorgligt”.
Kommunalarbetarförbundet har genomfört en undersökning och medlemmarna är mycket bekymrade över hur föräldrarna väljer att organisera sina liv. Det handlar om barnens vistelsetider och att sjuka barn lämnas på förskolan.
Jag önskar att en del av den här energin hade använts till att granska den egna verksamheten.
I min svarta själ tror jag dessutom att de kvinnliga barnskötarna är särskilt kritiska mot mammor som gör karriär.
Ibland snuddar jag vid tanken på att förskolorna lyckats alltför bra i sin marknadsföring av verksamhetens livsavgörande betydelse för barnens livschanser. En ansvarskännande förälder vågar inte riskera att barnet missar en språksamling.
Övertygande av Beppe Singer om betydelsen av att visa vem man är i mötet med barnen. Och om att drivas av lustfylld revanschism. Och att aldrig skämmas.
Under natten ändrar Twitter karaktär i mitt flöde. Mindre grälsjukt och mer vänligt tipsande.
Den här typen av bilder går att diskutera.
https://twitter.com/holdmybeergif/status/636720327507202048
Goda råd är sällan dyra på Twitter:
Och sedan ger det ena det andra:
https://twitter.com/michelejustusho/status/636721374862700544
Inser att jag får mer input här än från kurslitteraturen:
Tysta tankar 