(Min bror och jag – Bagarmossen 1959)

Frågan om män i förskolan har diskuterats under snart 50 år och idag kan vi spåra en viss uppgivenhet i debatten. Motiven har skiftat och det politiska stödet har vacklat.
Det vanligaste argumentet bland föräldrar tycks handla om ”manliga förebilder” och en del del män lockas kanske av tanken på att vara ersättare för frånvarande fäder. Resonemanget inbjuder till strereotypt tänkande. Männen reduceras till sitt kön och uppmuntras att förstärka diffusa föreställningar om manlighet. På sikt är det ingen bra väg.

Samtidigt dominerar en likhetsfeministisk ideologi förskolan. Män och kvinnor bör helst göra och tänka på samma sätt. Genus är en social konstruktion och genom att inte tala om kön kan vi på sikt dekonstruera könet och skapa utrymme för individerna att göra egna val bortom strukturerna. Män som kommer in i förskolan och utför traditionellt kodade maskulina handlingar blir ett hot mot idén om förskolan som könsneutral arena. De kvinnliga pedagogerna ser sig sällan som representanter för ett kön – de är mer eller mindre kompetenta.

Jag hörde till dem som hade höga förväntningar på det arbete som Maria Arnholm initierade 2013. I uppdragsbeskrivningen till Skolverket beskrivs regeringens motiv för insatsen som att det är viktigt att i förskolan synliggöra för flickor och pojkar att kön inte ska vara avgörande i val av yrke. Målet är också att öka rekryteringsbasen. 

De män som ska rekryteras tilldelas en starkt symbolisk funktion och ska visa världen att könet inte spelar någon roll för deras yrkesval. För att kunna leva upp till de här ambitionerna som genuspolitiska stridspiloter måste de bevisa sin förmåga att hantera motstridiga förväntningar på många plan.

Idag har jag lärt mig att den oskyldiga frågan ”Vad tillför egentligen män?” är en fälla som handlar om att avslöja biologister. Vanliga följdfrågor är: 
 – Blir man bättre pedagog för att man har snopp?
 – Är alla män lämpliga?

Frågorna blir absurda om vi byter ut ”man” mot ”kvinna” i exemplen ovan. I förskolan är kvinnan normen och behöver inte motivera sitt existensberättigande. 

Kön ska alltså inte ska vara avgörande för val av yrke. Vilka slutsatser drar barnen av att majoriteten av pedagoger är kvinnor? En stor del av dessa har dessutom mödrar som också arbetar inom förskolan och tycks ha varit inriktade på yrket sedan tidig ålder.  Kan könet vara vara av betydelse?

Männen som väljer att utbilda sig till förskollärare har ofta en brokigare bakgrund och har provat på andra yrken. Det är troligt att de tillför andra perspektiv. De har erfarenhet av hur det är att växa upp som pojke.

Idag är genus ett politiskt slagfält. Delegationen för jämställdhet i förskolan avfärdade frågan om pedagogens kön som ointressant och varnade för att OM männen kom skulle de förstärka stereotypierna. Anna Ekström var ordförande i delegationen och blev därefter generaldirektör i Skolverket som ansvarade för den senaste insatsen. En ny regering tog över och Gustav Fridolin ska nu hantera förväntningar från olika håll. Ännu råder tystnad.

Skolverket lämnar över sitt material till SKL och betraktar uppdraget som avslutat. Mia Heikkilä är expert och sammanfattar debatten om pojkars och flickors skolgång som ”onyanserad och alldeles för generaliserande”. Hon vill hellre lyfta fram klass och etnicitet som betydelsefulla faktorer. Jag menar att det är en svårslaget idylliserande bild av pojkarnas situation som Heikkilä redogör för. När pojkarna misslyckas i skolan är den enda förklaringsmodellen att maskuliniteten är problematisk. Svaret är att göra upp med ”antipluggkulturen” och höja förväntningarna. När männen avbryter sina förskollärarstudier har de antagligen brister i sitt genusmedvetande?

Det är svårt att inte se Skolverkets insats som ett försvar av status quo. Inga åtgärder föreslås, ingen nationell samordning, ansvaret läggs över på SKL som låter genusforskarna sätta dagordningen. 

Männen reduceras återigen till förebilder – fast nu ska de föreställa ”den nye medvetne mannen”. Som lärarutbildare möter jag en hel del män som har andra och enklare funderingar om sitt yrkesval. De vill inte bli indragna i de här ideologiska  striderna och försöker hantera förväntningar på lokal nivå. Vad behöver barnen – hur kan vi utveckla verksamheten?

Frågan om vilken maskulinitet de väljer att gestalta i sina handlingar borde inte ställas på politisk nivå.

Bakgrund:
 Helen Lumholdts text i lärarnas nyheter