Jag är väldigt förtjust i de här försöken att beskriva lätena:
”Spillkråkan har ett antal mycket ljudliga läten[7][5] Trumningen, som förekommer på våren, är kraftfull och rullande i en mörk ton och kan höras upp till 4 kilometers håll.[4][5] Trumningen har en frekvens av upp till 17 slag per sekund, vilket är en relativt långsam hackspettrumning.[6] Hanens trumningar kan vara upp till 3-4 sekunder[6], medan honans är betydligt kortare.[5] Även sången hörs om våren och utgörs av ett starkt, genomträngande och gällt klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi-klyi eller kly-kly-kly-kly-kly-kly i snabb följd, påminnande om gröngölingens läte, men är längre, mer nasalt och klangfullt och ligger helt igenom på samma tonhöjd,[5][4] medan Gejl (2012) menar att jämfört med gröngölingens läte är spillkråkans djupare, snabbare och har dubbla toner[6]. Flyktlätet är ett skrikigt och ihärdigt kryck-kryck-kryck…, krri-krri-krri eller prry-prry-prry-prry med rullande r.[4][5][6] Efter en landning utstöter den ofta ett ljudligt, visslande och utdraget lockläte[6]: kly-ääää, plyyy, kly-äh eller kliiyy med betoning på andra stavelsen.[6][4][5][7] Från paret hörs på våren ett kajliknande kjau-kjau-kjau.[5]”
Tysta tankar 
Vi har en försynt spillkråka i grannskapet, -den har inte kommit upp i 17 slag/s än, utan betraktar stubbhögen (trummorna!) med skepticism… Näktergalen däremot är i högform, med en fantastisk kombination av chirp-chirp-cluck-cluck-såg-såg…eller något liknande…
GillaGilla
Jag fattar precis! Inser att det här med naturen är starkt vanebildande.
GillaGilla