Den här statyn vid Sjöarna är intressant. Nilguden har ett ganska avspänt förhållande till barnen.
En lång dag i Köpenhamn
Reply
Min lättsinniga fas
Jag har svårt att ta saker på allvar just nu. Det borde markeras.
Saker som dyker upp i min hjärna
The Honeycombs var den första gruppen som petade ner Beatles från den engelska topplistan.
De sjunger fint, men de där stoppen i melodin förstör svänget fullständigt.
Ingen utanför Malmö kan förstå hur roligt detta är
Är det redan dags igen?
Jag har verkligen dålig koll i år.
Shame on me. Tur att Håkan Engström finns.
Pillerkartor som konst
Om krigslek i förskola
Jag gissar att trogna läsare av bloggen vet var jag står i frågan? Synen på lek skär som en kniv genom pedagogkåren.
Och idag diskuterar vi betyg och myndighetsutövning
Mångaav undertecknarna känner jag igen från Twitter.
Den kommunala naiviteten
Jag är ganska förhärdad när det gäller tanken på genus som universallösning.
Det hela vore inte fulländat utan en av genusobligatoriets bisatser: ”Oavsett bakomliggande anledning behöver arbetet för att motverka våldsbejakande extremism utvecklas strategiskt. Och det är viktigt att i detta arbete beakta ett genusperspektiv. (…) Stadens insatser ska inrymma ett genusperspektiv för att säkerställa att stödet anpassas till allas behov.”
Man får av hövlighet mot strategiförfattarna anta att det genusperspektiv som ska beaktas avser flickorna och kvinnorna som faller offer för IS djävulska dåd.
Det är alltid läge att diskutera professionsbegreppet
Jag har jobbat med handledarutbildning idag och vi tangerar diskussionen om professionalitet några gånger.
Handlar det om ett yrkesspråk? Nej – det är väl en konstig idé.
Handlar det om status? Nej – varför skulle vi låta andra avgöra vårt värde?
Handlar det om allmän duktighet? Nej – det är inte samma sak.
Handlar det om att kunna utestänga andra från arbestuppgifter? Nej – den formen av kunskaps- eller fostransmonopol känns varken önskvärt eller möjligt.
Vi landar i slutsatsen att en förutsättning för professionalitet är frihet och autonomi. Den professionelle läraren kan inte bara planera och utvärdera undervisning – de erfarna vet att den verkligt kvalificerade reflektionen äger rum samtidigt. Pedagogik är ögonblickets konst. Du kan vara väl förberedd – men till sist gäller det att fånga bollarna i flykten. En förutsättning är självförtroende och frihet. Vi vill gärna tro att det går att utbilda fram.
Länk till text i Pedagogiska magasinet av Niklas Arevik.
Så, för att sammanfatta: kan läraryrket av i dag anses vara en profession?
Å ena sidan har vi undergrävt kunskapsmonopol, ökat inflytande för politiker och tjänstemän. Vi har marknadsanpassning med elevpeng, balanserade budgetar och krävande föräldrar. Och vi har, inte minst, en kraftigt utbyggd kontrollapparat i form av Skolinspektionen på bekostnad av lärarnas professionella autonomi.
Å andra sidan finns en tydligare vetenskaplig förankring, lärarna är på väg att återta tjänstemonopolet genom lärarlegitimationens införande och de har, åtminstone tills vidare, vunnit den ur autonomisynpunkt viktiga striden om förtroendetidens bevarande.
Vi kan också se en större intern kontroll och självsanering inom kåren. Lärarnas ansvarsnämnd ser till att yrkesetiken upprätthålls. Det gör den främst av lärarna själva (även om nämndens ordförande är jurist är majoriteten av ledamöterna yrkesverksamma lärare). Den har redan visat sina muskler genom att gå emot Skolinspektionen i flera viktiga fall, där de professionella gjort radikalt annorlunda bedömningar än tjänstemännen och juristerna på myndigheten.
Tysta tankar 