Jag är förbluffad över flexibiliteten i hjärnan. Först förstår jag ingenting. Efter några rader har jag avkodat systemet och läser obehindrat.
Det handlar nog om att vilja förstå.
Då är det nog dags att tänka om. Pedagogik handlar om relationer och helheter.
Morgonpasset i P3 är inget seriöst program. Ändå är det något med undersökningen som känns viktigt att prata om.
Min tes är att många förskollärare tar med sin präktiga och moraliserande yrkesroll efter arbetstid. Då blir det plågsamt att möta föräldrar på krogen.
Min tes är att det är resterna av en helgonlik yrkesroll som vibrerar under ytan. En traditionell kvinnorollen.
Mikael Ekströms krönika är fortfarande lysande.
Kommunalarbetarförbundet har genomfört en undersökning och medlemmarna är mycket bekymrade över hur föräldrarna väljer att organisera sina liv. Det handlar om barnens vistelsetider och att sjuka barn lämnas på förskolan.
Jag önskar att en del av den här energin hade använts till att granska den egna verksamheten.
I min svarta själ tror jag dessutom att de kvinnliga barnskötarna är särskilt kritiska mot mammor som gör karriär.
Ibland snuddar jag vid tanken på att förskolorna lyckats alltför bra i sin marknadsföring av verksamhetens livsavgörande betydelse för barnens livschanser. En ansvarskännande förälder vågar inte riskera att barnet missar en språksamling.
Grafiken är annorlunda. På nätet får vi siffrorna per skola.
LR:s recept är att minska antalet lärosäten. det låter som en tveksam strategi.
Den här studien visar ett utbrett missnöje bland barnskötare med föräldrars sätt att hantera barns sjukdomar.
Jag är glad att Sven Persson inte låter forskningen legitimera den här formen av missnöje.
Vi försöker identifiera hur målen utvecklas inom förskollärarutbildningen.
Suck.