Jag har skrivit en del artiklar på Newsmill och är bekymrad över det kompakt antifeministiska tonläget i kommentarsfälten. På det sättet återskapas ett  ofruktbart debattklimat där genusvetenskapen regerar på högskolorna – men undviker att möta motståndare på andra arenor.

Josefine Carnolf gör ett försök att analysera läget utifrån  två parallella artikelserier i DN och SvD som som diskuterat mansrollens förändringar (eller brist på förändring). Länk

Jag spelar rollen av ovillig traditionalist, men har ganska svårt att följa hennes tankegångar. Kanske borde jag läsa texten en gång till?

Kanske kan en del av det verkliga problemet – krisen om man så vill, urskönjas, om än på ofrivillig väg, i Mats Olssons resonemang i DN (Svd – min ändring)(5/6-11). Mats Olsson jobbar inom förskolan och menar att “traditionella pojkbeteenden” inte längre accepteras i skolans värld, vilket han tycker är mycket olyckligt. Avslutningsvis kommenterar han dock: “Men även om maskuliniteten till viss del är föränderlig så kommer en tydlig mansroll alltid att framstå som attraktiv för pojkarna – oavsett vad genusmedvetna pedagoger tycker.” Och där, tror i alla fall jag, att vi är nära en riktig smärtpunkt.

Författaren lutar sig tungt mot könsmaktsordningen och vill gärna avslöja dem som inte ser kraften i de här strukturerna. Ordet smärtpunkt är intressant, men jag är inte säker på hos vem det gör ont.

Kanske borde jag undvikit ordet “traditionella” som för en modernist är ytterst hotfullt.

Tyvärr finns det ett moraliserande tonfall i texten:

Däremot är det så fruktansvärt nedslående att den pågående diskussionen om “den nya mannen” genomsyras av urgamla och unkna föreställningar och värderingar, att man undrar vilket århundrade som ringt och vill ha sin människosyn tillbaka.

Vad är motsatsen till “urgamla och unkna föreställningar”? Toppmoderna och fräscha?

I andra sammanhang har jag kritiserat genusvetenskapen för dold normativitet. Jag tror att Josefine Carnolf ramlar ner i samma grop.