“It’s like pinning a medal on Mount Everest for being the highest mountain”
/Leonard Cohen om att Bob Dylan får nobelpriset.
Maria Arnholm gav ett uppdrag till Skolverket som lämnade över till SKL.
Jag är inte imponerad av resultatet.
Texten är nästan oläsbar.
innehållet pendlar mellan pompöst och banalt. Halmgubbar avrättas omständligt och alla får komma till tals.
Utom de som berörs av frågan.
…är att det är större skillnader inom gruppen män jämfört med gruppen kvinnor.
Så nu vet vi det och kan gå vidare.
Niklas Orrhenius bok om Lars Vilks är bedövande välskriven. Lågmäld och resonerande.
Efter 400 sidor snurrar frågorna fortfarande i mitt huvud:
– Varför är det så viktigt att definiera sig som god?
Och går det egentligen att bevisa att man inte är rasist?
Under tiden rasar debatten om normkritik och olika grupper kämpar om tolkningsföreträdet.
Konstnärer (och akademiker) kanske bör ta några steg tillbaka och fundera över vad som är uppgiften. Ska vi verkligen uppfostra (eller “medvetandegöra” som det heter idag) folket?
Alternativet är att se livet som ett konstprojekt.
Ibland undrar jag över utrymmet för kritiskt tänkande på min arbetsplats. Frågan är hur högskolan klarar sig från den pågående politiseringen av statliga verksamheter?
Högskolan går inte fri. Den som kritiserar normkritiken riskerar att hamna i kylan.
Jag prövar några retoriska knep. Det kanske funkar?
Jag tror det kan funka.