Bloggstatistik
- 1 320 704 hits
Senaste kommentarer
LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… LARZ GUSTAFSSON om Hötorgskonst och banal na… Mats om Hångelmanifestation – By… Lennart Palm om Hångelmanifestation – By… Mattias Besell om Sanningens minut Otto von Plös om Vad var det som hände? Anonym om Att hämta kraft i det pri… Anders Björklund om ”Skamvrån gjorde oss til… Ola Andersson om ”Banta med Demis Ro… Magnus om Berlin 2019 – 2 Mats om En dag på Caroli city –… Martin om En dag på Caroli city –… Anonym om Jag är väldigt förtjust i… Mats om Jag är väldigt förtjust i… Sirkka Ivakko om Jag är väldigt förtjust i… -
Senaste inläggen
- Sprickdalen bakom Sten huvud
- Tre dagar
- Jag har inte saknat mitt jobb…
- Grafitti i Hangaren
- När forskarna försöker styra debatten
- Leva – och låta leva!
- Hallsbergs stenar!
- Art versus nature?
- Drönartillvaron
- Ikoniska barnskivor #14
- Ikoniska barnskivor #13
- Ikoniska barnskivor #12
- Ikoniska barnskivor #11
- Ikoniska barnskivor #10
- Ikoniska barnskivor #9
- Ikoniska barnskivor #8
- Ikoniska barnskivor #7
- Ikoniska barnskivor #6
- Ikoniska barnskivor#5
- Ikoniska barnskivor #4
- Ikoniska barnskivor #3
- Ikoniska barnskivor #2
- Ikoniska barnskivor #1
- Sprickdalen väster om Stenshuvud
- Mitt liv som elkund
- Varför vill jag inte kallas fröken?
- Efter Pedagogiska magasinet
- Det saknas inte goda råd
- Vart tog artiklarna från Lärarförbundets tidningar vägen?
- I förvirringens tid
- Svordomar i förskolan?
- Att hämta kraft i det privata
- Jag är väldigt förtjust i midsommardans
- Kultbandets årliga kultspelning!
- Lite statistik
- Berlin 2019 – 2
- Berlin 2019
- Att tala MED föräldrar – inte OM!
- Ojdå!
- Orkestern som vägrar att dö
- De dolda strukturernas begränsade inflytande
- Jag har nästan gett upp debatten om skolan och genus
- Denna valrörelse…
- Människan och naturen
- En kväll när stearinljuset inte fladdrar
- Loppmarknadssommar
- Fridolin presenterar den nya läroplanen
- Den glömda frågan
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
Twitter
- Hur många gånger har ni hört någon säga: - När man väl doppat sig så är det faktiskt rätt skönt! https://t.co/WYI9VtfmkI 2 days ago
- RT @Skolinkvisition: Nu kommer konsumentinformation om politiker och politiska tjänstemän som bytt från att ta besluten till att påverka de… 5 days ago
- Ny spännande avhandling gu.se/forskning/bero… Jag känner igen och blir ledsen. Rädslan för att ställa krav och s… twitter.com/i/web/status/1… 1 week ago
- youtu.be/ADaIVfl4DRw ”Vänlig vecka fort förgår Bättre vore vänligt år” Lysande Håkan Wegestål Fredrik Savbrant Petter Nyebølle ! 1 week ago
- RT @karinrebas: Härom veckan fick jag veta att en person sett mina inlägg i den lokala FB-gruppen där bygget diskuteras, googlat på mig, ri… 1 week ago
Meta
Äntligen
Detta inlägg publicerades i Estetiska processer, Musik, Personligt, Uncategorized. Bokmärk permalänken.
Yes! Välförtjänt och spännande val – och i motsats till t ex Svante Weyler och Per Svensson skulle jag nog säga att det är självklart att Dylan är en betydande poet; det handlar verkligen inte bara om musiken eller några coola refränger.
Han är en av samtidens, och 1900-talets, ”essential voices”.
GillaGilla
För högkulturens litterära flock är nog detta en lika tungsint chock som det var för mig när Max Martin fick Polarpriset. Ungefär som inversen av det man själv definerar som varande den utopiska sanningen.
GillaGillad av 1 person
Lite lagom chock mår väl kulturvärlden bra av? Hoppas den repar sig.
GillaGilla
Jag kände ungefär likadant som du inför Max Martins pris, och det gjorde nog många kulturproffs också, även om det inte ansågs bra att säga det alltför högt.
Det är intressant att valet av Dylan ter sig så provocerande för så många när kultursidor och medier ändå har jobbat på att bryta ner gränserna mellan finkultur, popkultur och masskultur i årtionden. Och reaktonen ”då blir det väl Jay-Z eller Beyoncé om tio år?” är ju litet pueril, ska det vara en rappare som tar hem tunga litterära priser borde det snarare vara någon som Chuck D…
Men det är klart, Bob Dylan är inte okomplicerad vare sig som ”popkulturell ikon” eller som poet, det blir svårt på riktigt om man ska försöka fånga in hans egenart i ord. Arne Ruth och Lars Andersson skrev ett antal lysande artiklar om honom och hans musik (vilka man nu kan hitta i klippböckerna ”Trans Europe Express” och ”Begynnelsebokstäver”) men det är drygt trettio år sedan och det känns inte som om det har hänt så värst mycket sedan dess kring Dylan, inte på de svenska kultursidorna i alla fall.
GillaGillad av 1 person
Efter Hanna Fahl och Cissi Wallin är väl frontlinjen klar. Det har blivit en ideologisk fråga.
GillaGilla
Nu är det så att man lever i en individualistik tidsålder – dvs fördelen ge fullständigt fan i vad prettonissarna vill lyfta fram och i stället helt ego vrida upp volymen på max och åtminstone drömma att man bor på en egen liten planet!
GillaGillad av 1 person
Onekligen, Dylan representerar kulturmännen eller helt enkelt sina egna epigoner i flera led, som Håkan Hellström eller Plura, Och då kan ju inte originalet vara värt att ta till sig heller…
GillaGilla