Bloggstatistik
- 1,243,122 hits
Senaste kommentarer
Magnus på Vem får skämta om vad? Mats på Ett konstigt land Magnus på Ett konstigt land telach på Barnskötarnas återupprättelse J.G på Vem vill vara mansrättsaktivis… Rolle Bergström på I det oändliga vetandets kylig… Magnus på Är det så en tågolycka ser… Mats på Två artiklar på samma dag… Katharina Andersson på Två artiklar på samma dag… Kristian på Är det så en tågolycka ser… Kristian på Två artiklar på samma dag… Mats på Jag vill förnya och vårda… Magnus på Jag vill förnya och vårda… Mats på Jag vill förnya och vårda… Joakim Steneberg på Jag vill förnya och vårda… -
Senaste inläggen
- Årets söktal
- Berlin, extra allt
- Kastanienallé by night
- Boros i Berlin
- Vem får skämta om vad?
- Lärarbristen en gång till
- Ett konstigt land
- Kanske borde jag gå vidare nu
- Ibland tycker jag att förskolan slösar med barnens lektid
- Att träna risktagande
- Vi läste mycket för våra barn
- När Twitter är som bäst
- Hurra?
- En farlig känsla
- SKL om lärarbristen
- Barnskötarnas återupprättelse
- Det händer att jag tvivlar på examensarbetets betydelse
- Jag har skådat barnmusikens framtid…
- Vem vill vara mansrättsaktivist?
- Detta Lärarförbund
- Journalister är inte kommunikatörer
- Hjälp till att sprida – skriv under!
- Jag är arg och besviken
- Två artiklar på samma dag!
- Är det så en tågolycka ser ut?
- De orimliga kraven på skolan
- Om könsbalans i förskolan
- Värdegrunden och toleransen
- Tomelilla som bild av folkhemmet
- Manlig mat?
- Om undervisningsbegreppet i Skollagen
- Förslaget till modern föräldraförsäkring
- Jag försöker skriva feministiska julsånger
- Jag vill förnya och vårda jultraditionen
- Mitt förhållande till julen är kluvet
- Max Lund i högform
- Den svenska forskningen om könsskillnader i skolan är tunn
- Så var det med den myten
- Den dubbla måttstocken
- Läs och lär!
- Frågan för dagen
- Skulden och oskulden
- Hur hamnade vi här?
- Bästa mannen
- Min far och jag
- 45 minutes of fame
- Och förskollärarstudenterna blir äldre!
- Någonting har hänt?
- Skolverket och läroplansrevideringen
- Plötsligt vaknar mitt intresse för skoldebatt
Twitter
- RT @Skolinkvisition: Så styrs skolan 1. Partier lovar ökade krav på skolan 2. Riksdag och Regering ökar kraven 3. Kommunerna sparar på sk… 1 day ago
- Så här ser könsbalansen ut bland de sökande till landets förskollärarutbildningar. uhr.se/studier-och-an… https://t.co/rtRELSfa8O 1 day ago
- En del av oss är besatta av söktal. Du hittar siffror för ditt lärosäte här: uhr.se/studier-och-an… (skriv kort s… twitter.com/i/web/status/9… 1 day ago
- RT @eddynehls: Flyktlinjer: Målstyrningens och effektiviseringens förödande konsekvenser. flyktlinjer.blogspot.com/2018/04/malsty… Vad får vi för samhälle d… 1 day ago
- Bra om mäns strategier för att överleva i #förskolan av @eidevald tandfonline.com/doi/abs/10.108… 3 days ago
Meta
Yes! Välförtjänt och spännande val – och i motsats till t ex Svante Weyler och Per Svensson skulle jag nog säga att det är självklart att Dylan är en betydande poet; det handlar verkligen inte bara om musiken eller några coola refränger.
Han är en av samtidens, och 1900-talets, ”essential voices”.
GillaGilla
För högkulturens litterära flock är nog detta en lika tungsint chock som det var för mig när Max Martin fick Polarpriset. Ungefär som inversen av det man själv definerar som varande den utopiska sanningen.
GillaLiked by 1 person
Lite lagom chock mår väl kulturvärlden bra av? Hoppas den repar sig.
GillaGilla
Jag kände ungefär likadant som du inför Max Martins pris, och det gjorde nog många kulturproffs också, även om det inte ansågs bra att säga det alltför högt.
Det är intressant att valet av Dylan ter sig så provocerande för så många när kultursidor och medier ändå har jobbat på att bryta ner gränserna mellan finkultur, popkultur och masskultur i årtionden. Och reaktonen ”då blir det väl Jay-Z eller Beyoncé om tio år?” är ju litet pueril, ska det vara en rappare som tar hem tunga litterära priser borde det snarare vara någon som Chuck D…
Men det är klart, Bob Dylan är inte okomplicerad vare sig som ”popkulturell ikon” eller som poet, det blir svårt på riktigt om man ska försöka fånga in hans egenart i ord. Arne Ruth och Lars Andersson skrev ett antal lysande artiklar om honom och hans musik (vilka man nu kan hitta i klippböckerna ”Trans Europe Express” och ”Begynnelsebokstäver”) men det är drygt trettio år sedan och det känns inte som om det har hänt så värst mycket sedan dess kring Dylan, inte på de svenska kultursidorna i alla fall.
GillaLiked by 1 person
Efter Hanna Fahl och Cissi Wallin är väl frontlinjen klar. Det har blivit en ideologisk fråga.
GillaGilla
Nu är det så att man lever i en individualistik tidsålder – dvs fördelen ge fullständigt fan i vad prettonissarna vill lyfta fram och i stället helt ego vrida upp volymen på max och åtminstone drömma att man bor på en egen liten planet!
GillaLiked by 1 person
Onekligen, Dylan representerar kulturmännen eller helt enkelt sina egna epigoner i flera led, som Håkan Hellström eller Plura, Och då kan ju inte originalet vara värt att ta till sig heller…
GillaGilla