Kaffets symboliska betydelse

På Facebookgruppen Förskolan.se rasar en spännande diskussion om pedagoger som dricker kaffe i barngrupp. Många tycks mena att det på något sätt är oprofessionellt och en del oroar sig för hur föräldrarna uppfattar okynnesdrickandet. Några oroar sig för brännskador.

Själv är jag bekymrad över självförtroendet hos en yrkeskår som inte ens vågar ta ansvar för när de ska dricka kaffe. Tydliga regler och chefer som pekar med hela handen verkar vara populärt.

Efter 3,5 år av högskolestudier borde förskollärarna kunna hantera de här komplexa problemet. I stället sneglar man på en serviceroll där alla är trevliga och glada hela dagarna.

Jag argumenterar för att kaffe är en del av svensk kultur och bör skyddasi arbetslivet.

Det bidde en halv tumme

Maria Arnholm gav ett uppdrag till Skolverket som lämnade över till SKL.

Jag är inte imponerad av resultatet.

Texten är nästan oläsbar. 

innehållet pendlar mellan pompöst och banalt. Halmgubbar avrättas omständligt och alla får komma till tals.

Utom de som berörs av frågan.

Den siste normkritikern

Niklas Orrhenius bok om Lars Vilks är bedövande välskriven. Lågmäld och resonerande.

Efter 400 sidor snurrar frågorna fortfarande i mitt huvud: 

 – Varför är det så viktigt att definiera sig som god?

Och går det egentligen att bevisa att man inte är rasist?

Under tiden rasar debatten om normkritik och olika grupper kämpar om tolkningsföreträdet.

Konstnärer (och akademiker) kanske bör ta några steg tillbaka och fundera över vad som är uppgiften. Ska vi verkligen uppfostra (eller “medvetandegöra” som det heter idag) folket?

Alternativet är att se livet som ett konstprojekt.

Normkritikens mörka månad

Ibland undrar jag över utrymmet för kritiskt tänkande på min arbetsplats. Frågan är hur högskolan klarar sig från den pågående politiseringen av statliga verksamheter?

Ola Wong 1

Ola Wong 2

Karin Pihl

Högskolan går inte fri. Den som kritiserar normkritiken riskerar att hamna i kylan.