Skoldebatten har spårat ur och idag är det fritt fram för vem som helst att dra vilka slutsatser som helst. Sven-Eric Liedman gör ett försök att återföra en smula sans till diskussionen. Kanske finns det hopp om ett vettigt samtal ändå?
Jag var bekymrad över att den nya förskollärarutbildningen inte skulle locka män till yrket. Därför ringde jag till VHS och fick statistiken för höstens antagningar.
Av de 4254 förstavalssökandena är 357 män. Jag ser fram emot att möta en del av dem till hösten.
Några förskollärare
Jag känner igen de här reaktionerna (länk):
Every now and then I make the mistake of confessing to a colleague that I blog. They usually greet this confession with an uneasy smile and follow it with a look that says: “do you really have time for that?” I understand what they really mean: a serious tenure track assistant professor does not have time for blogging. With respect to my colleagues, they’re wrong: graduate students, post-docs, young faculty, and senior faculty too, should do more blogging not less. And, moreover, institutions of high education ought to start recognizing such work as an important component of a scholar’s profile.
I texten utveckla Stephen T Casper sina tankar om varför bloggen är ett bra sätt att föra akademiska samtal.
Jag vaknar till ett konstigt inslag på TV4:s nyhetsmorgon. Det är den vanligtvis så kloke barnläkaren som uttalar sig svepande i en svår fråga. Han menar att fem timmar är lagom lång tid för små barn på förskola.
Han borde fokusera på verksamhetens kvalitet. Hur lyckas förskolan möta barnets behov av trygghet och stimulans? Hur fungerar samspelet mellan hem och förskola? Hur har barnet det hemma? Var finns de stabila anknytningarna? Hur påverkas föräldrarna av den ökande stress som hans uttalanden framkallar?
Den här formen av generella utsagor riskerar att skapa mycket oro. Nervösa föräldrar är sällan bra föräldrar.
Varför kommer den här diskussionen just nu? Är det dags för Zaremba att ge sig på förskolan?
Jakten på syndabockar i skolvärlden går vidare. Zarembas hundar vädrar blod och landets modiga ledarskribententer kastar sig nu över förskollärarna som har förstört den svenska skolan. Corren skriver:
Ofta ligger en naivt romantisk syn på lärande bakom. Ett litet barn som lär sig gå är en uppvisning i spontant lärande. Men förespråkarna för förskolepedagogik för alla åldrar tror att hormonridna tonåringar ska lära sig franska verb och andragradsekvationer med samma frenesi som ettåringen lär sig gå, om de bara lämnas i fred av lärarna och får bestämma själva. Så tycks åtminstone pedagogikforskarna resonera.
För kommunpolitiker och Lärarförbundet handlar det om pengar. Skolpolitikerns dröm är “all-läraren”, som kan ta hand om småbarn i förskolan och undervisa gymnasister i matte allteftersom födelsetalen fluktuerar. Då är det praktiskt att hänvisa till en idealiserad förskolepedagogik, när elever, föräldrar och lärare tjatar om ämneskompetens. Och Lärarförbundet organiserar förskollärare, så de värnar deras löneutveckling och karriärmöjligheter.
Men förskolepedagogik hör hemma i förskolan. Grund- och gymnasieskolan har ett annat uppdrag. Att lära sig språk, matematik och andra teoretiska ämnen är något annat än att lära sig gå och äta. Det kräver strukturerat arbete, från både elever och ämneskunniga lärare. Att trycka ned lärare och säga åt eleverna att göra vad de känner för är fel lösning. Jan Björklund har insett det. Maciej Zarembas artiklar får förhoppningsvis fler att inse att en postmodernistisk kunskapssyn och statistlärare leder fel.
I GP skriver Sven Järgenstedt (klokt) om vikten av varierade undervisningsmetoder och påstår att det inte har varit populärt de senaste åren.
Jaså? Belägg? Någon?
Steget från det banala till det insinuanta är förfärande kort idag.
Om kartan inte stämmer med verkligheten - då gäller kartan!
Jag förbereder mig inför en lektion om populärkultur och barns språkutveckling utifrån Carina Fasts utmärkta avhandling.
Våra barn föddes i början av 80-talet och på den tiden var videobandspelaren en symbol för ondska. Det var dåliga föräldrar som lät sina barn se på tecknade amerikanska filmer och utan tvekan skulle de förgiftas av våldsromantik.
Eftersom vi var politiskt korrekta föräldrar med ganska stort självförtroende valde vi en kompromissväg och hyrde en videobandspelare (med sladd till fjärrkontrollen) tillsammans med grannfamiljen. Jämna vecka bodde maskinen hos oss och udda veckor hos grannen. Vi ville ju inte att barnen skulle bli beroende.
Dessutom gällde det att ta sitt fulla föräldraansvar och se till att ingen skräpkultur nästlade sig in i hemmet. Bamse framstod som ett säkert alternativ och jag tror att den lilla åsnans kamp på upploppet var mina barns mest dramatiska filmupplevelse. Åtminstone de första 50 gångerna.
Jag vet inte hur Lucky Luke letade sig in i vårt hem, men ingenting blev sig likt efteråt.
För några veckor skrev jag att Zaremba släpper loss hundarna i ett drev mot skolan. Per T vill gärna vara med.
Innan du öppnar flaskan kanske det vore en bra idé att lyssna på den här sången:
Länk till Jag har älskat en yngling
Tack Christer för påskens signaturmelodi!
Kalle Lind vet att berätta mer.
Kartan för skoldebatten har ritats om. Idag är det ledarsidorna som anger tonen. Tiina Meri dammar av en del påståenden från skolans vardag och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. När våra studenter är på VFU möter de ofta varianter av den här metodiska skåpmaten. Det är en blandning av grundläggande praktisk ledarskap och grumliga normativa budskap.
”Som lärarkandidat mötte jag en lärare som sade att han aldrig skulle klä sig i jeans inför en arbetsdag i klassrummet. En lärare kan inte klä ner sig. Han eller hon måste trots allt vara representativt klädd, eftersom barn lägger märke till de signaler som klädseln skickar. (…)”
Kanske borde jag vara tacksam över att skolan engagerar. Jag behöver lite tid för att vänja mig vid de här förenklade budskapen. Idag är alla (utom lärare och skolforskare) experter.
Henrik Berggren sammanfattar elegant skoldebatten utifrån Prousts roman På spaning efter den tid som flytt.
Men ju mer han ansätter henne ju mer undanglidande blir hon – ökad kunskap ger inte ökat förtroende. Denna paradox gör ”På spaning efter den tid som flytt” till något mer än en kärleksberättelse: världshistoriens första roman om farorna med kvalitetssäkring och evidensbaserad kunskap.
Ökad granskning har kommit att bli den självklara lösningen på alla samhällets problem. Om skolorna är undermåliga måste de utvärderas ännu mer, om lärarna är dåliga måste vi införa en lärarlegitimation, om tågen inte går i tid måste det göras fler besiktningar, om sjukvården är ineffektiv måste tydligare resultatmål formuleras.
Dessa rop på ökad kontroll talar till den Charles Swann som finns i oss alla. Vi misstänker – ibland på goda grunder – att lärare, läkare och andra professionella grupper likt Odette inte alltid är helt att lita på. Problemet är bara att för mycket övervakning och styrning ofta leder till ökad misstänksamhet och ännu sämre prestationer.
Det kanske finns hopp om om DN ändå? Luften känns lite lättare att andas.
Tysta tankar 