Hur sexig kan en skola bli?

Morrica antyder att den svenska skolan borde höja sin sexighetsfaktor och jag tror hon menar att vi ska tänka mer på hur vi presenterar oss inför världen. Skolan är inte enbart en nyttig plats där viktiga kunskaper förmedlas – idag handlar det också om ett sätt att vara. Oväntade möten och nya perspektiv blir ett annat sätt att marknadsföra sig!

Den här rekryteringsfilmen från UBC kanske skulle kunna bättra på vår image? Vem gör något liknande i Sverige?

Striden om jämställdheten

Sydsvenskan skriver om hur olika de politiska blocken ser på jämställdhet i Malmö.

Stefan Lindhe:

Om Moderaterna hade haft makten, hur skulle ni gjort?

– Jag tror mycket på att arbeta med attityder. Att rekrytera fler män till skolan och fler kvinnor till mansdominerade yrken. Vi skulle arbeta mer praktiskt inom utbildningsväsendet till exempel. I dag kan barn och unga i Malmö gå igenom hela sin utbildning utan att träffa en enda manlig lärare.

Martina Nilsson (V) fokuserar på genuspedagogiska åtgärder:

I förskolan är det stora skillnader på hur flickor och pojkar behandlas. Pojkar kan få order om att ta på sig mössan. Till en flicka säger man: det är himla kallt ute, ta på mössan, jag vill inte att du fryser. Man lär flickor att vara mer omvårdande och pojkar mer utåtagerande. Det påverkar språkutvecklingen, visar studier.

Tur att det inte är val i år.

Jag försöker skriva något om Finland…

…men drunknar i skadeglada formuleringar om sambandet mellan traditionell undervisning och främlingsfientlighet. Ordning och reda innebär i det här fallet en viss misstänksamhet mot svenskarna som stör den sanna finskheten?

Jag tror vi låter skoldebatten vila. Högerpopulismen är tillräckligt sorglig ändå.

Är dagens skolpolitik “borgerlig”?

Per T Olsson diskuterar det laddade ordet och utgår från Bertil Ohlins invändningar på 50-talet.

Ohlin, som under många år personifierade alternativet till Socialdemokraterna, ogillade emellertid begreppet borgerlig. Det är inte, skrev han i sina memoarer, ”en terminologi som hör hemma i en objektiv framställning”.

Ohlins aversion mot ordet är förståelig. Det har en marxistisk klang: bour­geoisien, eller borgerskapet, var Karl Marx benämning på kapitalismens härskande klass.

(…)

Och utöver en gemensam antisocialistisk grundhållning har de partier som avses så olika idémässiga rötter att ett samlingsnamn blir missvisande: en värdekonservativ kristdemokrat representerar en annan sorts borgerlighet än en kulturradikal folkpartist; en urban moderat och en centerpartist på landsbygden gör olika prioriteringar.

Jag tror att många gärna vill se dagens upphetsade skoldebatt som opolitisk. Den handlar om barnens lycka, lärarnas status och nationens framtid. I en stor opolitisk omfamning förfasar vi oss över Zarembas skräckskildringar och värms av att tillhöra den goda sidan – vi som vill att det ska vara ordning och att barnen ska lära sig något.

Men frågan återstår: är det verkligen en borgerlig politik att vilja öka kontrollen och förstatliga skolan? Idag beskrivs misslyckandena som en följd av socialdemokratins dåliga politik och den usla forskningen. Hur ser den borgerliga visionen ut? Friskolor till alla?

Per T fortsätter:

Bertil Ohlin hade rätt. Termen borgerlig är ett elände. Det är något med själva ordet som spökar; det är liksom belastat av en förlorarstämpel från det förflutna som inte ens alliansen har lyckats radera.

För om man blundar och tänker på ordet borgerlig, vad ser man då för sitt inre?

Flimrande bilder från den ena valvakan efter den andra där molokna partiledare konstaterar att det inte blev maktskifte den här gången. Heller. Thorbjörn Fälldins svettiga anlete. Ola Ullsten, hjälplös som en tappad äggula. En arrogant Carl Bildt som pekar ut den ”enda väg” som slutar vid 500 procents ränta. En förvirrad Olof Johansson, vilt fäktande mot Öresundsbron.

Till de här bilderna fogar jag en stridslysten och segerviss utbildningsminister i färd med att återskapa gårdagens skola.

När blev jag “en bevarare”?

Jag har fördomar mot anonyma debattörer. Om de dessutom är nedlåtande  minskar min respekt ytterligare.

Under den pretentiösa pseudonymen LRradicals försöker en (1) person att provocera:

http://twitter.com/#!/LRradicals/status/58602018998206466

Om jag förstår inlägget rätt så är vi som är kritiska mot dem som är kritiska därmed “bevarare”. Några av oss är dessutom blinda.

Zaremba är naturligtvis den store hjälten och Aftonbladets serie #skolraset en viktig vinkel. Nu har kvällstidningen krupit till korset och ändrat inriktningen mot #skolgranskningen. En eftergift till oss “bevarare”?

Jag förstår inte den dubbla negationens logik och tror mig kunna vara kritisk mot skolan och samtidigt vara kritisk mot dem som kritiserar skolan utifrån ideologiskt tveksamma positioner. Fiendens fiende är inte alltid din vän. LRradicals är styrda av sitt hat mot SKL och alla angrepp mot den kommunala skolan är då ett sätt att flytta fram positionen.

På Newsmill skriver Helena von Schantz som alltid välformulerat om skolkriget. Jag skulle önskar mig ett mer nyanserat tonläge:

“Men Lärarförbundets beklagliga vana att skjuta oss ämneslärare i ryggen är inte hela förklaringen”.

Njae – det är ingen lyckad historiebeskrivning om vi ska utveckla en respektfull dialog mellan fackförbunden.

Fackligt samarbete?

Fackligt samarbete?

Lärare kan se ut på många sätt

Sam Aalto skriver på Newsmill om kritiken mot hans utseende.

Länk

Om vi kan skapa en öppnare syn på hur lärare får vara finns det också förutsättningar att kunna acceptera barnens olikheter.

Diskussionen om skolans uppdrag går vidare och i matchen mellan fostran och kunskap väljer jag idag – kunskap.

Barn, föräldrar, kollegor och politiker bör ta alla tillfällen att träna sin tolerans.

 - Vilket parti röstar du på?

- Vilket parti röstar du på?

Zaremba enligt Lindeborg

Åsa Lindeborg granskar Maciej Zaremba 2008 i Aftonbladet.

Jag tror Zarembas verkliga ärende är större, och samtidigt hans gamla vanliga: Att håna idén om jämlikhet. Han låtsas, än en gång, ställa sig på den svages sida (på så vis får han ett tyst ängsligt bifall även av vänstern) – i syfte att slå mot välfärdsstaten och demokratin. ”Hos de svagas riddersman finns paradoxalt nog ofta ett folkförakt”, skriver Wijk som öser ur den prisade kulturskribentens fatabur: Zaremba menar att folkhemmet vilar på ”en perverterad jämlikhetsidé” och ryser vid tanken på den medeltida bytraditionen där de fria bönderna hade en röst var – den som han (felaktigt) tror ligger till grund för den svenska rösträtten.

(….)

Den gången var det de kränkta bosnierna Zaremba ömmade för så pass att han ropade efter domstol. Nu drar han ut till försvar för de jagade lärarna som inte vågar öppna käften av rädsla för att bli anmäla av folk som känner sig – kränkta. Skickligt får han läsaren att tro att lärarstuderande dyslektiker, homosexuella och svenskar med invandrarbakgrund utgör en allvarlig fara för rättssäkerheten, åsiktsfriheten och samhällsmoralen. En handfull rättshaverister blir argument mot en hel jämlikhetslagstiftning.

Återigen visar Zaremba sig ha näsa för sånt som ligger i tiden. Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet.

Jag föredrar nog en skabbig kvällstidning framför den här inskränkte hycklaren.