Den här boken är en storsäljare i England
Och på radion berättar Hans Rosling att barnadödligheten minskar mest i Afrika.
Det är två uppdrag som inte alltid är lätta att förena. Jag diskuterar frågan med en ambitiös student som står inför utmaningen att stimulera ett barn med två mycket avgränsade intressen: hjullastare och stridsflygplan.
Vi kommer överens om att det viktigaste är att pojken inser att den kvinnliga studenten förstår att han behöver veta mer om dessa områden. Tillsammans kan de sätta sig in i två verkligt spännande fält. Jag är rädd att de kurser vi erbjuder på högskolan inte erbjuder fördjupade kunskaper.
Njut av en filmen “Hjullastaren från Helvetet”
Jag läser om försöket att starta en strippklubb i Malmö. Reglerna inbjuder till tolkning av ett delikat dilemma:
Jan Wäring, polisinspektör på polisens servicesektion i Malmö, känner inte till 4play och har inte sett någon tillståndsansökan från klubben. Han berättar vad lagen säger om strippverksamhet:
– Pornografiska föreställningar får inte förekomma. I praktiken betyder det att man får dansa och showa så länge man inte visar könet. Dansarna måste ha en trosa eller en kalsong på sig även om den är minimal.
– Man får heller inte simulera samlag men är det så att de bara dansar så är det okej, säger han.
Hyllningarna till genuspedagogiken blir allt färre och på Newsmill tycks stödet vara minimalt. Många verkar vara mycket upprörda och debatten har gått i stå.
Jenny Strömstedt skriver mycket optimistiskt om en framtid utan förtryckande könsmönster:
Det beror på mig att mina flickor aldrig plockat upp svärden. Deras intressen formas av facebook, skola, kompisar och för all del morfar som blev lättad när han fick ett pojkbarnbarn eftersom han då äntligen kunde släpa med någon på hockey. (Han har gjort en Juholtare på den numera).
Dessutom kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet.
Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen.
Och ingen kommer någonsin förbjudas att leka med bilar.
Jag menar nog att det avslutande löftet är väl generöst och en aning naivt. Det finns många exempel på pedagoger som har tolkar sitt uppdrag mycket bokstavligt och särskilt pojkar har fått känna på normativitetens svarta baksida.
Samtidigt gillar jag att hon lyfter det personliga ansvaret för att förändra samhället. Men då kanske vi också ska göra det tillsammans. De här obekväma människorna finns överallt och jag är inte säker på om det är rätt att anställa särskilda pedagog i den rollen.
De sexistiska strukturerna är sega och jag är rädd att en del av de genuspedagogiska insatserna riskerar att motverkar sina goda syften. Kategorisering för korrigering känns som en alltför enkel lösning.
I Pedagogiska magasinet diskuterar Ingemar Gens och jag olika sätt att se på leken.
Jag vaknar till radioprogrammet Stil och en intervju med författaren till Apflickorna. Hon beskriver hur leken med djuridentiteter var ett sätt att undvika puberteten.
Barnet dansar i filmen iförd leopardbikini och det tycks vara viktigt för henne. Den vuxna blicken leder vilse. Kanske kan vi lära oss något här – livet är mer komplicerat än vi tror.
Jag gillar kataloger från företag som säljer maskeradkostymer. De tar liksom allt lite för långt.
Nu vill jag se filmen!
Kommentarsfälten på Newsmill är inte nådiga mot dem som försvarar genuspedagogerna. Ofta gör debattörerna dramatiska kopplingar till diktaturer och förtryck. Andra är mer lågmälda:
Som Alf Henriksson skrev om Könsrollerna
Den kvinnliga spindeln äter sin man.
Hon är sannolikt mera huslig än han.
Stig Bergman