Rosa pedagogik?

Ur intervjun med redaktören:

Vilka är strategierna?
– Den ena strategin är könsneutralitet som i praktiken ofta inneburit att det maskulina lyfts fram som norm och att bara det feminina setts som könat. Man byter inte namn på byggvrån eller snickarrummet utan bara på dockvrån. Den andra strategin är den kompensatoriska pedagogiken som går ut på att få barnen att överskrida könsnormerna. Flickor får öva på att vara stora, starka och modiga medan pojkarna övar på att vara snälla och prata om känslor. Det bygger på tydliga föreställningar om flickor och pojkar och riskerar att förstärka snarare än problematisera stereotyper.

Mina erfarenheter är helt omvända. Det är inte det maskulina som lyfts fram som norm i förskolan och jag skulle uppskatta att det är mindre än 5% som har välutrustade snickarrum.

Om vi utgår från två så vitt skilda verklighetsbeskrivningar finns det en uppenbar risk att bilden av metoder och problem blir helt annorlunda.

20120302-183645.jpg

Jag gillar författarnas försök att omvärdera 70-talets dialogpedagogik och hoppas att Freire åter blir ett namn på den pedagogiska kartan. Annars hade jag gärna hört Daniel Kallos försvara kritiken mot kritiken av det som han kallade ” den rosa pedagogiken”. Första gången jag mötte Kallos var 1977 och jag tror inte att metodiklärarna vid förskollärarutbildningen i Malmö har glömt hans kraftfulla framträdande i E122. Det var väldigt livat.

Hen som är utan synd kastar första stenen?

Medier översvämmas av krönikor om det opersonliga pronominat hen. En del tycks beskriva det som en stor genuspolitisk framgång att göra språket mindre precist.

Om det är så att vi knyter egenskaper till biologiskt kön på ett förtryckande sätt – då får vi bearbeta problem på ett annat plan.

Den allra ballaste tidningen Nöjesguiden tar steget fullt ut och ersätter alla personliga pronomina med hen. Syftet är oklart men jag förstår att det gäller att ta ställning för något. Det lilla ordet hen är okontroversiellt i de fall jag inte känner till personens kön, så det måste nog ligga något djupare bakom den här manifestationen. Mycket djupare.

Nästa vecka träffas vi och stenar hen som säger fel.

Mona Masri leder den aningen nervösa hejaklacken. Jag önskar att hon hade en lite mindre högdragen attityd till personer som inte är lika trendiga som hon är. Så här beskriver hon i en annan text klubbar utan profil:

Till slut står de där med en gles publik bestående av överförfriskade studenter i fula kläder och höga tankar om sig själv för att de går på klubb istället för nation.

Elitismen ser olika ut i olika läger.

P.S. Egentligen gör jag vad som helst för att få länka till Monthy Pyton!

Visst vill ni veta mer om Malmö högskola?

20120302-063517.jpg

Ladda hem vår nya folder i pdf-format.

Jag är stolt över att det manliga nätverket uppmärksammas och hoppas det kommer mångas studenter till lunchmötet den 9/3 kl12.00 i A234.

20120302-063323.jpg

Det skulle inte förvåna mig om den går att beställa som papper.

En Sam gör ingen sommar…

…men många Sam Olofsson skulle nog kunna förändra svensk skola. Han undervisar på IB-programmet i Malmö och hör till mina stora inspirationskällor. Den svenska debatten om studentexamen tycks vara besatt av tanken på sambandet mellan slutprov och traditionell kunskapssyn. Det finns andra värden att lyfta feam.

Länk

Sam Olofsson ser i stort sett bara fördelar med extern bedömning. Den stora vinsten är den tydliga uppdelningen mellan undervisning och bedömning. Lektionerna blir mer kreativa eftersom eleverna inte behöver hävda sig inför läraren och hela tiden säga rätt saker.

— Vi har heller inte något problem med betygsinflation, hävdar Sam Olofsson.

Lärare och skolledning analyserar resultaten från slutproven inte bara för elevernas skull. Sviktande resultat inom ett område blir en signal till läraren om att han eller hon kan behöva se över sin undervisning eller kanske fortbilda sig.

— Det signalsystemet saknas i den svenska skolan. Läraren får aldrig något externt kvitto på vad eleverna egentligen lärt sig, säger Sam Olofsson.

Jag hör till de tacksamma föräldrarna och nickar instämmande.

I soffan i personalrummets hörn sitter en av flera utländska lärare på IB. Danskan Kamilla Löfström har noterat en skillnad mellan svenska och danska elever.

— Svenska elever fjäskar oftare och säger det som de tror att läraren vill höra. Danska elever säger mer vad de själva tycker och det går att diskutera om allt. Jag tror att det beror på att vi har kvar studentexamen i Danmark och att lärarna inte sätter betyg på sina elever, säger hon.

20120301-233833.jpg

Livet från den mörka sidan

Jag läser studenttexter som försöker reda ut vad professionalisering egentligen innebär. De utgår från en märklig text av Stenlås och ska använda hans begrepp för att beskriva läraryrkets utveckling. Jag vill gärna göra en rättvis bedömning men studsar inför det politiserade tonfallet och ensidiga ämneslärarperspektivet.

Ingrid Carlgren är minst lika bekymrad. Här skriver segrarna historia.

Niklas Stenlås försöker försvara sig. Det borde han inte ha gjort.

En LR-pamflett är en LR-pamflett – även i expertgruppsrapportsförklädnad.

Troed Troedsson ger mig en liten smula hopp inför framtiden.

Läs mer om den mörka sidan.

Dagens goda nyheter

Den här boken är en storsäljare i England

20120228-144359.jpg

Och på radion berättar Hans Rosling att barnadödligheten minskar mest i Afrika.

Att motverka traditionella könsmönster – och möta barnens intressen

Det är två uppdrag som inte alltid är lätta att förena. Jag diskuterar frågan med en ambitiös student som står inför utmaningen att stimulera ett barn med två mycket avgränsade intressen: hjullastare och stridsflygplan.

Vi kommer överens om att det viktigaste är att pojken inser att den kvinnliga studenten förstår att han behöver veta mer om dessa områden. Tillsammans kan de sätta sig in i två verkligt spännande fält. Jag är rädd att de kurser vi erbjuder på högskolan inte erbjuder fördjupade kunskaper.

Njut av en filmen “Hjullastaren från Helvetet”

En ovanlig text om genuspedagogik

Hyllningarna till genuspedagogiken blir allt färre och på Newsmill tycks stödet vara minimalt. Många verkar vara mycket upprörda och debatten har gått i stå.

Jenny Strömstedt skriver mycket optimistiskt om en framtid utan förtryckande könsmönster:

Det beror på mig att mina flickor aldrig plockat upp svärden. Deras intressen formas av facebook, skola, kompisar och för all del morfar som blev lättad när han fick ett pojkbarnbarn eftersom han då äntligen kunde släpa med någon på hockey. (Han har gjort en Juholtare på den numera).
Dessutom kostar könsroller. I skilsmässor, pengar och ond bråd död. Det är inget löst antagande att ett jämställt samhälle ger lyckligare relationer, bättre föräldrar, färre trasiga barn och mindre våldsamma vuxna. Jämställdhet är inget annat än frihet.
Men utan människor som obekvämt ifrågasätter våra invanda mönster sker inga förändringar. Det kan vara någon ur genusfolket, eller en helt vanlig hen.
Och ingen kommer någonsin förbjudas att leka med bilar.

Jag menar nog att det avslutande löftet är väl generöst och en aning naivt. Det finns många exempel på pedagoger som har tolkar sitt uppdrag mycket bokstavligt och särskilt pojkar har fått känna på normativitetens svarta baksida.

Samtidigt gillar jag att hon lyfter det personliga ansvaret för att förändra samhället. Men då kanske vi också ska göra det tillsammans. De här obekväma människorna finns överallt och jag är inte säker på om det är rätt att anställa särskilda pedagog i den rollen.

De sexistiska strukturerna är sega och jag är rädd att en del av de genuspedagogiska insatserna riskerar att motverkar sina goda syften. Kategorisering för korrigering känns som en alltför enkel lösning.

I Pedagogiska magasinet diskuterar Ingemar Gens och jag olika sätt att se på leken.

20120226-092933.jpg

De tappra försvararna av genuspedagogik

Kommentarsfälten på Newsmill är inte nådiga mot dem som försvarar genuspedagogerna. Ofta gör debattörerna dramatiska kopplingar till diktaturer och förtryck. Andra är mer lågmälda:

Som Alf Henriksson skrev om Könsrollerna
Den kvinnliga spindeln äter sin man.
Hon är sannolikt mera huslig än han.
Stig Bergman

20120224-111403.jpg