Maria Arnholm gav ett uppdrag till Skolverket som lämnade över till SKL.
Jag är inte imponerad av resultatet.
Texten är nästan oläsbar.
innehållet pendlar mellan pompöst och banalt. Halmgubbar avrättas omständligt och alla får komma till tals.
Utom de som berörs av frågan.
Jag väntar att jubla tills jag sett hur de här fortbildningsuppdragen är utformade och vem som har fått dem.
Diskussionen om undervisningsbegreppet rullar vidare och de som vill vara med och dela på pengarna försöker nog avläsa signalerna just nu.
På något sätt vill jag gärna hitta tillbaka. Rapporten från Skolinspektionen provocerar mig med sitt fokus på medvetenhet. Jag känner en uppfostrande underton i texten – kanske är det Skolinspektionens uppdrag?
Vi är inte många som ifrågasätter undervisningsbegreppet. De flesta förskollärare tycks omfamna Skollagens formuleringar. Kanske tror det att tydligheten och ansvarsfördelningen ska ge status åt yrket?
Jag åter vänder till Alison Gopniks alltid aktuella text:
Varför ska förskolan inte vara som skolan
Och hittar en ny utvecklad text:
Jag vet inte om det går att diskutera frågan om biologi och könsmönster utan att bli ovänner?
Den här artikeln antyder att det finns en skillnad mellan pojkars och flickors val av leksaker och att det handlar om hjärnan – inte sociala mönster. Det tycks vara en seriös sida – ni som är intresserade av källkritik får gärna granska rapporten ur vetenskaplig synpunkt.
https://twitter.com/anthlin/status/773110386895847424
Jag tycker inte att Skolinspektionens text bidrar till klarhet. Snarare ökar förvirringen.
Den där idén om att “medvetet” skulle vara nyckelordet för att förstå undervisning leder till en ganska begränsad syn på vad pedagogik och lärande är.
Här ställs avsikten i centrum och den vuxne blir huvudperson.
Det finns andra sätt att se på kunskapsutveckling.
Idag kommer 300 nya förskollärarstudenter till högskolan. Då kanske det är bra att markera läraridentiteten?
Tysta tankar 