Jag läser studenttexter och studsar till inför formuleringen “att komma ut som lärare”.
Efter en förvirrad sekund inser jag att studenten menar “att börja arbeta som lärare”. Min första tolkning var nog påverkad av diskussionen om yrkets låga status och handlade om det svåra beslutet att offentliggöra den svarta hemligheten:
– Innerst inne är jag egentligen lärare och nu har jag bestämt mig för att leva som en!
Sydsvenskan sprider Christina Cliffordssons förklaringar av de dåliga svenska resultaten i internationella kunskapsmätningar.
Svenska elever sackar efter. Det visar internationella kunskapstester, men en del av förklaringen är att svenskarna gått kortare tid i skolan.
(…)
Man får nämligen inte bara mer kunskap av att gå ett extra år i skolan, man blir intelligentare också. Ju fler år man gått i skolan, desto bättre intellektuell förmåga har man. I ämnen som matematik och läsförståelse, just det som mäts i dessa internationella tester, har det stor betydelse. Särskilt syns skillnaderna bland yngre elever.
Den här propagandistiska inställningen till skolans betydelse skulle jag gärna dela – problemet är att jag misstror undersökningen och resultatet. Det luktar beställningsforskning.
Vad vet professor Cliffordsson om svensk förskola? Hur är jämförelserna gjorda? Skojar hon?
Uppdatering: LR är inte oväntat positiv till tidigare skolstart och skriver uppskattande om undersökningen. Varför är jag inte förvånad? (länk)
Magnus Hulthén från Stockholms universitet beskriver den nya lärarutbildningen i starkt kritiska ordalag på Skola och Samhälle men lyckas hitta en ljuspunkt:
Men det finns trots allt en vinnare i detta, förskollärarutbildningen. Den fick, i turerna efter utredarens förslag, en helt egen examen som man kan styra över utan att behöva ta hänsyn till andra lärarkategorier. Detta kommer göra förskollärarutbildningen mer sammanhållen än idag, något som ger bättre förutsättningar för dessa lärare att finna en tydlig professionell identitet och som i slutändan kan leda till ökad status för professionen.
Den stora förloraren är då grundlärarna som förlorar både yrkesidentitet och akademisk status:
Så till de tydliga förlorarna, grundlärarna, de blivande lärarna i förskoleklass till årskurs 6 (för inriktningen fritidshem finns särskilda svårigheter som jag väljer att inte ta upp här). Grundlärare är en lärarkategori som inte funnit sin plats i förslaget till ny lärarutbildning. Grundlärarna faller mellan stolarna. Å ena sidan läser de alldeles för få poäng i varje ämne för att deras läraridentitet rimligen ska kunna läggas i ett ämne, å andra sidan finns det ingen annan bas, utan deras utbildning utgörs i övrigt av ett gytter av kurser hopplockade från områden som didaktik, pedagogik, juridik, psykologi m.m., ett hopkok av ”bra att ha kurser”. Denna lärarkategori blir alltså i det närmaste identitetslös. Grundlärarna blir vare sig pedagoger eller ämneslärare eller något annat heller för den delen.
Jag är inte säker på att vinsterna blir så stora för förskollärarna. De gemensamma delarna är fortfarande stora och reglerade. Frågan är hur vi ska göra med momentet “Betyg och bedömning” som är gemensamt för de olika utbildningarna? Usch – det är en soppa och jag hade nästan lyckats förtränga den deadline 28/6 då våra ansökningar ska vara inne.
Anne-Marie har samlat ordningsregler och jag kan inte låta bli att sprida (länk):
Jag ryser och tänker på alla de regler som inte är formulerade. När vi diskuterar den “dolda läroplanen” sker det utifrån den lömska överenskommelsen att vi egentligen tänker lika och därför inte behöver regler. På ett sätt är det bra att de här reglerna finns – då går de i alla fall att diskutera!
Kommentera gärna hos Anne-Marie! Jag vill inte stjäla hennes diskussion, men är naturligtvis nyfiken på vilka tokiga regler som finns på era skolor och förskolor.
Efter en vecka i England börjar jag förstå vidden av centralstyrningens skadeverkningar. Nu backar politikerna och försöker återskapa någon form av livsluft i skolorna genom att uppmana de framgångsrika (“outstanding”) skolorna att bilda akademier enligt svensk modell.
Jag läser favorittidningen The Guardian och inser att den här kontrollivern, som regeringarna har visat sedan 90-talet, demoraliserat lärarkåren och lärarutbildarna långt mer än vi kan förstå. Det är svårt att inte drabbas av klaustrofobi när man bläddrar i kursplanerna. Myndigheternas försök att uppfinna den “lärarsäkra” undervisningen skrämmer mig.
Jag rekommenderar Simon Jenkins artikel som innehåller en historieskrivning över hur det gick till när Labour och Tories gemensamt bestämde sig för att reglera fram kvalitet.
Tidigare försök att privatisera omgärdades av rigorösa regelverk:
Patten’s 1993 act had 308 sections, with 1,000 amendments added during its passage, all to regulate what were supposedly liberated schools. Never was so much legislation hurled at so trivial a problem. Cart-loads of regulations arrived at every school. I know of no headteacher who claimed to receive less paperwork as a result of the act.
Den accelerande byråkratin har alltsedan 90-talet varit en stor börda för lärarna och hotet om inspektioner har betonat den formella nivån. Pappersarbetet är alltid lättast att inspektera.
Simon Jenkins driver tesen att det handlar om medelklassens försök att skydda sina avkommor från invandrarnas och arbetarklassens barn. Då blir friskolorna en lagom maskerad väg ut ur den formen av rättviseskapande som nu har misslyckats fullständigt.
Slutklämmen är en kraftfull plädering för den kommunala nivån:
Dreary abuse of local democracy is being mounted yet again to cloak a bid to “nationalise” schools. The key to better education must lie elsewhere, deep within these institutions, in their ethos, morale and staffing. Good schools are underpinned not damaged by civic commitment and civic pride. Gove’s centralism ill befits a government whose leader once proclaimed his localism. But that was before he commanded power at the centre.
Den engelska skoldebatten är hård men rättvis.
Den svenska skoldebatten är förutsägbar och trist. Forskningen gör anspråk på att visa vägen men frågorna är fler än svaren. En del misstag kanske vi måste göra själv?
British schools are not good enough. This is widely acknowledged. As a generalisation, good schools have got better, but not bad ones. After decades of research, still no one knows if a smaller class, a new building, a simpler curriculum, a better-paid teacher or a bigger budget makes any difference.
Hence there has been little measurable value in the doubling of resources going to schools over the last decade, during which time local councils have been all but relieved of financial responsibility for them. Centralisation of school policy has delivered nothing.
The Times ger sin bild:
Anders Mildner ställer två besvärliga frågor. (länk)
1) Vad hade hänt om vi klarat av att förändra siffrorna? Med samhället, med oss?
2) Vad kan vi göra för att förändra?
Det känns inte som om han tänker nöja sig med de vanliga cyniska svaren.
The Paul Butterfield Blues Band – You Can Run But You Can’t Hide
Solomon Burke – You Can Run But You Can’t Hide
Läs mer : länk
Det är uppochnervända världen. Här i England pratar politikerna om Sverige som ett antibyråkratiskt föredöme och just i dagarna skickar utbildningsdepartementet brev till skolledare vid framgångsrika skolor och uppmuntrar dem att bilda “akademier”. Då slipper de detaljerade kursplaner, metodinstruktioner, timplaner och inspektioner och får i stället flyga fritt. Det blir liksom en belöning för att de visat sig framgångsrika eller “outstanding”.
Inspirationen kommer delvis från de svenska friskolorna och lärarutbildare jag pratar med är bekymrade över att privata krafter ska kapa åt sig godbitarna och lämna kvar övriga skolorna i den deprimerande detaljkontrollens misär i någon form av karikerad byråkrati.
I Sverige tycks många fortfarande tro att det är genom kontroll och styrning som rättvisa och likvärdighet ska uppnås. England är på väg åt andra hållet – men samtidigt romantiserar den nya regeringen privata alternativ och demoniserar den kommunala nivån.
Jan Thavenius beskriver det från en annan vinkel: Länk
Mer engelsk utbildningspolitik:
Stödstrukturerna monteras ned
Jag försöker förstå vad budgetnedskärningen på 6 000 000 000 pund inom den offentliga sektorn innebär för det engelska utbildningsväsendet. Våra värdar här i Newcastle förklarar att hela det stora IKT-projektet stryks rakt av och det lönar sig inte att gnälla om goda resultat eller kompensatoriska åtgärder. Den tiden är förbi.
Gamla metoder kommer till heders igen
Samtidigt går rykten om att centralstyrningen ska bli mindre och att skolor med “outstanding results” i inspektionerna ska befrias från de kommunala bojorna och bli privata enligt svensk modell. De har liksom bevisat sitt ansvarstagande och släpps nu fria. Man skulle också kunna spekulera i varför och hur de har arbetet upp den här kvaliteten?
Men Mikael och jag har det bra! Läs mer på hans blogg!
Vi fortsätter att diskutera det nya förslaget om fler och tidigare betygstillfällen. De flesta är förvånade över att utbildningsminister är så övertygad om betygens informativa värde. Det är väl ungefär som med definitionen av intelligens – det är något vi mäter med intelligenstest.
Många är undrande över att betygens motiverande kraft tillmäts en avgörande betydelse. Forskning visar på det motsatta förhållandet och när det instrumentella förhållningssättet väl trängt in är det svårt att ersätta med andra mer genuina drivkrafter.
Björklund tycks vara ganska sugen på att göra det hela till en valfråga och utmanar segervisst V och Mp. Socialdemokratin tycks redan ha krupit upp i ministerns trygga ficka.
Sydsvenskan antyder att det finns en taktik bakom beslutet att skjuta upp frågan till efter valet, AB, DN, Expressen, SvD,
Där Björklund ser ordning och kvalitet ser jag en skola som väljer den lätta vägen. De barn som lär sig det som de ska kunna och dessutom kan visa upp kunskaperna på rätt sätt vid rätt tillfälle är vinnarna. Om de lär sig detta tidigt kanske skolan blir en behaglig resa.
Det kanske är tur att de estetiska ämnenas betydelse reduceras. Med den här kunskapssynen är konstnärliga uttryck svåra att integrera i den övriga undervisningen. Allt som inte går att mäta finns inte.
Uppdatering:
Janne sprättar förtjänstfullt upp Jan Björklunds citatteknik: Flumpedagogen
…tror många att det skulle bli mer rättvist. Frågan är om det dessutom skulle vara en effektiv förvaltningsform med utrymme för brukarinflytande?
Familjen går och väntar på ett körkortsstillstånd från Transportstyrelsen som tog över denna hantering den 1/1 2010. Nu har vi väntat i fyra månader och jag hör historier om andra som väntat ännu längre.
Men rättvist är det – lika dåligt för alla.
Tysta tankar 