Ordning eller reda?

De flesta tycker att ordning är viktigt. En hel del lärare och skolor verkar tycka det är så viktigt att de enligt Skolinspektionen väljer att belöna ordningsamma elever med bättre betyg (Skolinspektionens granskning) Inslag från Rapport

Tomas Kroksmark analyserar frågan på Rapports hemsida;

Den som vinner på en utveckling mot mer fokus på disciplin i skolan är enligt Thomas Kroksmark ofta pojkar och studiesvaga, som generellt svarar bäst på starka regelsystem. Men han tillägger att i längden så förlorar hela samhället.

-Risken är att vi tappar konkurrenskraft mot övriga världen. Det gör det till en väldigt allvarlig fråga, det kan ta en ände med förskräckelse.

Thomas Kroksmark anser att det som behövs är ett skifte av fokus.

-Vi har en skolminister som fokuserar på ordningsfrågor i stället för frågor som rör ett kunskapsintensivt samhälle, vad är egentligen värt att veta. Politiken orkar inte dit och det är ett handikapp för den svenska skolan. Det är inte bara regeringen som har den här synen, oppositionen har inte en enda ny skolidé, säger han.

Nog överdriver den gode professorn i den sista meningen. Någon ny skolidé borde väl ändå oppositionen ha? Jag kan bara inte komma på ett exempel…

Se Vikarien!

Anders ser dokumentären Vikarien och deppar ihop. För er som missat filmen finns några gyllene tillfällen att se en av de mest betydelsefulla debattinläggen om svensk skola.

Länk

När filmen förhandsvisades på lärarutbildningen var det en (numera pensionerad) professor som reste sig upp och beskrev filmen som en hyllning till gammeldags handfast pedagogik och ledarskap. Vi var ganska många som såg helt andra budskap.

Sändningstider: Vikarien
SVT1 Tisdag 17 aug 2010 kl 22.00
SVT1 Torsdag 19 aug 2010 kl 01.15
SVT1 Söndag 22 aug 2010 kl 12.05
Kunskapskanalen Onsdag 15 sep 2010 kl 21.05
Kunskapskanalen Lördag 18 sep 2010 kl 00.05

Framåtsyftande disciplinära åtgärder?

Jag är på utbildningsdag och studsar till inför vissa begrepp.

Tre mål och fem sidor innehåll i fysikämnet – är det fortfarande en målstyrd skola? Det luktar regler…

Återprofessionalisera läraryrket

Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.

Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.

Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.

Läraryrket och romantiken

I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.

Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.

I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)

Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)

Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.

Förskolans nya läroplan – ansvarsfördelningen

Mats Öhlin beskriver turerna kring ansvarsfördelningen i den nya läroplanen för förskolan:

Länk

I den slutgiltiga versionen finns en tydlighet som liknar skolans – förskolechefen har det övergripande ansvaret. Innebär detta att förskollärarna, arbetslaget eller alla  i personalgruppen får mindre ansvar? Troligen inte – begreppet ansvar bygger på en viss form av kontroll och delegering. Då kan inte alla ta ansvar för allt.

Jag minns de spännande diskussionerna på 80-talet då arbetslagstanken var som hetast i Malmö. Frågan komplicerades av att barnomsorgschefen (som var höjdare i VPK) dessutom var gift med en av de tunga ombudsmännen i SKAF. Det var ett av de sista utslagen av centralism i barnomsorgspolitiken då åldersblandade grupper och gemensamt arbetslagsansvar genomfördes i hela kommunen. Sedan kom stadsdelarna och andra aktörer tog över.

När det gäller det infekterade  förhållandet mellan barnskötare och förskollärare är jag glad att lagstiftarna inte har fallit för frestelsen att fördela ansvaret efter utbildning. Nu får chefen göra de nödvändiga bedömningarna utifrån erfarenhet och kompetens.

Ibland springer alla bara omkring...

Ibland springer alla bara omkring...

Går det att backa från friskoleländet?

Läsåret 2008-09 var 14 % (677 st) av landets grundskolor och 44 % (414) av gymnasieskolorna friskolor. Majoriteten, 64 % drivs som aktiebolag.
Intresset för att starta fristående skolor har varit rekordstort i år. Under 2010 års ansökningsperiod som sträcker sig fram till 31 mars, har Skolinspektionen totalt tagit emot 689 ansökningar, jämfört med 506 året innan.

Svenska Dagbladet beskriver friskoleexplosionen i siffror och det är inte enbart jag som är orolig. Metta Fjelkner är besviken över lärarlönerna inte har stigit och att vinsterna i stället hamnar i ägarnas (riskkapitalisternas) fickor. Det är ett ganska begränsat perspektiv – kanske måste vi vänja oss vid att det mesta av LR:s utspel handlar om just detta?

Tack för tipset Stefan!

Det engelska exemplet

Den konservativa regeringen fortsätter att ta makten över utbildningspolitiken i England. Friskolereformen är dyr och inspektionerna är ännu dyrare. Någonstans måste pengarna tas och nu har utbildningsminister Cove hittat ett sätt att spara. Han avbryter lokala skolbyggnadsprojekt och de berörda myndigheterna är besvikna (Guardian):

Local authorities attacked the education secretary, Michael Gove, for refusing to give them answers over whether new buildings for thousands of pupils would eventually go ahead.

Last month, Gove axed the £55bn Building Schools for the Future initiative. He said it had been dogged by “massive overspends, tragic delays, botched construction projects and needless bureaucracy”. More than 700 schools were told their plans for new or refurbished buildings would not go ahead and another 151 were placed “under discussion”.

Det är inte säkert att ett återförstatligande av skolan innebär mer pengar eller klokare prioriteringar.

Om rätten att utvecklas tillsammans

Jag sneglar fortfarande lite avvaktande på den nya skollagen, men är nyfiken på hur den presenteras på Skolverkets hemsida. Det finns en broschyr som riktar sig till huvudmännen och en sammanställning av de viktigaste punkterna. Blandningen av komplicerad juridik och slagordsmässiga formuleringar gör mig förvirrad. Vad ska man säga om den här punkten:

  • Alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det gäller även elever som lätt uppnår kunskapsmålen.
Juridik eller retorik?

Juridik eller retorik?

Är detta kontroversiellt? Finns det någon som tror att det funnits en hemlig socialdemokratisk plan att stoppa de begåvade barnen, men att de nu ska släppas fria “att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar” (vems förutsättningar skulle man annars utvecklas efter?)

Jag är misstänksam mot den här typen av vaga deklarationer och är rädd att själva rättighetstänkandet gör oss passiva. Ordet “tillförsäkras” som återkommer i presentationen är bekymmersamt i – passiva verbformer bör undvikas i min språkliga värld. Men jag anar att det finns en god vilja bakom formuleringarna och tror att detta är en del av  maktspelet mellan stat och huvudman.

Dessutom finns det en uppenbar risk att betoningen av den individuella aspekten förskjuter fokus från det som vi vet: lärande är ett socialt projekt. I  stället öppnas dörren för elitskolor och nivågruppering ner i åldrarna och jag misstänker att  det mesta går kanske att motivera utifrån den här nygamla “rättigheten”. Om jag kan hävda att vissa barn hindrar mitt barns utveckling – har jag då rätt att kräva att de avlägsnas?

Baksidan av rättighetstänkandet är att det ofta begraver målkonflikter under ett berg av retorik.



Jag ska bli artigare

Som lärare vill man gärna vara en förebild och föregå med det goda exemplet. Som förälder blir det en livsuppgift att förmedla normer till barnen och underlätta deras anpassning till samhällets konventioner.

Därför gjorde det lite ont när en nära anhörig, som har bott i England i fem år, skällde ut mig på grund av att jag frågade en okänd person om vägen UTAN att inleda samtalet med att be om ursäkt. Den här artigheten, som i mina svenska ögon framstår som lite tillgjord, var för henne helt avgörande i umgänget med andra människor.

Elisabeth Gerle skriver om vårt inbillade oberoende av omvärlden (Länk till Sydsvenskan) och det är svårt att inte hålla med henne.

Som ung glömde jag ofta att hålla upp dörren för den som kom efter. Tills jag bodde i Princeton i nio år. Plötsligt blev jag medveten om min oartighet. Insåg att alla sa ursäkta när de ville komma fram i snabbköpet. Sedan började jag irritera mig hemma i Stockholm. Istället för att säga ”ursäkta, jag ska av här”, stirrade folk på tunnelbanan tills man flyttade sig. Från Princeton minns jag ett samtal om svenskar som inte hälsar och inte ser varandra i ögonen när de möts. ”De är som folk som just flyttat in till stan”, sa en New York-bo. De är blyga och väjer undan med blicken. Men på landet hälsar alla. Däremot talar ingen med den okände i onödan. Så kanske finns en sorts lantlig blyghet bakom det ordkarga.

Skillnaden mellan stressen i London, där artigheten utgör ett nödvändigt glidmedel i det dagliga umgänget, och lantlivet på Österlen är naturligtvis stor. Men det finns ingen ursäkt att inte be om ursäkt. Gerle  driver tesen att det är skolans uppgift att odla fram goda vanor.

Brådska, blyghet eller en föreställning om att var och en klarar sig själv kan vara förklaringar till att svenskar ibland uppfattas som mer oartiga än andra. Men det handlar också om vanans betydelse. John Dewey (1859–1952) känd amerikansk filosof, psykolog och pedagog intresserade sig för lärandets villkor och myntade uttrycket ”learning by doing”. Precis som vi lär oss det språk som talas omkring oss så insuper vi de beteenden vi omges av. Dewey menade att både samhälle och individ har ett gemensamt intresse av att odla fram goda vanor.

Fast just idag har jag fullt upp att odla min trädgård.