Återprofessionalisera läraryrket

Lars Strannegård beskriver i GP (länk) en möjlig väg att återprofessionalisera läraryrket:

Utvecklingen som skett inom läraryrket är välkänd inom organisationsteorin. Den kallas avprofessionalisering. Kåren upplever en mycket diffus kravbild från allehanda intressenter: kommunen, staten, föräldrarna och skolledningen. Lärarna omgärdas av så kallade målbilder: de skall skapa världens bästa skola, bygga värdegrunder, vara representativa marknadsförare och kreativa utvecklare av skolans konkurrensstrategier. De skall motverka mobbing utan att veta hur långt deras ansvar sträcker sig och vad de kan förvänta sig av föräldrarna. Samtidigt upplever de en otydlighet kring vad undervisningen skall innehålla, ett missnöje med sin utbildning som inte tillräckligt förberett dem för det dagliga skolarbetet, samt en hårdare reglering avseende hur och var arbetstiden skall användas och förläggas. När lärare nödgas bidra till alla dessa kringaktiviteter som saknar direkt koppling till undervisningen berövas de möjligheten att utöva sin profession, nämligen att undervisa. Därmed blir avprofessionaliseringen ett faktum, och den leder, som ett brev på posten, till minskad attraktivitet för yrket, sämre löneutveckling och lägre status.

Ett effektivt sätt att återprofessionalisera ett yrke är att plocka bort arbetsuppgifter istället för att lägga till. I skolans fall handlar det exempelvis om att lärarna inte skulle behöva ägna sig åt kontroll av närvaro.

Lösningen skulle då vara specialisering. Frågan om barnens närvaro och föräldrarnas medverkan hanteras av en särskild Elevvårdsenhet med speciella befogenheter enligt franskt mönster.

Jag blir lite nervös när företagsekonomer ger sig in i skoldebatten – men nog måste det finnas andra sätt att höja yrkets status och attraktivitet än den spretiga kravkatalog som tornar upp sig i framtiden.

Jan Björklund visar nya mjuka sidor i Public service den 15/8.

Om Editor

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Detta inlägg publicerades i Bedömning, betyg, björklund, Högskola, Lärarutbildning, Skola, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

33 kommentarer till Återprofessionalisera läraryrket

  1. Plura skriver:

    Det ligger i farans riktning det Lars Strannegård skriver. Men argumentationen innehåller ett antal sakfel.

    Ett är att lärare inte skulle ha makt att ingripa i mobbningsfall. Därvidlag är lagen kristallklar. Det har de. Så fort de får kännedom om mobbning ska de anmäla det till rektor och med omedelbar verkan ta i problemet. Kolla Bjärsta och Skolinspektionens utlåtande. Läs gärna 14a kapitlet i den gamla skollagen och 6 kap i Skollagen 2010:800. Märk väl att det är huvudmannen som är skadeståndsskyldig och har ett strikt ansvar.

    Problemet med lärarkåren är att det som jag kallar systemkunskap är obefintlig. Ni på lärosätena har inte förmedlat utbildningens vetenskapliga kärna och vilka styrdokument som blivande lärare har att efterfölja. Att redan etablerade lärare inte vet är ett arbetsgivarproblem av allvarlig art.

    Gilla

  2. Plura, det är betydligt mer komplicerat än så och beror på vad du menar med makt. Mobbare agerar utifrån en maktposition. Har man ingen makt kan man inte mobba. Den makten kan lätt vändas mot den som ingriper.
    Alla lärare vet att det är farligt och kostsamt att ingripa i mobbningsfall. Ofta vänder mobbarna sig mot läraren och kan ställa till med nog så mycket elände. Att ingripa innebär också alltid massor av merarbete. Dessutom är det svårt att få stopp på mobbning. Ibland ställer vuxenvärlden bara till med större oreda.

    Jag har ännu aldrig väjt, men det har gett mig ett polisanmält olaga hot, en cykel i Fyrisån, ett otrevligt samtal hos rektor, ett antal saboterade lektioner (inflytelserika och hämndlystna elever), en period då jag hade en stor del av invandrareleverna på skolan mot mig, följd av en period då samma invandrareleverna på skolan praktiskt taget gjorde vågen varje gång de såg mig. Jag har en kollega som blev nedslagen när hon gick emellan.

    Den lärdom jag har tagit är att mobbning måste förebyggas och att eleverna behöver vara ordentligt involverade. Ytterligare en lärdom är att svåra saker som mobbning och maktmissbruk behöver skötas av folk som vet vad de sysslar med och klarar av det. Det stämmer långt ifrån in på alla lärare.

    Gilla

    • Mats skriver:

      På ett moraliskt plan har vi väl alla en skyldighet att ingripa mot förtryck och lagen ger väl, precis som Plura beskriver, oss något som skulle kunna kallas ”makt”. Problemet är att den där makten inte är värd så mycket när det kommer till kritan och jag tänker nog som Helena att vi riskerar att göra ont värre genom klumpiga ingripande.

      Samtidigt tror jag inte på en lärarroll som distanserar sig från fostran och omsorg – det kan ha att göra med min förskollärarbakgrund, men även som lärarutbildare försöker jag hålla den dimensionen levande. Och det finns en hel del fallgropar med en sådan hållning på högskolan.

      Behöver vuxna människor fostras?
      Ska det finnas omsorg på en högskola?
      Räcker det inte med att dela ut litteraturlistorna?

      Gilla

  3. Mats, en sådan lärarroll tror jag inte heller på, men lärare måste erkänna sina begränsningar och tillkortakommanden och ha möjlighet att vända sig vidare när de inte räcker till. Redan att mobbning förekommer är ett misslyckande. I en harmonisk och bra klass händer inte sådant.

    Min erfarenhet är att många människor är fega och strykrädda – små som stora. I civilkurage borde vi fostra varandra livet ut. Ett första steg är att uppmärksamma när man gör saker för gruppens gillande och när man gör saker för sin självrespekt. När gruppens respekt och självrespekten hamnar i opposition är det också viktigt att man är medveten om det och ärligt står för sitt val istället för att fega ut med rationaliseringar och ursäkter för sin egen feghet och själviskhet.

    Gilla

  4. Mats skriver:

    Rädslan har vi nog gemensamt och jag hoppas att det går att lära ut (och in) självrespekt.

    Jag är rädd att själva ordet ”mobbning” håller på att vattnas ur. Ofta kommer blivande lärare som har kört fast i någon grupprocess till oss lärarutbildare och anklagar varandra för mobbning och begär att vi ska lösa deras konflikt med någon käck evidensbaserad metod. Kanske är det curlingbarnen som har blivit vuxna och upptäcker att det inte finns något givet skydd för den egna positionen.

    Tidigare var jag mer villig att försöka reda ut konflikter. Nu intar jag ofta en avvaktande hållning – men det är antagligen en väldigt stor skillnad mellan vuxna och barn i den här frågan.

    Eller inte.

    Gilla

    • Plura skriver:

      Mats man ska aldrig reda ut andra människors konflikter. Efter tre gånger är det helt plötsligt ditt problem.

      Därvid lag är jag rätt rå när jag sysslar med konflikthantering, efter ett antal dyrköpta egna erfarenheter. Bästa sättet att lösa konflikter är att ”kasta ut dem i kallt vatten”, så får man se vem som simmar.

      Gilla

      • Mats skriver:

        Kallt vatten låter bra – jag försöker träna upp min hårda sida. Ibland lider jag av empatiskt överskott och blir då ”litta blödig” som vi säger här i Skåne.

        Ofta finns det mönster bakom som är värda att gräva i – skolan stinker av dold normativitet och den där vänliga maktutövningen dränker oss långsamt…

        Gilla

  5. Plura skriver:

    Tack för intressanta synpunkter.

    Kollade Rapport 100815 när jag kom till kungliga huvudstaden. Där var ett inslag om just mobbning. Och kritiken är svidande från Skolinspektionen. Om jag minns rätt var det hela 45.000 anmälningar till BEO.

    Antingen har jag misstolkat lagarna eller så är det dåligt ställt med civilcuraget hos lärarkåren. Så mycket vet jag att som ledare är du aldrig älskad av alla. Framför allt blir det betydligt trixigare om du försöker soppa problemen under mattan.

    Som ledare, ovasätt i klassrummet eller på VD-stolen, måste du besegra din egen feghet och själviskhet – annars blir det som blötfisarna i Bjästa.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag är av den enkla åsikten att en anmälantill BEO inte är en händelse – på samma sätt som en anmälan till Pressombudsmannen (Radionämnden) inte heller är en händelse förrän den har behandlats. Trots detta läser vi i krigsrubriker på löpsedlarna om skandalprogram som har fått fem (5) anmälningar .

      Jag gillar inte anmälningssamhället och är rädd att BEO:s agerande kan motverka det goda syftet. Just nu verkar alla skolor vara besatta av att dokumentera sina antimobbningsåtgärder ”Om BEO kommer”.

      Gilla

    • Plura skriver:

      Mats visst är det så – som både du och jag växte upp med ”Om kriget kommer”.

      Men det fundamentala i hela kråksången är att lagen är skriven på ett sådant sätt att det ytterst är huvudmännens strikta ansvar. Om jag känner mig kränkt, vi tar bort det vilseledande ordet mobbad, så är det du på andra sidan som ska motbevisa att jag inte är det och att du har vidtagit alla till buds stående medel för att jag inte är kränkt i fortsättningen. Det mest graverande fall jag hört talas om är faktiskt Bjärsta. Lär av det.

      Fast, om inte lagstiftningen fanns, blir det ett form av moment 22 över det hela…

      Gilla

      • Mats skriver:

        Jag tycker nog att den här omvända bevisföringen snurrar till det. För vissa människor är varje dag en förolämpning och om det samlas 30 sådana i ett klassrum kan det urarta till en obehaglig tävling i vem som det är mest synd om.

        Det allvarligaste och farligaste är nog de fall då läraren omedvetet har understött mobbningen och utnyttjat gruppen för att marginalisera avvikande element. Söndra och härska är en klassisk strategi för att bevara sin maktposition.

        Kanske sörjer jag över att lagen behövs – i min värld går alltid den lilla tanten fram till den store busen och petar honom i magen med paraplyt!

        Gilla

        • Plura skriver:

          Ja, tänk om det var den lille tanten som gjorde så.

          Fast bildligt talat är det just det min gamla mor gör nu när hon känner sig skröpplig efter att brutti axeln för två månader sedan 89 år gammal.

          Det är ju det som vi som läst juridik förstår att ni vanliga dödlig har porblem med. Strikt innebär att du ska motbevisa och culpa att jag ska bevisa att du har fel.

          Det första används ofta mot parter som har ett starkt övertag och det andra fallet oftast i brottmål där advokater försöker sticka hål på åklagarens bevisföring.

          Gilla

        • Morrica skriver:

          Det gör hon kanske, men vem petar till den populära och på ytan så trevliga normsvensken som så tillfälligtvis råkar vända ryggen till varenda gång en viss person kommer in i rummet, hälsar, säger något eller ens vågar instämma med någon annan?

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag har en hemlig dragning till juridiken och uppskattar dess försök till systematisk ordning och begreppslig stringens.

          Men jag saknar det där som vissa kallar ”tålamod” och kanske även den rätta respekten för texten?

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Jag såg just en bild där den lilla tanten går fram till den stora busen men tyvärr lät inte föreläsaren oss njuta och glädjas. Den lilla tanten var en överlevande från förintelse med sten i väskan som senare begick självmord. Föreläsaren tvingade oss också att se perspektivet hos nazistkillar och fundera på hur man lär ut ett mer framgångsrik attityd till samhället. Att krossa dem i debatt hjälper dem inte ur en destruktiv miljö.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag försöker hitta bilden och funderar över om det är ett paraply eller hanväska tanten har?

          Frågan är vad som hände med den här killen….

          Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Vår föreläsare hävdade att det var en väska! Ja hur gick det med kille? Vår föreläsare berättade om en episod när han i en debatt och dess efterverkningar tillintetgjorde en nazistkille. Han var inte stolt över att ha hjälpt en elev att hoppa av gymnasiet mm.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Jag tror han har rätt – men hittar inte bilden på Google.

          Nog är det en fantastisk bild (även för oss som är emot våld)

          Kanske spränger vi ramarna för diskussionen om läraryrkets återprofessionalisering om vi lyfter frågan huruvida det demokratiska uppdraget innebär frihet att trakassera människor med odemokratiska åsikter?

          Gilla

  6. Jan Lenander skriver:

    Det är engagerande med mobbning men även gruppkonflikter, självmordstankar och ohälsa av annat slag berör djupt.

    Vårt viktigaste uppdrag är att förmedla kunskap och rätt vad det är handlar vårt uppdrag mest om förhandlingar, kopieringsapparater och att ta emot direktiv från lokala politiker. Visst är den här artikeln en inspirationskälla.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag är rädd att den gamla diskussionen ”vad är kunskap” hoppar upp och biter oss i näsorna.

      Men det skulle antagligen vara en befrielse att slippa allt som liknar fostran och omsorg !

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Ann-Marie Körling hade ett tankeväckande resonemang om att kunskap innebär fostran och det stämmer överens med hur jag fostrar genom att informera om bättre strategier i livet.

        Baserat på att jag inte har några redskap för andra slags fostran så känner jag ett enormt motstånd när någon utifrån anser att jag ska vårda och uppfostra på sätt jag inte kan.

        Gilla

      • Mats skriver:

        När det gäller fostran står vi rätt nakna! Det är svårt att hävda den där auktoriteten som vi gärna draperar oss i när det gäller kunskapsdelen.

        Jag tror nog att all verklig fostran handlar om möten och att se sig själv i den andre.

        Gilla

        • Jan Lenander skriver:

          Absolut möten och att se sig själv i eleven, men man behöver anknytningspunkter för att lyckas och jag behöver den där lilla startpunkten i kunskapssträvanden jag kan känna igen.

          När jag tror att kepsar är ett bra sätt att öva profilering men ändå sammanhang är det orimligt svårt att uppfostra till att inte ha keps.

          Gilla

        • Mats skriver:

          Kepsdebatten verkar vara lugn just nu… shhh… Väck den inte!

          Men oss emellan tror jag att kepsarna har helt andra innebörder för barnen än de vuxna kan förstå.

          Gilla

  7. Jan Lenander skriver:

    Den gamla diskussionen om ”vad är kunskap” och gränsdragningen mot fostran och omvårdnad dyker naturligt upp som ett resultat av artikeln … eller är det här verkligen en gammal surdeg?

    Med utgångspunkt i Sven-Eric Liedmans ”Ett oändligt äventyr” så hade jag en rektor som hävdade att frågeställningen ”vad är kunskap?” är själva motorn och glädjen i läraryrket och något som är en viktig inspirationskälla. Att själva arbeta med avgränsningar och förtydliganden av sin yrkesroll är något som en kvalitetsingenjör ser som ett avgörande framgångsrecept i en lärande organisation. Dessa två saker blir tillsammans de ben som kan hjälpa oss att återprofessionalisera läraryrket och komma ur det ok som Göran Persson byggde åt oss.

    Gilla

    • Mats skriver:

      Jag håller med din rektor! när jag började arbeta på lärarutbildningen använde vi den boken som första bok för nya studenter. i stället för att prata metoder försökte vi fånga in de stora frågorna om vad kunskap är och hur den diskussionen har förts genom tiderna.

      Det känns väldigt länge sedan!

      Gilla

      • Jan Lenander skriver:

        Vad är din erfarenhet när det gäller kvalitetsingenjörens recept om att avgränsa rollen?

        Gilla

      • Mats skriver:

        På högskolan är jag tvungen till en viss strikthet både i relation och bedömning. Även om jag tror på närhetens betydelse är det viktigt att studenten har frihet att sköta sina studier på sitt helt eget sätt.

        Så jag tror på en skarp uppdelning mellan undervisning och examination. Jag är mindre positiv till processbedömning idag än tidigare. det är för svårt och kräver insyn i processen som inte alltid gynnar resultatet. det blir lätt normativt och jag tror att studenterna behöver insynsfria rum för att våga experimentera med olika lösningar.

        Kanske skulle en gnutta av den här ”svalkande likgiltigheten” även behövas i grundskolan? Nu har jag en känsla av att vissa lärare tror att de måste kontrollera allting?

        Gilla

        • janlenander skriver:

          Likgiltighet för vissa saker för att ha stort engagemang i kärnuppdraget är professionaliserande. Det kan förstås bli skillnader för olika åldrar men ditt tillvägagångssätt bör vara mycket tillämpbart på gymnasiet, mitt område.

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s