Jakten på syndabockar i skolvärlden går vidare. Zarembas hundar vädrar blod och landets modiga ledarskribententer kastar sig nu över förskollärarna som har förstört den svenska skolan. Corren skriver:
Ofta ligger en naivt romantisk syn på lärande bakom. Ett litet barn som lär sig gå är en uppvisning i spontant lärande. Men förespråkarna för förskolepedagogik för alla åldrar tror att hormonridna tonåringar ska lära sig franska verb och andragradsekvationer med samma frenesi som ettåringen lär sig gå, om de bara lämnas i fred av lärarna och får bestämma själva. Så tycks åtminstone pedagogikforskarna resonera.
För kommunpolitiker och Lärarförbundet handlar det om pengar. Skolpolitikerns dröm är “all-läraren”, som kan ta hand om småbarn i förskolan och undervisa gymnasister i matte allteftersom födelsetalen fluktuerar. Då är det praktiskt att hänvisa till en idealiserad förskolepedagogik, när elever, föräldrar och lärare tjatar om ämneskompetens. Och Lärarförbundet organiserar förskollärare, så de värnar deras löneutveckling och karriärmöjligheter.
Men förskolepedagogik hör hemma i förskolan. Grund- och gymnasieskolan har ett annat uppdrag. Att lära sig språk, matematik och andra teoretiska ämnen är något annat än att lära sig gå och äta. Det kräver strukturerat arbete, från både elever och ämneskunniga lärare. Att trycka ned lärare och säga åt eleverna att göra vad de känner för är fel lösning. Jan Björklund har insett det. Maciej Zarembas artiklar får förhoppningsvis fler att inse att en postmodernistisk kunskapssyn och statistlärare leder fel.
I GP skriver Sven Järgenstedt (klokt) om vikten av varierade undervisningsmetoder och påstår att det inte har varit populärt de senaste åren.
Jaså? Belägg? Någon?
Steget från det banala till det insinuanta är förfärande kort idag.
Om kartan inte stämmer med verkligheten - då gäller kartan!
