Idag skickas det här budskapet ut till 100 000 gymnasieelever.
Det finns andra bilder av maskuliniteten.
Uppdatering:
Jag stöter på ett Tedtalk som diskuterar frågan ur ett historiskt perspektiv.
Vad är vi beredda att göra för att bli omtyckta?
Därför skriver jag sällan om lärarutbildningens olika utmaningar. Alla är inte lika försiktiga som jag.
Lisa Gannå från Stockholms universitet skräder inte orden.
En del känner jag igen. En hel del. Men jag tror adjunkterna har det bättre i Malmö
När ras, klass och kön samspelar:
https://www.washingtonpost.com/news/wonk/wp/2015/11/23/why-girls-do-so-much-better-than-boys-in-school/
“They found that boys start to fall behind girls at an early age. They are less likely to be kindergarten-ready according to a state checklist of skills — less likely to identify letters of the alphabet, less likely to be able to communicate their needs. The differences are most dramatic among children who are black and those from disadvantaged households.”
Det bästa sättet att bekämpa tävlingshysteri är genom att tävla. Barn som aldrig har förlorat riskerar att bli odrägliga.
Tack för tipset Anders!
Reaktionerna har varit måttliga. Den här bilden gör mig fortfarande glad. Jag var tre år och vi bodde i Bagarmossen.
Jag ser inte att det bedrivs någon krigsfostran i svensk skola och förskola – gör ni?
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/killar-behover-inte-leka-krig/
Artikeln är lite glidande i sin retorik. Jag tycker att talet om “rollen” är förenklande och inbjuder till demonisering av mönster. Det blir liksom lite löjligt med manliga stridsberedda hingstar – och svårt att kunna diskutera vilka goda sidor som finns inom maskuliniteten.
Intressant om debatteknik. Man vinner inte diskussioner genom att uppmana motståndaren att “läsa på”.
Frågan är om detta verkligen är ett utmärkande drag för vänster och feminism?
Tyvärr tror jag skribenten har en poäng. Allt bygger inte på en maktanalys.
Länk till debattartikel.
Och nu väntar vi på reaktionen?
När vi gjorde Pojkaktig sångbok 1 var det en direkt reaktion på vilka sånger som sjöngs på förskolan. Ett exempel var pedagogers försök att tämja barnen genom att ta bort våldsamma inslag ur sångerna och för mig var det en prinipiellt viktig sak att jägare verkligen skjuter harar.
Nu möter jag samma fråga i ett forum för män i förskolan. Samma diskussion och samma argument (“det är så mycket våld i samhället”).
Jag uppmanar alla att stå upp för barns rätt att veta vad jägare, poliser och militärer arbetar med!
En surrealistisk version är “…annars kittlar jägarna mig”.
Tysta tankar 