Alla borde vara…

Jag har tidigare diskuterat Kvinnolobbyns utskick till landets gymnasister. Länk 

  
Nu recenserar Amanda Svensson boken.

 Hade det inte varit uppiggande, och mer diskussionsstimulerande, om man istället för en glädjens budbärare och frälsare skickat ut en riktigt sur och jävlig tjatfeminist i skolorna? En ful bråkfeminist? En provokatör? Eller bara någon med modet att säga sanningen kring en av power-feminismens största lögner: Nej, jag använder inte läppglans ”för min egen skull”, jag använder läppglans för att det finns ett patriarkat som tvingar kvinnor att göra allt i sin makt för att inte bli stämplade som fula, arga och bittra.

Jag tolkar slutklämmen som att det är dags att lämna offerretoriken.

Vem är hotad av vem?

Jag är lite trött på att diskutera maskulinitet utifrån en kritisk utgångspunkt. Om män ska ta sig in i jämställdhetsmatchen måste de starta ett samtal på egna villkor.


Utan rädsla.

Fy för alla lata föräldrar

Ett spännande och aktuellt ämne

  
Länk

Jag möter stressade pedagoger som klagar över att det systematiska kvalitetsarbetet förstört deras arbetsglädje. Dokumentationskraven är en börda och barnen kommer i kläm.

Frågan är om de här aspekterna belyses i avhandlingen? Jag blir nog tvungen att läsa den.

  

Särartsfeminismens återkomst

Ingen har väl missat IT-kommisionens förslag att låta kvinnor som går IT-utbildning slippa betala tillbaka sina studielån.

Länk

Minister Kaplan tar förslaget på djupt allvar och talar om betydelsen av ett kvinnligt perspektiv.

Plötsligt är könet väldigt betydelsefullt.

För oss som följt diskussionen om att rekrytera män till förskolan är det förvirrande. Under 15 år har den offciella politiken varit att kön är en social konstruktion och att det inte finns någon anledning att genomföra riktade åtgärder.

Jämställdhetspolitiken i Sverige fokuserar inte på mäns möjligheter att bryta sig in på kvinnligt dominerade områden.