Det amerikanska exemplet – federala detaljerade kursplaner

Jag är orolig för hur mediers bevakning av internationell utbildningspolitik ser ut. Det är inte många utblickar svenska folket får för presstödsmiljonerna.

New York Times beskriver regeringens arbete med att genomföra federala och mycket detaljerade kursplaner. Idag tycks varje stat ha stor frihet att utforma egna styrdokument, men nu är tiden mogen för Obama att styra upp det hela. (Länk) De 3,4 biljarderna dollar som erbjuds deltagarna ses också som en bidragande orsak till att processen går mycket snabbt.

Frågan är om de verkligen  räcker med en ny måltext och en del oroar sig för bakslag:

“I’m already watching the ravages of the recession cutting the muscle out of efforts to implement standards,” she said. “If states adopt these thoughtful new standards and don’t implement them, teachers won’t know how to meet them, yet they will be the basis on which kids are judged.”

Längtan efter likvärdighet klingar märkvärdigt välbekant. Samtidigt höjs kraven och de flesta stater verkar mer än villiga att underkasta sig den nationella detaljstyrningen.

Increasingly, national standards are seen as a way to ensure that children in all states will have access to a similar education — and that financially strapped state governments do not have to spend limited resources on developing their own standards and tests.

“We’ll have states working together for the first time on curriculum, textbooks, assessment,” said Mr. Duncan. “This will save the country billions of dollars.”

Samtidigt finns det stater som står utanför det hela. De missar miljarderna och frågan är vilket värde deras barns utbildning tillmäts?

But Mr. Stergios pointed out that the other groups had either funding from the Gates Foundation or connections to those who developed the standards.

“We’re really the only ones who had no dog in this fight,” he said.

Jag har försökt följa de engelska och kanadensiska exemplen med detaljerade kursplaner och vet att det innebär en svår prövning för oss som tror att mötet mellan lärare och elev måste innehålla ett visst mått av frihet för att bli intressant.

Honnörsorden i USA är “rigorous and coherent” och det finns en stark tilltro på kursplanernas förmåga att lyfta utbildningen,. På debattforumet Will Federal Norms Help Schools? vädras olika åsikter:

Jag är skeptisk.

Som vanligt.

Ibland blir jag trött på mig själv. Jag vill också vara så där härligt entusiastisk.

Att haja tugget liksom?

Det står en strid om språket och i England förfasar sig Londons borgmästare över att skolan inte bjuder hårdare motstånd mot de förflackningstendenser som finns i etniskt blandade miljöer:

Misplaced fear of interfering with self-expression has led to a damaging failure to correct pupils who communicate in an argot mixing linguistic influences from Cockney to Indian, according to a Centre for Policy Studies pamphlet commissioned by the London mayor, Boris Johnson (länk till the Guardian)

Det är en allvarlig kritik och jag är bekymrad över det retoriska greppet att spela ut självuttryck mot korrektion. Diskussionen riskerar att bli ytlig och jag känner inte igen fenomenet. Har svenska lärare en undergiven hållning till barns språk?

Jag läser Claes Fürstenbergs samling krönikor Du vet att du är från Malmö och skrattar högt över ordbok för Fridhomies (länk – läs hela!)

Det pågår massor med forskning kring det som språkvetarna kallar ”språkbruk i flerspråkiga storstadsmiljöer”. Ett par sådana ord har blivit så vedertagna att de hamnat i SAOL (”guss” som betyder flicka, ”keff” som betyder dålig).

Däremot är det väldigt lite forskning kring ”Språkbruk i enspråkiga villaområden i Västra innerstaden med särskild betoning på Fridhem och Bellevue sjösida”. Och det är naturligtvis upprörande. Hur ska vi någonsin kunna mötas om vi inte talar samma språk? Svaret är ganska enkelt. Det är bara att börja plugga. Här är en första introduktionsparlör för enspråkiga villägare där några vanligt förekommande fraser översatts till malmöitisk ungdomsdialekt.

”Älskling, köper du med dig kräftstjärtar från Johan P?”

Översättning: ”Ey, bieetch, haffa du big fat kräft AAASSES från Joe the Pimp?”

”Vi är Fridhemsbor och vi trivs mycket bra med det”.

Översättning: ”Vi är Fridhomies och det är sjukt fett. Jag svär”.

Zlatan är en av de få som har tagit steget från Rosengård till Fridhem och jag hoppas att han lyckas göra sig förstådd. Till sist handlar det nog mer om status och vilja att kommunicera än formell språkskicklighet? Och en gnutta stilkänsla…

Heaven or sHell?

Jag brukar med skiftande framgång försöka avgränsa bloggen till skolfrågor. Någon har sagt att läsare vill ha det så och jag vill inte fresta tålamodet hos mina kära besökare.

Den 7/8 ska den Pojkaktiga orkestern spela på en stödgala mot Shells gasborrningar och jag har varit tvungen att sätta mig in i frågan om vår minerallagstiftning lever upp till tidens krav på miljöhänsyn och medborgarinflytande.

Läs mer om Heaven or sHell och stödgalan här

Efter att ha läst Gustav Fridolins granskning av Shells metoder att manipulera opinionen känns det väldigt rätt att protestera och jag hoppas att se många bloggläsare på konserten vid alunbruket i Andrarum.

Det patetiska försvarstalet från bolagsrepresentanten gör mig om möjligt ännu mer övertygad om att ha valt rätt sida i konflikten.

Undervisa för Sverige!

Jag läser om den amerikanska satsningen Teach for America och undrar om det är möjligt att översätta till svenska förhållande? Toppstudenter från Harvard och Yale slåss om att komma in på programmet som ser bra ut på deras CV och garanterar inkomst under lågkonjunktur. Jag tror de förbinder sig att undervisa under två år och kan därefter återvända till blivande topposter i näringslivet.

Länk till NY Times

Kanske har vi inte den traditionen av frivilligarbete och välgörenhet som delvis ligger bakom modellen – men det borde vara värt att pröva!

Jag är orolig för att ökade krav och akademisering av svensk lärarutbildning inte medför den eftersträvade statushöjningen av yrket.

“Det ska va en egoist i år”

Från konserten på Valnöt och kaprifol

Från konserten på Valnöt och kaprifol

Jag kom iväg på konserten med Ola Magnell. Trots fantastiska låtar och underbar miljö lyfte det inte förrän på slutet. Artisten tycks ha ett ganska kluvet förhållande till sina hits från 70-talet och ibland var det väldigt ofokuserat.

En höjdpunkt var Opportunisten. Så här  presenterades sången:

– Det är inte nyliberalismen i allmänhet jag vill åt, det är Göran Skytte personligen…

Texten:

Jag är den rödaste rebellen
Som ringt från en biltelefon
Jag äger dom hemligaste ställen
Och drar vägen fram som en cyklon

För vild för universitet
För gay för KFML (r)
Bär jag likväl idag epitetet
“Finansvalp” men kalla mej “herr”

Kommunist igår
Kapitalist idag
Det ska va en egoist i år
Och denna egoist är jag …

Jag var en pest för dom bigotta
När jag sådde små frön sextisju
Lika fräck som jag var sextiåtta
Lika fifflande feg är jag nu

För en subversiv hippie på driven
Var en snut en lakej och en gris
När jag numer hör dom invektiven
Är det jag som kallar på polis

Kommunist igår
Kapitalist idag
Det ska va en egoist i år
Och denna egoist är jag …

Jag var en för tidig Johnny Rotten
Därtill familjens förlorade son
Jag lämnade kojorna för slotten
I en Jaguar med biltelefon

Sen Brutus, min senaste magister
Blev bekant med en nyfrälsarkult
Märker han sällan mina brister
Nu är fienden en galen konsult

Kommunist igår
Kapitalist idag
Det ska va en egoist i år
Och denna egoist är jag …

Hal som en torsk?

Turerna kring Littorins avgång väcker en del pressetiska frågor. Varför höll Aftonbladet på att tramsa sig en hel dag med insinuanta påstående om att de hade mer information? Den sortens dramaturgi klarar vi oss väldigt bra utan.

Eftersom jag inte helt förstår vår prostitutionslagstiftning har jag svårt att döma ut Littorins agerande, men klumpigt att skylla på barnen är det allt.

AB,  Sydsvenskan

Uppdatering:

Utifrån den här korta inledningen uppkom en seriös debatt om sexköpslagen se kommentarer. Och nu fyller  Studio ett på. Länk, Expressen

Vart går Socialdemokratin?

Jag snavar över Thomas Bodströms och Carin Jämtins spellista.

Länk (tack Niklas)

Det är en ganska platt samling trevliga sånger och jag har svårt att se några politiska dimensioner i låtvalet. Samtidigt är det svårt att inte bli på gott humör. Det är nog mer party än parti och jag skulle gärna sett ett tydligare budskap.

Bästa låt?

The Specials – A Message To You Rudy

Jag undrar vad gamle kungen och Tage Erlander hade sagt om det här?

Bloggens bevakningsansvar?

En journalistvän talar gärna om medias bevakningsansvar och ibland tänker jag nog att bloggen är en sorts tidning och att det finns saker jag bör skriva om. Sedan kommer jag på att detta bara är en blogg och att jag är inte är skyldig att göra någonting.

Just när utspelen om skolan haglar och partierna slår knut på sig själv för att ligga rätt i förhållande till folket i betygsfrågan – då tappar jag intresset! Kanske beror det på att jag inte är i Almedalen och får delta i alla dessa underbara seminarier och presskonferenser, kanske beror det på en viss övermättnad. Jag vill hellre prata innehåll just nu.

En tröst är att jag har hittat årets absoluta sommarhit:
Peter Belli – Istedgade

Detta är inget inlägg i debatten om  svensk prostitutionslagstiftning.

Sydsvenskan, DN, Svd

“Rika barn lära bäst” – “Underverk tar tid”

LR presenterar en rapport som beskriver det kända fenomenet att rika barn får bättre betyg. Frågan är om skolan gynnar dem eller inte besvaras inte – men det finns inga belägg för att skolan skulle ha en utjämnande funktion.

Samtidigt dammar LR av kravet på återförstatligande skolan och det finns anledning att misstänka att de tänker ta chansen att driva en kampanj i Almedalen.

Jag tror det vore bättre att förstatliga inkomstpolitiken och sikta på en rejäl utjämning av de ekonomiska klyftorna i samhället.

Sydsvenskan, Svd, DN, LR