Sagolandet – kriget mot naturen

Jan Troell gjorde 1988 en film som heter Sagolandet och jag har vaga minnen av  att den innehöll ett ganska elakt porträtt av en man som vigt sitt liv åt att bekämpa jättelokan (Wikipedia)

Experten: Harald Lundström driver sitt enmanskrig mot jättelokan, en växt som spritts till Sverige från kontinenten. Med ett växtbekämpningsmedel åker han själv runt i landet för att försöka utrota vad han ser som ett främmande inslag i den svenska floran och ett giftigt hot mot både hundar och människor. (Länk till innehåll)

22 år senare kan vi konstatera att jättelokan vann kriget och nu breder den ut sig längs bäckar och åar i Skåne. Fröna flyter med strömmen och spridningen är extremt snabb.

Där Troell såg ett symboliskt krig mot naturen med rasistiska undertoner (lokan hörde inte hemma här!) ser jag numera ett desperat försök att bevara det öppna landskapet.

Jag tror det är dags att omvärdera Harald Lundström.

Läraryrket och romantiken

I en annan tråd har vi diskuterat sagornas betydelse och jag har försvarat fantasins och myternas kraft i skolans värld. Det är en riskabel position som lätt kan uppfattas som antirationell och vetenskapsfientlig. Samtidigt tror jag det är viktigt att vi som yrkesgrupp skapar och vårdar våra egna hjältesagor och gårdagens film Freedom writers var en skamlös sådan.

Den nyexaminerade lärarinnan (Hilary Swank) tar sig an den hopplösa gettoklassen och uträttar underverk (trots motstånd från kollegiet) med hjälp av Anne Franks dagbok och sitt stora engagemang. Jag låter mig villigt manipuleras av den fullständigt förutsägbara berättelsen och jublar åt det triumfatoriska slutet och eftertexterna som förklarar att det är “based upon a true story”.

I dagens svd analyserar Lina Kalmteg Harlequinböckerna och beskriver det förutsägbara i berättelserna som en avgörande framgångsfaktor. Författarna skriver efter en mall och det finns inget utrymme för brott mot den uppgjorda dramaturgin. (Länk)

Länk till Mats romantiska bildspel (Vad hände med inbäddningsfunktionen?)

Går det att jämföra harlequinberättelsernas banala romantik med framgångssagan från skolvärlden? Jag är rädd att det finns mer gemensamt än vi vill tro.

Nussbaum – myra eller trollslända?

Jag funderar vidare på Helenas uppdelning av pedagoger. Länk. Vad ska man säga om den amerikanska filosofen Martha Nussbaum som kraftfullt pläderar för en skola som inriktar sig mot att fostran till medborgarskap? Länk till Svd – nu rätt.

Enligt den ekonomiska tillväxtmodellen bör barn och ungdomar förutom de basala färdigheterna att läsa, skriva och räkna primärt lära sig vissa mer avancerade förmågor som har att göra med teknik och datorer. Däremot krävs det inte mer än högst rudimentära kunskaper i historia och knappast någon konst och litteratur över huvud taget. Jämlikhet, jämställdhet och demokrati framstår egentligen inte heller som särskilt betydelsefulla. Det enda som räknas är gynnandet av bruttonationalprodukten per capita. Allt annat är av underordnat intresse.

Många vittnar om naturvetenskapens betydelse för vår möjlighet att klara framtida försörjning och jag är orolig över att den här polariseringen låser  tanken i förlegade kategorier.

Visst, Nussbaum överdriver medvetet för att få fram sin poäng, men den är å andra sidan desto mera tänkvärd. Med en drastisk formulering poängterar hon att vi idag befinner oss mitt i en världsomspännande utbildningskris som vi knappt ännu lagt märke till men som i det tysta sprider sig. Utifrån sin övertygelse att en välfungerande demokrati förutsätter välorienterade, empatiska och kritiskt tänkande medborgare är hon genuint bekymrad över att dagens skolor och universitet i allt högre grad förväntas producera användbara mänskliga maskiner.

I tidigare böcker har Nussbaum diskuterat begreppet “Liberal education”. Vem tar upp den handsken?

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Hjulahultsbacken - Österlens högsta punkt

Jag behöver nya perspektiv och uppsöker Österlens hemliga höjdpunkt Hjulahultsbacken (185 möh).

Det känns fortfarande som om Nussbaum inte kommer att påverka den svenska debatten i någon högre grad. Anders Burman avslutar artikeln med några skarpa reservationer:

Trots att Nussbaum försöker vara mer konkret i den här boken i jämförelse med ”Cultivating humanity” är det många frågor som förblir obesvarade. Det mesta som hon skriver låter förvisso bra och fint, men det är något världsfrånvänt och naivt i hennes beskrivning av världen i allmänhet och barns och ungdomars levnadssituationer i synnerhet. Det är som om hon här utgår från amerikanska, välbärgade medelklassungdomar som inte tycks ha något liv utanför skolans väggar.

Om förebilder

Jag försöker att inte hänga upp mig på förebilder. Det känns viktigare att tänka själv och jag är nog rädd att de här hjältarna ska fungera som begränsning snarare än inspiration. Som lärare gäller det att hitta sin egen stil. Samtidigt är det förmätet att inte vilja se i vems fotspår jag vandrar och försöka utnyttja kraften i de goda exempel som finns.

Utan alla jämförelser i övrigt tycker jag att Beyoncé gör en mycket värdig hyllning till Tina Turner.

Länk

Min Björklundvänliga vecka är över

Jag mjukstartar med att hänvisa till Ekots reportage om den framstressade lärarutbildningen.

Länk, Intervju med Krantz

Högskoleverkets projektledare och Stockholms universitets vicerektor oroar sig över att processen går  för snabbt. Målet att minska antalet lärosäten från 26 till 15 bygger på att HSV gör en kvalificerad granskning av de ansökningar som har skickats in. Nu visar det sig att förutsättningarna för ansökandet har varit ytterst besvärliga och stora beslut riskerar att fattas på bristfälliga grunder. Det är samhällsekonomiskt dyrt att lägga ner fungerande verksamheter.

Ett enkelt och populärt sätt att mäta kvalitet är att räkna andelen disputerade. Det finns andra dimensioner av lärarutbildning som den  ansvarige politikern borde bevaka. Annars spelar regeringen ett högt spel med landets framtid.

Helena liknar Björklunds insatser för utbildningssverige vid myrans idoga strävande. Jag tänker mig helt andra djur.

Det kan bli ett riktigt spännande val och nu gäller det att satsa rätt. Oddsen förändras ständigt. Länk

När jag började arbeta på lärarutbildningen 2002 var jag mycket imponerad av visionen – att vi arbetade åt samma håll och att många faktiskt verkade tro på idéernas bärkraft. Nu har en del av adjunkterna (de små arbetsmyrorna) sagts upp och verksamheten ska saneras utifrån oklara förutsättningar. Den ska både bli friare och mer detaljstyrd. Den ska vara handfastare och mer akademisk.

Varför tänker jag på Robert Gustavssons trädgårdsmästare? (Länk)

“Har du solat i Vitaby?”

Det finns några skämt som aldrig åldras. “Har du solat i Vitaby?” är kanske inte det allra bästa exemplet, men just nu kommer jag inte något roligare. Jag återser mina arbetskamrater efter sommaruppehållet och de ser oförskämt fräscha ut. Jag anar att solen har ett finger med i spelet och avstår från att pröva lyckan med det gamla skämtet. Alla har inte samma humor.

Just nu är det bråda dagar och alla brinner av arbetslust (tror jag). Den första september kommer studenterna och då ska det helst se ut som om vi har en plan. Dessutom gäller det att skapa utrymme för deras erfarenheter och initiativ. Jag vacklar mellan nervös lust att överplanera kursen  och  programmatisk tro på frihetens möjligheter inom pedagogiken.

Ständigt dessa val.

Min andra arbetsdag

Det går bättre och bättre. Jag kommer att vara ansvarig för den första kursen som våra studenter möter och det känns som ett viktigt uppdrag att deras första kontakt med Malmö  högskola blir positiv. Samtidigt gäller det att inte vara alltför omhändertagande. Målet är självständiga studenter – tror jag.

Jag planerar höstens verksamhet för det manliga nätverket. Vi måste hitta en form som gör träffarna meningsfulla både för nyantagna studenter och redan yrkesverksamma lärare. Jag försöker lita på att de som kommer till träffarna har erfarenheter de vill diskutera och vill lägga band på min kontrolliver. Ett nätverk är ingen kurs.

Mitt uppdrag att ringa till avhoppade studenter går trögt. Den naiva förhoppningen att hitta en enkel förklaring till varför män avbryter sina lärarstudier har havererat och mina försök till kategorisering av materialet blir allt mer motsägelsefullt.

Kanske är jag fortfarande en smula bitter över att DJ ratade vår  och Borås ansökan om att ordna en nationell konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar.  Nu gäller det att samla sig till nya tag lokalt och förhoppningsvis kommer studentkår, fack och kommun inse att det är en viktig fråga.

Vi måste diskutera olika former av manlighet!

Vi måste diskutera olika former av manlighet!

Går det att backa från friskoleländet?

Läsåret 2008-09 var 14 % (677 st) av landets grundskolor och 44 % (414) av gymnasieskolorna friskolor. Majoriteten, 64 % drivs som aktiebolag.
Intresset för att starta fristående skolor har varit rekordstort i år. Under 2010 års ansökningsperiod som sträcker sig fram till 31 mars, har Skolinspektionen totalt tagit emot 689 ansökningar, jämfört med 506 året innan.

Svenska Dagbladet beskriver friskoleexplosionen i siffror och det är inte enbart jag som är orolig. Metta Fjelkner är besviken över lärarlönerna inte har stigit och att vinsterna i stället hamnar i ägarnas (riskkapitalisternas) fickor. Det är ett ganska begränsat perspektiv – kanske måste vi vänja oss vid att det mesta av LR:s utspel handlar om just detta?

Tack för tipset Stefan!

“Krafttag mot skolk”?

Christer diskuterar Björklunds förslag på att skriva in antalet skolktimmar i terminsbetyget och det är en skoningslös granskning av retoriken. (Länk)

I min mailbox hittade jag ett mail från Björklund med titeln ”Krafttag mot skolk i skolan”.

Spännande, tänkte jag eftersom det är lite av ett specialområde för mig, men det visade sig handla om att man vill skriva in skolktimmarna i elevernas terminsbetyg!

Hur i hela världen kan man ha mage att kalla det ett ”krafttag”!? Det är ju som att jag skulle skriva en lapp till min sambo om att vi borde städa, och kalla det ett krafttag.

Missa inte diskussionen i kommentarsfältet!

Klicka - nu lyfter vi skolan!

På Sydsvenskans ledarsida skriver Henrik Bredberg om Björklunds lätt desperata kamp för att göra skolan till en valfråga och menar att Miljöpartiet gick i “flumfällan”. (Länk)

”Eleverna skall vara närvarande på lektionerna”, sade FP-ledaren.

En typisk björklundsk truism, som kanske bör tolkas så här:

Skolfrågan skall vara närvarande i valrörelsen.

DNSvDS säger jaLärare ratar förslaget