Lena Andersson skriver att Socialdemokratin behöver nya berättelser (DN) och det är svårt att säga emot.
I Katalonien prövar myndigheterna nya vägar att göra demokratin mer spännande.
Huffington post rapporterar att filmen väcker skilda reaktioner.
Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.
Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.
På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.
Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.
Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.
Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.
…i den nya läroplanen och de icke existerande betygskriterierna.
Johan Kant skriver elakt och roligt om spelet mellan Skolverket och regeringen. Det är verkligen en intressant fråga varför Skolverket har åkt landet runt och försökt implementera något som inte finns.
Den där filmen måste man nog se. Länk
Uppdatering
Nu har jag sett filmen om Implementering – det blir oavsiktligt komiskt att se projektledaren Niclas Westin stapla samma klyschor om tydlighet två gånger.
Lärarförbundet ska ha kongress och släpper lägligt en rapport om yrkets dåliga löner. Rapport dra på stort och siffrorna viner genom luften. Budskapet är att det inte lönar sig med utbildning och jag är osäker på hur de här jämförelserna görs. Samtidigt är det bra att den traditionella logiken (små barn=liten lön) belyses.
Utbildningsministern har beskrivit skolans kris som en fråga om alltför låga krav på barn och framtidens studenter. Jag är nog glad att det finns några studenter över huvud taget.
Godmorgon världen belyser frågan om varför världens diktaturer bemödar sig om att hålla val? Just idag går Burmas folk till valurnorna och i Nordkorea röstade i vissa distrikt 100% av de 99,8% som deltog i valet på – surprise – diktatorn!
Länk, Rapport från Burma Juntans val
– Man kan säga att det är ett obehagligt utslag av härskarnas bekräftelsebehov.
Hos Metabolism visar Janis vägen till ett klipp av Stephen Fry. (Länk)
Mer elegant och utmanande kan jag knappast tänka mig ett budskap framföras. Kärleken till språket är kärleken till människorna och livet.
Ibland befinner jag mig långt ute i periferin, Just nu tycks det rasa en strid på DN:s och Svd:s debattsidor om förstatligandet av skolan och Mats Gerdau summerar åt mig. DN Debatt.
Det verkar som om den här frågan skär rakt över partigränser och jag delar gärna åsikt med moderata utbildningspolitiker.
Det är väldigt talande att endast 1 procent lyfter förstatligande som en av de viktigaste åtgärderna. Nu borde vi kunna lämna den tröttsamma diskussionen bakom oss. Men det gör inte det mindre lärarfacket LR, som skriver på SvD Brännpunkt i stället. Det verkar inte riktigt som om LR hängt med i vad som nu händer, för det de säger sig efterlysa – ökat statligt ansvar – pågår redan i högt tempo. Jag säger bara Skolinspektionen, ny skollag, ny läroplan, Lärarlyftet, ny Gymnasieskola…
Metta Fjelkner vandra den ofrivilliga komikens törnbeströdda väg:
Men nu är landets lärarkår enig om att staten måste ta ett ökat ansvar för skolan.
Jag tror inte Fjelkner vet vad “enig” betyder. Däremot kan ordföranden ha gått vilse i utbildningsministerns retoriska skola.
Eller: Min vän Sven gör det igen…
Äsch – det här inlägget börjar verkligen inte bra. Jag försöker igen:
I dagens Sydsvenska sammanfattar professor Sven Persson det komplicerade läget i friskolefrågan.
Länk
På en strukturell och samhällelig nivå kan vi konstatera att den viktigaste enskilda faktorn för att en elev skall lyckas i skolan är att hon eller han har föräldrar med hög utbildningsnivå.
Samtidigt försöker forskningen hitta faktorer som visar att lärare och skolans inre arbete faktiskt gör skillnad. Som lärarutbildare är jag tacksam för att någon intresserar sig för frågan om kompetens och jag tror att de fackliga organisationerna gärna lyfter yrkesskicklighetens betydelse. Risken finns att forskningens romantisering av framgångsfaktorerna samtidigt legitimerar den ökande segregationen. I sagans form rider enskilda lärare och modiga lärare ut och hugger huvudet av draken.
Lärare med goda ämnesdidaktiska kunskaper, som lyckas skapa ett gott socialt och emotionellt klimat i klassrummet, och som utformar undervisningen utifrån elevers förståelse av ämnet, visar sig vara de lärare som kan göra skillnad.
Skolan är ett ideologiskt och politiskt projekt, och forskningen ger inte lösningarna på hur problem och möjligheter skall hanteras.
De motstridiga förväntningarna på forskningens betydelse blir väldigt uppenbara i en tid då Skolverk och regering allt mer efterlyser evidensbaserade metoder och tron på generaliserbar kunskap breder ut sig.
Svens slutkläm är en smula vag – och jag önskar att han var mer precis:
Däremot efterlyser jag en politisk diskussion som grundar sig på samlade kunskaper om samhällsfaktorer, lärares kompetens och skolans inre arbete.
Det är verkligen en svettig fråga och jag tror att diskussionen hotar att explodera i ansiktet på det parti som vågar driva frågan om friskolornas existens på allvar.
Jag är fortfarande demonstrativt ovillig att skriva om de så kallade skjutningarna i Malmö. Samtidigt har jag svårt att uppbåda något intresse för det vi kallar utbildning när själva grundtryggheten hotas.
Jag fortsätter att titta upp mot himlen och väntar på ett tecken.
Sir Ken Robinson reder ut begreppen. Det är verkligen en föråldrad skola som vi försöker lösa framtidens problem med.
I Sydsvenskan kritiserar en hjärnforskare och pedagogikforskare från ett annat håll. Inte riktigt med samma briljans. Länk
Tack för tipset Håkan!
