Per T Ohlsson sammanfattar (Länk)
Bortsett från några skattepolitiska felbedömningar var det inget större fel på politiken eller på det rödgröna samarbetet – och att det gick dåligt berodde nog mest på elaka journalister.
Det är inget färdigt självmordsbrev. Men man skulle kunna kalla det ett utkast.
The Guardian berättar om förlorarna i Englands skolsystem:
Jag är lite fredagstrött och tänker inte ta fram den stora retoriken – men jag tror inte att de har blivit söndercurlade under sin skoltid. Det måste finnas bättre förklaringar än “antipluggkultur”.
Heidi Avellan:
Det finns med all säkerhet mycket att göra på skolans område. Det finns definitivt grundkunskaper, kalla det gärna allmänbildning, som alla behöver med sig ut i samhället. Det finns skäl att se över den svenska pedagogiken och skolpolitiken när både goda och svagare elever presterar sämre. Det finns skäl att diskutera bristen på arbetsro i klassen.
Men för den skull behöver inte den finländska skolan eller den alternativlösa skolan förhärligas reservationslöst.
Barnet riskerar strax att åka ut med badvattnet.
Under tiden ropar forskarna i öknen. Newsmill
Jag städar skrivbordet och hittar ett halvläst nummer av pedagogiska magasinet. Den finländske hjärnforskaren Matti Bergström beskriver baksidan av katederundervisning och plötsligt blir jag en aning mindre trött på tjatet om Finlands fantastiska utbildningssystem och exempellösa framgångar i PISA-mätningar. Det finns sprickor i muren. Länk
Detta betyder att nutidens västerländska kunskapsskola, där målet är att ge barnen största möjliga mängd fakta, måste byta inriktning. Vi lever i en ”informationsålder”, men borde vara på väg mot en ”värdeålder”, eftersom ett urval av värderingar blir det viktigaste även för barn. Därför måste vi bort från en skola med katederundervisning, där eleverna inte får reflektera över vad de tycker om undervisningen. Våra barn tycker inte om kunskapsskolan utan trivs vid sina datorer, där de fritt får välja den kunskap och de värden de vill. Och till slut väljer de alltid rätt! På detta sätt räddar de oss från att bli ”värdeinvalider”, en utbredd social sjukdom som är ödesdiger för mänskligheten.
Jag funderar på att hitta på någon form av omröstning men kommer inte på någon bra och nyanserad fråga. Det är nog bäst att lämna ett öppet svarsalternativ här!
Vi avslutar kursen om entreprenöriellt lärande och samtalet ramlar in på matematikämnet. En kursdeltagare menar att just de lärarna är mer fokuserade vid bok , prov och betyg än andra och att det därför skulle vara svårare att arbeta tematiskt tillsammans med dem?
Jag redogör för svårigheterna att locka studenter till matematiklärarutbildning och vi muttrar maktlöst. Hur ska vi göra ämnet attraktivt?
Hans Rosling visar att matematik är ett sätt att göra världen begriplig.
Frågan är om det går att beskriva olika lärargrupper status på ett meningsfullt sätt?
Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)
(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)
Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.
Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.
Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.
Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…
Henrik Bredberg granskar en skrift som försöker rentvå ett 100-årsjubilerande centerpartiet från anklagelserna om samröre med nazismen under 30-talet. Han är inte nådig.
Bortförklaringar. Förnekanden.
Inte ett beklagande. Att centerpartister tidigare kallat 1933 års program ”en skamfläck” låtsas ingen om nu när det firas jubileum.
Korsfeldt hävdar också att frågan om huruvida C är ett idéparti eller intresseparti är irrelevant. Märkligt. I själva verket kan Centerns ideologiska irrande ha bidragit till en mottaglighet för osmakliga strömningar. Åter: Var det en ren tillfällighet att flyktingmotståndet i Sjöbo leddes av centerpartister?
Det är synd om C-ledaren Maud Olofsson. En liberal sökare – eller en mästerhycklare? I jubileumsbokens förord skriver hon det självklara:
”Vi måste ha lärdom om vår historia för att förstå och kunna gå framtiden till mötes.”
Att bagatellisera och släta över är knappast att ta lärdom.
Jubileumsboken är ett haveri, intellektuellt och moraliskt.
Centern går inte till botten med sitt förflutna. Centern går bara till botten.
Det kanske ska till en oberoende liberal ledarredaktion för att sanningen ska fram?
Det obegripliga iPhonespelet Angry birds har under några månader dominerat familjen. Grisar stjäl ägg och spelaren skjuter fåglar som förstör grisarnas hus. Det är ett svårt beroendeframkallande spel som med sitt långsamma tempo och små framsteg är perfekt avpassat för den stressade nutidsmänniskan.
Samtidigt är det svårt att inte se paralleller till den palestinska konflikten och skrattet fastnar i halsen när jag ser den israeliska filmen.
En sorglig nyhet om Danmark publiceras i min tidning.
I ett svar till folketinget skriver hälsoministern Bertel Haarder från borgerliga Venstre att sjukhusen i första hand ska se till anställda med slöja ersätts av annan personal om patienten så kräver. Om det inte går att ordna har patienten rätt att bli förflyttad med ambulans till ett annat sjukhus, skriver tidningen Politiken.
61% av de 568 läsare som har reagerat på artikeln säger sig ha blivit “glada”.
Jag vet vad som gör mig glad.
Lena Andersson skriver att Socialdemokratin behöver nya berättelser (DN) och det är svårt att säga emot.
I Katalonien prövar myndigheterna nya vägar att göra demokratin mer spännande.
Huffington post rapporterar att filmen väcker skilda reaktioner.
Tysta tankar 