Den skånske zombien

Ibland befinner jag mig långt ute i periferin, Just nu tycks det rasa en strid på DN:s och Svd:s debattsidor om förstatligandet av skolan och Mats Gerdau summerar åt mig. DN Debatt.

Länk

Det verkar som om den här frågan skär rakt över partigränser och jag delar gärna åsikt med moderata utbildningspolitiker.

Det är väldigt talande att endast 1 procent lyfter förstatligande som en av de viktigaste åtgärderna. Nu borde vi kunna lämna den tröttsamma diskussionen bakom oss. Men det gör inte det mindre lärarfacket LR, som skriver på SvD Brännpunkt i stället. Det verkar inte riktigt som om LR hängt med i vad som nu händer, för det de säger sig efterlysa – ökat statligt ansvar – pågår redan i högt tempo. Jag säger bara Skolinspektionen, ny skollag, ny läroplan, Lärarlyftet, ny Gymnasieskola…

Metta Fjelkner vandra den ofrivilliga komikens törnbeströdda väg:

Men nu är landets lärarkår enig om att staten måste ta ett ökat ansvar för skolan.

Jag tror inte Fjelkner vet vad ”enig” betyder. Däremot kan ordföranden ha gått vilse i utbildningsministerns retoriska skola.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

44 kommentarer till Den skånske zombien

  1. Morrica skriver:

    Plura sammanfattade problemet rätt bra i en kommentar här:

    http://curiousheathen.wordpress.com/2010/11/01/pengar/#comment-2758

  2. Jan Lenander skriver:

    Lärarförbundet fick judaspengar för att svika eleverna i samband med kommunaliseringen. Lärare med kortare utbildning fick se arbetstider och löner ta kraftiga kliv uppåt genom att stödja Göran Perssons önskan om att minska resurserna till eleverna.

    Mette Fjelkner är säkert en töntig Don Quijote men jag undrar om vi inte kommer fortsätta att se stor segregation och mängder av orättvisor eftersom hon har rätt i sak.

    • Morrica skriver:

      Lärarförbundet företräder inte, och har aldrig företrätt, eleverna. Lärarförbundet företräder lärarna, och har till uppgift att bevaka lärarnas intressen. T ex genom att se till att lärare med kortare utbildning fick se sina löner stiga.

      • Jan Lenander skriver:

        Lärarförbundet gjorde en fantastisk insats för sina medlemmar så tycker man inte att lärarna och deras företrädare ändå har ett bredare ansvar för eleverna och samhället så agerade de förstås fullständigt korrekt.

        Lärare med längre utbildning har verkligen tappat mycket på sin bångstyrighet. Det är nog en och annan LR medlem som känner obehag inför Mette’s kamp i den här frågan

        • Morrica skriver:

          Jan, jag förstår att det kan vara svårt att se skillnaden, men det är skillnad på lärarförbundets intressen och lärarnas arbete ute på skolorna. Lärarförbundets uppgift är att arbeta för att lärarna får så bra förutsättningar det bara är möjligt för att lärarna i sin tur ska kunna arbeta med att ta ansvar för elevernas lärande.

          Diskussionen vinner på att man är tydlig, och förstår vad som är vad.

        • Jan Lenander skriver:

          Säkert rätt Morrica, men jag ser hur hela segregationsdiskussionen är på väg att sopas under mattan och det gör ont.

  3. Plura skriver:

    Oops! nu halkade jag på tangenterna denna Allhelgonadagen. Ska vara ”diskussionen” och inget annat.

  4. Jan Lenander skriver:

    Analyserar man SKLs och det stora lärarförbundets uttalande så är det viktigaste de säger att ojämlika resurser mellan skolor inte är något problem. Jag tolkar det som att de inte anser segregationen är något större problem. Det kommer sätta agendan för skoldebatten rejält framöver!

  5. Mats skriver:

    Det är naturligvis lätt att raljera över de båda lärarfackens dubbla roller. De har sprungit in i ansvarstagande roller och ibland tangerat arbetsgivarpositionen med satsningar på kompetensutveckling och yrkesetik.

    Frågan är varför de skulle representera något annat än medlemmarnas intressen. Och LR har profilerat sig genom en smal tolkning av begreppet ”lärare” som utesluter stora delar av de som omfattas av examensordningen 2001.

    • Morrica skriver:

      Det är en viktig fråga – ibland hamnar fackliga företrädare och fackförbund i någon slags soffkändisposition där de plötsligt uttalar sig om både det ena och det andra. Om de börjar representera annat än just medlemmarnas intressen finns risk både att man tappar perspektivet på medlemmarnas intressen och faktiskt att de rätt som det är hamnar i polemik med sig själva.

      Och det vore ju tråkigt.

    • Mats skriver:

      Fjelkner är väl duktigast på att dölja det nakna egenintresset genom retorik om barnens rättigheter och samhällets orättvisor.

      • Morrica skriver:

        Jag förstår inte riktigt hur du menar när du talar om att dölja det nakna egenintresset. Bör lärarfacken bevaka även elevernas intressen, och engagera sig i samhällets orättvisor, menar du? Finns det inte en risk att bevakandet av lärarnas intressen hamnar i bakgrunden om man försöker täcka in alla dessa områden?

      • Mats skriver:

        Jo precis. Jublet över lärarlegitimationen var kanske ett litet övertramp. Plötsligt blev det väldigt tydligt att skråväsendet fortfarande lever kvar och att de fackliga organisationerna försöker hävda ett traditionellt yrkesmonopol.

        • Morrica skriver:

          Hur borde det vara då, menar du?

        • Mats skriver:

          Det ser väldigt olika ut mellan länder och just Sverige har väl bevarat mer av det här tänkandet. Vi är ganska försiktiga med att validera andra länders utbildningar inom en rad yrken och även läraryrket är förtjust i tanken på att erövra status genom examen.

          Förståeligt men en smula omodernt.

        • Morrica skriver:

          Jag är ledsen, jag förstår inte riktigt hur du menar, så jag frågar igen – hur borde det vara istället, menar du?

        • Mats skriver:

          Det finns bara två vägar. Den ena är regelstyrning och hård statlig kontroll av efterlevnaden. Den andra är marknadstänkande och brukarinflytande på lokalnivå.

          I Sverige försöker vi använda båda systemen samtidigt och det är en ytterst riskabel strategi.

        • Morrica skriver:

          Finns det verkligen bara två vägar? Är du säker på det?

          Det är inte helt ovanligt att där finns fler, även om man inte alltid ser dem sådär vid första ögonkastet. Ibland får man hugga bort en del sly och rensa undan bråte innan man hittar dem, men de finns där.

        • Mats skriver:

          jag har hört talas om en tredje väg men tror att det ofta är en mystifikation.

          Men vi lever ju i något som brukade kallas för en blandekonomi – hmmmm – det var länge sedan jag hörde det ordet!

      • Jan Lenander skriver:

        Mette Fjelkner har ingen dold agenda.

        Det är viktigt för fackföreningens medlemmar att det finns förutsättningar för att motverka segregation och andra problem. Det finns många lärare med stort engagemang i de här frågorna som sen känner sig väldigt orättvist beskyllda när resultatet inte blir bra.

        • Mats skriver:

          Jag misstror inte lärarnas engagemang och jag har full förståelse för det otacksamma i att tvingas jobba med omöjliga uppdrag under dåliga förutsättningar.

          Menar du att de här beskyllningarna är en arbetsmiljöfråga? På det sättet kanske det går att beskriva som en facklig angelägenhet.

        • Jan Lenander skriver:

          Ja, det hävdar jag med bestämdhet! Nästan alla lärare jag diskuterat det här med upplever sig ha blivit utsatta för påhopp och överkrav någon gång under sin karriär i sådan omfattning att det absolut kan betraktas som en arbetsmiljöfråga. Arbetsplatsbyten, utbrändhet och sjukskrivningar verkar det som att en majoritet av lärarna tvingas in i av det här.

  6. Jan Lenander skriver:

    När det gäller grundfrågan segregationen är jag nyfiken på om jag är helt ensam om att uppleva den som ett problem?

    När det gäller lärarskicklighet och de andra sakerna SKL lyfter fram så undrar jag om någon kan säga vilken slags kompetensutveckling etc. av lärarna som skulle minska segregationen?

    • Jan Lenander skriver:

      Jag hoppas att de som göttar sig åt Mettes flopp också funderar på alla de lärare som nu tappar modet i kampen mot segregationen och säger att när fack och arbetsgivare är överens så uppnår jag inget ensam.

    • Mats skriver:

      Oj – jag hoppas inte att du tror att jag gottar mig åt Mettas flopp (uhm, jag är nog inte säker på vad du menar?)

      Upplevelsen av att vara ensam är baksidan av det berömda friutrymmet och jag tror att de framgångsrika lärarna hittar strategier för att göra såväl segrarna som misslyckandena till kollektiva processer.

      Allt är bättre än individuell skuld och jag är helt överens med dig om att det kan bli ett arbetsmiljöproblem – tyvärr finns det också bersvärande tendenser till kollektiv cynism.

      • Jan Lenander skriver:

        Det lilla fackförbundet vars medlemmar sett sina löner gå från riksdagsmännens till under volvoarbetaren härbärgerar ganska mycket bitterhet. Kollektiv cynism ligger oerhört nära till hands. Mina upplevelser i den lilla orten som skapat så mycket av mitt engagemang i den här frågan tunnas ut. Lite cyniskt konstaterar jag att det här bra för mina elever.

      • Mats skriver:

        Det är möjligt att allt handlar om lön och förlorad frihet/status – men nog finns det utrymme att diskutera andra sidor av läraryrket i det här nya läget?

        P.S. Är det upplevelserna eller engagemanget som tunnas ut?

        • Jan Lenander skriver:

          Upplevelserna som skapade engagemanget blandas ut med andra känslor av att de där 50 procenten obehöriga lärare som var så katastrofala för elevernas undervisning är med och avnjuter de taktiska vinsterna av lärarförbundets agerande.

          Upplevelserna tunnas ut så engagemanget blir svagare.

        • Mats skriver:

          Den känslan förstår jag har stor respekt för. Menar du att fackets taktik har varit att skydda de svaga lärarna?

          Det har nog sin riktighet…

      • Morrica skriver:

        Vilka sidor är det du tänker på då, Mats?

  7. Mats skriver:

    Det här glappet mellan lärare och andra yrkesgrupper som har funnits historiskt är intressant. En sorts misstro som delvis handlar om underliga arbetstider och makt. När vi diskuterar status har det ofta funnits en dubbelhet där lärarens ställning har pendlat mellan att vara kungens representant till ett fattighjon som tigger ved i byn.

    Om vi ska vara nutida tror jag att ditt värde är ett strikt bruksvärde. Du är liksom inte bättre än din senaste lektion och ur föräldra- och barnperspektiv handlar det om att bevisa att just du kan hjälpa barnet till en bättre framtid.

    Det ger respekt i ordets allra bästa betydelse!

    • Morrica skriver:

      Tja, Aristotelse var ju slav…..

      Just jag och ingen annan, menar du?

    • Mats skriver:

      Aristoteles var väl den som försökte ta ner filosofin från idealismens tunna luft och omvandla den till regler för livet och konsten?

      Nej inte bara du – vi alla- Marknadsekonomi är en dominant teori som slår ut andra idéer om värde.

      Sedan kan vi hitta anakronistiska fickor med andra sätt att se på livet (adeln, akademin) men till sist tror jag att de är dömda att gå under. Våra studenter är inte mycket för titlar och formella meriter.

      • Morrica skriver:

        Det också var han.

        Jag ser hur knasigt jag uttryckte mig – jag menade ungefär ‘menar du att man ska sträva efter att ge föräldrarna och politikerna intrycket att just man själv är bättre än andra lärare för att uppnå status?’

      • Mats skriver:

        Naeäää! Det menar jag absolut inte! Som förskollärare är jag en extrem arbetslagsromantiker som har en maniskt tro på kompletterande egenskaper som en avgörande kvalitet i verksamheten.

        Det individuella mötet är viktigt, men när det gäller att höja en verksamhets kvalitet finns det inte utrymme för den typen av ytligt individualistiskt konkurrenstänkande som du beskriver. Ett fungerande arbetslag tror jag är en ytterst ömtålig, sällsynt och värdefull organism.

        Som du anar är jag ingen stor beundrare av ledarskapsfilosofier.

        • Morrica skriver:

          Jo, det är ungefär den uppfattning jag har om dig, så jag blev lite förvånad.

          Hur menade du då, egentligen, när du skrev:

          ”Om vi ska vara nutida tror jag att ditt värde är ett strikt bruksvärde. Du är liksom inte bättre än din senaste lektion och ur föräldra- och barnperspektiv handlar det om att bevisa att just du kan hjälpa barnet till en bättre framtid.

          Det ger respekt i ordets allra bästa betydelse!”

    • Jan Lenander skriver:

      Att skaffa sig ett bruksvärde baserat på sina senaste lektioner kan förstås leda till att man också skaffar sig förutsättningarna man behöver för att göra bra lektioner. Jag upplever att jag nu har skaffat mig ett mycket högt bruksvärde i form av bra lektioner och många elever som får hjälp vidare i livet.

      Det som gör mig lite ambivalent är att det som höjer mitt bruksvärde handlat om att söka upp förutsättningar som knappast minskar segregationen.

  8. Mats skriver:

    Jag tror att friskolereformen har försärkt bilden av barnet som kund/konsument och att den retoriska figuren slår ut andra idéer om utbildning.

    Jag jobbade på förskolor under 90-talet när den borgerliga regimen i Malmö introducerade konkurrens mellan förskolorna som ett kvalitetshöjande medel och det fanns chefer som trodde att konkurrens inom arbetslag också skulle vara prestationshöjande. Vi spjärnade emot men förlorade – den gemensamma visionen är bort och ibland försöker ledningen implementera något påfund uppifrån. Men för mig är en stor del av magin borta.

    Det går inte att ersätta inre motivation med lydnad och yttre belöningar.

    Så idag är utbildning en vara och pedagogen till salu för ett pris som bestäms av kunden. Kanske tjänar barnen på det här – särskilt om den kollektiva nivån går att synliggöra.

    Det borde jag nog ha påpekat ovan. Nu riskerar min tolkning av kvalitet att bli strikt individualistisk.

    • Jan Lenander skriver:

      Jag hjälper min lärarkandidat och har då läst en artikel han ska reflektera kring som heter ”Läraren som demokratins väktare” av Lennart Lundquist. Författaren diskuterar mycket kring om inte det ekonomiska synsättet ensidigt tillämpat på skolan kan innebära att skolans demokratiuppdrag blir eftersatt. Författaren är då starkt kritisk till både friskolor och individuell lönesättning.

      Jag har vid något tidigare tillfälle sagt att friskolorna inte är det stora grundproblemet i skolans värld utan bara en medicin som får helt motsatt effekt då den förvärrar grundproblemet och att jag bara önskar stoppa utbyggnaden. Jag kan förtydliga detta med att ju fler aspekter jag bearbetar desto mer skeptisk blir jag till friskolor. Jag skräms också av tanken på att Sverige kan hamna i världstopp när det gäller friskolor och undrar om de andra länderna kan ha hittat bra skäl för varför de ska ha en liten andel friskolor.

      • Jan Lenander skriver:

        PS. Lennart Lundquists grundtes handlar om att det finns ett politiskt, ett socialt och ett ekonomiskt system som styr oss som individer. Han diskuterar det viktiga med balans mellan dessa system. Han är alltså ingen motståndare till marknadsekonomi men anser bara att man ska eftersträva en balans där denna inte får ta över helt.

      • Mats skriver:

        Nog är det så att politikerna underskattade kraften i marknadsekonomin? Särskilt i tider då skolor såldes ut skamlöst billigt.

  9. Anna skriver:

    Nu har jag haft fullt upp med Skolforum några dagar och inte hunnit kika in varken här eller hos andra bloggare, så min kommentar kommer lite sent.
    Men vem tusan förväntar sig att lärare skulle lyfta fram huvudmannafrågan om de fick välja TVÅ saker som skulle förbättra elevernas resultat?
    Eller sätta det högst när de får rangordna fem olika ”insatser” som för övrigt inte på något sätt står i motsatsförhållande till varandra?
    Det finns väl inget som hindrar att vi får mindre klasser OCH mer kompetensutveckling för lärarna OCH rektorer med förmåga att leda arbetet OCH ökat samarbete mellan lärarna OCH staten som huvudman?
    Oavsett vad man tycker i sakfrågan så var den debattartikel och undersökning som SKL/Lärarförbundet presenterade i måndags ett riktigt metodologiskt bottenmärke!
    Phu, nu fick jag det sagt och kan fortsätta och se om det finns något roligare att kommentera här från de senaste dagarna 🙂

    • Mats skriver:

      Hela diskussionen gör mig trött – zombietrött.

      Väck mig när den är över….

      Men det verkar vara precis som du skriver metodologiska brister….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s