Elitklasser – jaha

DN Svd Sydsvenskan

Jag njuter av att inte ha någon åsikt. Många bloggare förfasar sig över att skolan är sorterande – det trodde jag var självklart. Björklund orerar om socialdemokratisk jantelag – han måste ständigt uppfinna spöken för att motivera nya utspel.

Möjligtvis skulle jag kunna bekymra mig över att glädjen att få uppdela är så oblyg. Nästa steg är antagligen skola och förskola. Och om det verkligen gäller nationens framtid (som en del bloggare tycks tro) – då är det väl dags att satsa på genetik?

Hatet mot en inkluderande skola tar sig skiftande uttryck. Björklunds utspel är en testballong och försök till formalisering av en utveckling som redan har skett. Ingenting att hetsa upp sig över.

Det mest genanta är nog försöken att framställa eliten som offer.

Mina nya vänner

Jag har fått nya vänner. Just nu är de lite misstänksamma och agerar väldigt försiktigt. De ställer upp som en mur och döljer de två kalvarna bakom sig. jag är lite besviken över att de inte äter maskrosor tillräckligt fort.

De saknar en plan – eller förstår jag inte den?

Förebildlighet – föredöme – lära ut – förmedla

Vi diskuterar Tina Kindebergs och Anders Sigrells tankar om betydelsen av lärare som förebilder. Att vara trovärdig som person och att ha en moralisk hållning i sin gärning.

Studenterna i termin fyra kämpar med frågan om vad en lärare egentligen är? Vad menar vi med pedagogik och undervisning?

När vi ska förklara yrket för utomstående använder vi ord som “förmedla” och “lära ut” medan teorierna talar om att “utveckla erfarenheter” och att ingen kan lära någon annan någonting. Slutsatsen blir lätt individualistisk – var och en lär sig.

Vi gräver i minnet efter förebilder och hittar personer som faktiskt går att använda för att konstruera en egen läraridentitet. Jag är fortfarande osäker på om det är rätt att avskärma sig från förmedlingspedagogiken. Det finns faktiskt personer som lyckas förmedla något på ett djupare plan. Kanske inte kunskap – men en hållning som inspirerar studenterna att fortsätta vilja.

Ja, jaaaaaa, jaaaaaaaaaaaaaa!

Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.

I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.

Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.

I det oändliga vetandets kyliga värld

Våra samtal har ändrat karaktär. Tidigare kunde vi tjata i timmar om vem som egentligen spelade bas på baksidan av singeln, vad signaturmelodin till vi i femman heter, när Ulrika Knape är född, hur många tår en känguru har och vad Övre Volta hette förr i tiden.

Nu avgörs alla diskussioner med några tangenttryck och varje ansats till argumentation dör inför det samlade vetandets tyngd. Vi lever i Googles tyranni och inför sökmotorn är vi alla lika. Jag kommer på mig själv med att tycka riktigt illa om den beskäftiga besserwissern som vräker ur sig fakta om stort och smått.

Själva högtidligheten i att lösa ett korsord försvinner när det som skulle vara en stund av meditation och andakt reduceras till att skriva in rätt sökord.

Jag vill leva i ovisshet – utlämnad till intuition och fläckvis bildning. Det är dags att införa googlingsfria zoner i umgänget.

P.S. Är det någon som vet vad melodin till Ulf Thoréns (Hvar fjortonde dag) berömda “Rävar på isen” heter? Det är inga skivor i potten.

Hötorgskonst och banal natur

Jag sorterar bilder från Stockholm och inser att jag äntligen vet vad Hötorgskonst är. Det är sådan konst som säljs på loppmarknaden på Hötorget. Jag vet för jag har varit där.

Jag gillar båtar, sjöar, svanar, himmel och gärdsgård. Det kan inte bli fel. Möjligtvis banalt, men inte fel.

Ur minnet påminner jag mig att det finns något som heter Marcus Larssontall. Men jag tror inte att sådana säljs på Hötorget.

Som färgblind är det trösterikt att få uttala sig tvärsäkert om konst ur ett definitivt underdogperspektiv.
– Ni ser inte samma sak som jag!

Jag jämför med foto från Gyllebosjön och har ingen teori om olika mediers uttryck. Det borde jag ha…

Fotbolls-EM

Jag lyssnar på radio och Morgonpasset spelar förslag till kamsånger inför EM. Linda Bengtzing sjunger om känslan från -94 och att det faktiskt är vår tur nu. Jag har en bit kvar till den där vrålande entusiasmen och har svårt att se mig själv som en del av Markooliokulturen.

Men det ska bli skönt att få tro på något helhjärtat en liten stund. Skolpolitiken har blivit för komplicerad och just nu vill jag gärna vara en del av något stort. En fotbollsgemenskap?

Klickbar bild

Efter att ha lyssnat på några riktigt dåliga EM-låtar tröstar jag mig med lite Zlatanromantik:

Den dolda dolda läroplanen

Anne-Marie Körling skriver i nya numret av Lärarnas tidning om sitt arbetet med temat Bondgård i årskurs 2. Det är en skräckblandad och sedelärande historia som ställer en massa frågor kring skolans tradition av ett avprickbart innehåll.

En vän brukar ställa frågan:
– Varför arbetar många skolor med stenåldern i åk 3?

De flesta studenter tycks tro att det står i någon kursplan eller att det finns en rationell förklaring kopplad till barnens utveckling. Den sanna, och oändligt sorgliga förklaringen, är det påbjöds i LGR62 och har hängt kvar sedan dess. I många skolor reproduceras detta arv i lokala arbetsplaner som kanske skapar trygghet åt vilsna kollegier, men som hindrar att barns tankar tas tillvara. Står vi ut med frihet?

Till sist hänger frågan om vad barnen verkligen behöver kvar i luften – min gissning är att de flesta barn redan har haft temat Bondgården minst fyra gånger på förskolan.

Ilmar, Ilmar – olycksalige gubbe

Malmös starke man Ilmar Reepalu har tagit intryck av teveserien 9a och vill nu betygsätta landets lärare. Sydsvenskan.

– Idag har vi inget grepp om hur olika lärare fungerar, säger han.
Redan nästa år räknar Ilmar Reepalu med att utvärderingar sker på Malmös skolor.

Det är väl ett förslag som ligger ganska bra i tiden när allt utvärderas ständigt. Läkare och tandläkare är utsatta för detta. (doktorsguiden) Desutom vibrerar en del av kommentarerna av en illa dold hämndlystnad. Här är chansen att bryta maktförhållandet med läraren som ensidigt dömande. Men rimmar detta med den regeringens avsikter att öka lärarens makt och ansvar i klassrummet?

Baksidan är att kriterierna antagligen komer att vara vaga eller obegripliga och att lärarna kommer att vara utelämnade i en popularitetstävling som är ganska förnedrande för alla. Det barnen kan bedöma är förhållningssättet – det som vi kallar lärarskicklighet eller ämneskunskaper kräver vissa kunskaper för att kunna bedöma.

Dessutom ska detta ske i en verksamhet som omfattas av offentlighetsprincipen. Betygssätt din socialsekreterare, polis, brandman, renhållningsarbetare, parkarbetare, lokalvårdare, sjukvårdare?

I USA finns systemet med betygsättning av lärare på många universitet och konsekvenserna är inte bara positiva. Längtan efter bra utvärderingar får inte vara huvuddrivkraften bakom lärares arbete. Redan idag finns det möjlighet att få enkel bekräftelse genom att se hur många som uppnår kursens mål.

Reepalu tar samtidigt upp problemet med att rektorer har ansvar för många lärare och svårt att genomföra utvecklingssamtal. Här pekar han på ett verkligt problem och dessutom ett lösbart sådant. Samlad skolforskning pekar på ledningens betydelse för skolans framgång. I ledningsansvaret borde ingå att samla in information om hur medarbetarna fungerar. Surprise!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!