Om att bedöma studenter

Jag har haft några intensiva veckor med studentbesök i den verksamhetsförlagda delen av deras fjärde termin i lärarutbildningen. Nu ska trådarna knytas samman och min roll som mentor blir allt mer problematisk. Den dubbla uppgiften som stöd och betygsättare är komplicerad och jag tänker att studenterna har rätt att veta vilken Mats det är som besöker dem. Den vänlige och uppmuntrande mentorn eller den dömande och betygssättande anonyma och sorterande makten?

En förutsättning för att kommunikationen ska fungera är att vi har en gemensam grund i tolkningen av kriterierna för bedömning av deras prestationer. Helst ska jag även ha ett eget upplevt underlag – jag vill alltså ha sett studenten undervisa. Dessutom är handledarna och arbetslaget viktiga samtalspartner i en värdig bedömningsprocess.

Särskilt svårt tycker jag att gränsen mellan G och VG är. Det är lätt att hamna i en defensiv position där jag förväntas peka på brister hos de studenter som inte får betyget VG. Så här ser mitt redskap ut:

För Väl godkänd efter den andra terminen med VFT i lärarutbildning 90/180hp (termin 2resp. 4) ska studenten
• utifrån lärandeteori kritiskt kunna reflektera över och värdera sin praktik och lärarroll samt formulera tydliga och välgrundande slutsatser för den egna utvecklingen
• självständigt kunna planera och leda verksamheten på ett tydligt och demokratiskt sätt utifrån verksamhetens mål och relevanta och goda ämneskunskaper samt med beaktande av olika barns/elevers intressen, förmågor och behov
• på ett ansvarsfullt sätt visa förmåga att kommunicera och samverka med verksamhetens/skolans barn/elever och personal och reflektera över vad som sker i denna samverkan

När jag diskuterar med studenterna upptäcker jag att det finns en lucka i formuleringarna. Instinktivt vill jag belöna hantverket som ligger i att skapa energi, nyfikenhet och lust i undervisningen. Jag har alltså en mer eller mindre medveten bild av något som skulle kunna kallas “den goda lektionen” där jag letar efter mystiska kvaliteter som omedelbarhet, flexibilitet, inlevelseförmåga ja till och med karisma…

Idag inser jag att detta “hantverkskunnande” inte är centralt i de formuleringar jag förväntas använda. I stället är det den reflekterande förmågan som står i centrum.

Ständigt – alltid.

Å andra sidan går det inte att värja sig ifrån tanken att mina egna föreställningar om “god undervisning” kan vara ganska grumliga och fyllda av dold normativitet – samtidigt som jag talar om att studenten ska hitta sin egen stil och personlighet.

Skönt att det är helg!

Huvudfienden mitt ibland oss

Jag var för våren.

Jag trodde på årstidernas växlingar och blommornas rätt att sprida sina gener över planeten Jorden.

Jag var välvilligt inställd till att vissa blommor användes som symboler för obändig växtkraft och livsvilja.

Jag är färgblind men har alltid tyckt om gult.

Jag tänkte att det var möjligt att sköta en trädgård utan kemiska preparat och litade till mekanisk bekämpning.

Nu sätter jag mitt hopp till en apparat som ska ånga bort maskrosorna från stenläggning och singel.

Hur lärare talar om sitt arbete?

En fördel med att arbeta på högskolan är att jag ibland kan smita in på seminarier. Idag hamnade jag på Barbro Holmbergs licensiatseminarium om “Svensklärares arbete”.

20 lärare från gymnasiet har intervjuats och de tycks verkligen ha tagit chansen att lätta sitt hjärta. Samtalet tycks delvis ha haft karaktären av besvärjelse av onda makter.

En frågeställare från betygsnämnden sammanfattade gruppen som “20 helårskverulanter”. Barbro menade att det kan tolkas som ett uttryck för makt att inte tillåtas gnälla (jo – jag tror både Foucault och Bourdieau hade hållit med), men till sist blev det lite beklämmande med all denna uppdämda bitterhet över förlorad status och att de hade blivit intvingade i ämnesövergripande arbetslag. Och så kom det nya läroplaner till råga på allt…

“Visa mig en nöjd bonde och jag ska visa dig en nöjd lärare” Vilket skulle bevisas…

Jag vet inte om bilden av svensklärare mår så bra av den här sortens beskrivningar – vetenskapliga eller ej.

I väntan på Lärarutbildningsutredningen

Sigbrit Franke lär ha börjat avslöja huvuddragen i den kommande lärarutbildningen. Det blir flera olika lärarexamina. Varje lärosäte får ansöka om rättigheter för respektive examen.

Jag är orolig över att klyftan mellan lärargrupper ökar igen efter några år av kvalificerat brobyggande. Regeringen har tidigare sagt sig vilja satsa på yngre barn och förskollärare men i verkligheten syns den söka lösningarna bakåt i tiden. Möjligheten till dubbla åldersinriktningar har tvingat lärarutbildningarna att tänka efter och verkligen försöka möta kraven på helhetssyn hos pedagogerna. Många nyutbildade studenter med dubbel inriktning rör sig elegant mellan skolans och förskolans världar.

En grupp som det har varit särskilt tyst om är fritidspedagogerna – osynliggjorda och tillbakaträngda med omöjliga arbetsvillkor och låg status. Förhoppningsvis kommer regeringen upptäcka att det är på fritiden som det verkliga lärandet sker. Det skulle vara bra om det fanns några fritidspedagoger kvar den dagen.

Annars vill jag gärna höra mer om vad som är på gång. Mina källor äro en aning grumliga…

Jag älskar media

Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.

Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.

Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.

Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna “evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:

År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.

Då skrattar inte Jan Björklund längre…

9A – en blandad upplevelse

Jag försöker se missade avsnitt och kastas mellan stämningar. Om programmakarna och skolledarna kunde lägga det pompösa dravlet om Sveriges tredje bästa skolan åt sidan vore det en stor lättnad.

Ofta ställs frågan “Vad är en bra lärare?” och svaren passar inte in i dagens politiska mall. Karro säger ungefär:
– Man ska kunna lita på sin lärare som en kompis. Vi ska ha kul och göra olika saker.

– De här lärarna har det gemensamt att de vill att det ska gå bra för oss!

Retoriken om disciplinering och ledarskap svajar. Dagens lärare lever i relationen, erövrar sin auktoritet och möter barnet där det är. Den politiska debatten om hur skolan ska räddas känns avlägsen. Björklund och HSV tycks ha en helt annan agenda. Bilden av skolan som ett slagfält och tonåringar som monster att disciplinera är betydligt enklare att marknadsföra.

Kvar vilar bilderna av barnen – utlämnade och sökande, men också fulla av entusiasm och självförtroende. Jag ser fram emot att få möta en del av dem som blivande lärare!

Det är svårt att inte bli personlig…

…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.

TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV

Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!

Mina spontana reaktioner är:

1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.

2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.

3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.

4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?

5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.

Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. Continue reading

Högskoleverket granskar…

Högskoleverket kritiserar lärarutbildningarnas kvalitet och hotar enligt rykten med indragna examensrättigheter. Landets högskolor darrar och anpassar sig.

I morgon publiceras en rapport som antagligen kommer att väcka mycket uppmärksamhet. Om en statlig myndighet som HSV verkligen vill skada landets lärarutbildningar är tidpunkten välvald – en vecka innan sista ansökningsdatum.

Jag är orolig över att hetsen mot svensk skola och lärarutbildning kommer att löpa amok. Studenter kommer att undra över värdet på sin examen.

Det pågående kvalitetsarbetet riskerar att torpederas av iver att möta granskarnas önskemål, som bygger på gammal kritik av gamla kursplaner under gammal examensordning. Och ett g-a-m-m-a-l-t sätt att bedöma kvalitet.

Att montera ner ondska

Berlin är en provocerande stad. Vacker, vänlig och inbjudande. Pompös, skrämmande och med en historia som rymmer något av det hemskaste mänskligheten känner till. Monument finns överallt – och människorna lever i skulden på ett sätt som ligger på gränsen till självplågeriet. Åtminstone för unga människor förefaller det vidrigt att ständigt behöva stå till svars inför Hitlers brott.

Nu diskuteras om Forum för levande historia ska få i uppdrag att upplysa om kommunismens brott. Statlig historieskrivning är plågsam och antagligen var det ett misstag att bilda organisationen. Borgerliga debattörer försöker använda någon form av kålsuparteori för att rättfärdiga regeringens stolligheter.

1 2 3 4 5 6 Blogge sammanfattar

Det räcker med att åka till Berlin och gå på Murmuseet. Det är den sista resten av den hatade muren och ingen går oberörd därifrån (Checkpoint Charlie däremot är en turistfälla och helt möjlig att undvika)

Vid Museuminsel ligger resterna av Palast der republik. Denna jättelika byggnad håller på att rivas. Stål, betong och asbestrester fraktas bort på pråmar längs floden Spree. På platsen ska byggas ett nytt slott i gammal stil. Resterna av DDR suddas bort.

Vid flodbåtarnas angöringsplats har ett nytt museum öppnat där du kan leva ut din östnostalgi och ta på föremål från Walter Ulbrichts och Eric Hoeneckers tid. Det behöver inte jag. När vi åker till flygplatsen berättar föraren lite motvilligt om sin flykt och hur hans far fängslades och systern placerades i fosterhem.
– Det var ingen rolig tid.

Vi ser, vi hör, vi förstår. Vi glömmer inte och regeringen bör inte banalisera ondskan genom att göra historien till ett politiskt slagfält.