Efter 25 år i förskolan har jag en romantisk syn på arbetslag. Vi arbetade nära tillsammans och det fanns sällan utrymme för någon högre grad av specialisering. Om en glödlampa behövde bytas eller ett bord torkas av – ja då gjorde man det utan att  bevaka ansvarsområde eller utbildningsnivå. Utgångspunkten var barnens omedelbara behov och det fanns inte utrymme för sofistikerad arbetsdelning.

Baksidan av den här arbetsplatskulturen brukar beskrivas som en tendens att medlemmarna riskerar att lägga sig på den lägsta gemensamma nivån. Relationerna blir ibland viktigare än målet och idén om rättvisa kan förgifta klimatet. Alla ska göra allt och helst lika mycket på samma sätt. En del menar att kvinnor trivs i den här miljön som uppmuntrar horisontella och nära relationer.

På det manliga nätverket diskuterar vi ofta frågor om manligt/kvinnligt och försöker förstå vad som menas med “konkurrens”? Jag prövar att argumentera för “tävling och specialisering” som något positivt och hämtar exempel från amerikansk fotboll. I den sporten är arbetsdelningen driven till sin yttersta gräns och det finns spelare som aldrig rör bollen. Den storvuxne blir guard, den snabbe reciever, den kompakte running back, den smarte quater back, den benstarke punter och så vidare. Inom laget är avundsjuka meningslös – alla är stolta över att tillhöra ett väloljat maskineri och det yttersta syftet är att krossa motståndarna.

Sporten har uppenbara likheter med en modern industri där den ende som har kontroll över alla processer är företagsledaren. Tränaren har en pärm med taktiken och en stab med folk som hjälper till att kontrollera kvaliteten. Individerna riskerar att stereotypiseras och reduceras till utbytbara kuggar i maskinen. Laget är större än individen.

Ur genusperspektiv är uppdelning mellan manligt och kvinnligt en social konstruktion, som riskerar att förstärka de skillnader som läraren ur ett läroplansperspektiv är ålagd att motverka. Kanske bör skolan då undvika allt som liknar konkurrens och specialisering eftersom det bidrar till att skapa en hierarkisk världsbild.

Det är en riskabel strategi att demonisera konkurrens i ett samhälle som styrs av allt starkare marknadstänkande.