Facebookvänskap i skolan

Jag är lite naiv och har inget stort behov av att skilja mina olika jag åt – men samtidigt inser jag värdet av att lärare vill skydda sina privatliv från insyn. Och att barn vill hålla distansen till nyfikna lärare.

Jag läser en artikel med goda råd till lärare (länk) och inser att det blir många DON´T!

Don’t:

  • Don’t FB chat – you can’t save it and therefore you are not protected against any accusations or inaccurate recollections.
  • Don’t ever ‘friend’ students yourself – not even as your ”teacher” presence
  • Don’t message pupils (other than your initial friends message – or birthday wishes). If they message you, post something back on their wall. It’s just not sensible private messaging pupils – keep everything public. (although you can message a whole group – for example your form class to say they are wonderful, or to say thankyou – that can be very effective)
  • Don’t look at pupils’ Facebook pictures (apart obviously from their profile picture) – and make it clear that you can’t / won’tever do that. If you saw something inappropriate you would have to report it and the whole chemistry of the relationship would change – this is not a place for that kind of monitoring.
  • Social networks in school are not places for criticisms, or wingeing. Remember that you are there as your ”teacher” presence, with all that implies for leadership and morale.
  • Don’t accept complete ignorance of Facebook as an excuse for dangerous school policies like blanket bans – instead offer to be an action researcher, and try it out for a year
  • Don’t ever think you can refine and evolve these simple notes without talking to your students – they will know of problems and dangers you are unaware of, but that doesn’t mean you shouldn’t model safe behavior for them.
Min gata - mitt jag?

Min gata - mitt jag?

Kanske är livet så komplicerat att vi behöver alla de här reglerna. Skolans uppgift handlar då om navigering och i artikeln nämns Sydkorea som ett land där det mesta utgår från nätetikett.

Om Mats

http//tystatankar.wordpress.com Twitter: @tystatankar Lärarutbildare Malmö högskola Mail tystatankar( at )gmail.com http://pojkaktigorkester.wordpress.com/
Det här inlägget postades i IKT, Malmö, Personligt, Utbildning, Värdegrund. Bokmärk permalänken.

16 kommentarer till Facebookvänskap i skolan

  1. Jan Lenander skriver:

    Va!

    Fast det tycker du väl inte. De här reglerna är trams! Att vara en förebild när det gäller säkert uppträdande handlar bara om att inte säga saker man inte står för och stå för bra saker.

    Den här attityden att man får mindre ansvar genom att inte göra saker tycker jag är skrämmande.

    Jag har min grundläggande inställning med stor personlig frihet men tycker samtidigt att man har ett ansvar att avråda från det som kan skada någon annan.

    • Mats skriver:

      Nej, jag är ju ingen regelmänniska men är fascinerad av skolornas vilja att skapa ordning genom den här typen av listor.

      Det är nog mer komplicerat än jag har velat tro och många lärare associerar internet till integritetsbrott och kränkningar. De kanske behöver hjälp att sätta gränser?

      När jag pratar om bloggar tycks en del tro att det handlar om ”privat läckage” och tvångsmässigt delande av intima detaljer.

      Men det verkar vara en stor fråga i USA och resten av världen!

      • Jan Lenander skriver:

        Jag är en människa som tror på regler men fullständigt avskyr den här typen av listor. Jag anser att regler ska vara enkla och begränsade till endast det som är nödvändigt. Jag kan tycka om checklistor för vilka saker man ska tänka på men den här listan är en underlig blandning av checklista och förnumstiga råd utan bra grund. USCH!

  2. Fast visst hörs väl de där reglerna relativt frekvent även i Sverige när man pratar om lärare, elever och integritet på nätet? Eller för all del som förälder på nätet.

    Jag har ett flertal ggr fått tipset att inte adda någon elev utan låta eleven adda mig först, att inte skriva egna inlägg utan bara svara, att inte titta på elevers fotoalbum om jag inte berättat att jag ska göra det först etc.

    Jag tror nog dessa regler kommer bli vanligare och vanligare även hos oss även om jag inte tycker att det är nödvändigt…

    • Mats skriver:

      Goda råd kan man väl inte få för många av – det är bara jag som tror att jag måste avgöra allting själv och är djupt misstänksam mot den här formen av listor!

      Diskussionen har nog bara börjat och jag tänker mig att problematiken ser olika ut beroende på ålder.

      Men det är bra att lärare inser att nätet är en form av identitetsarbete – vi har en viss frihet att konstruera ”jag” och marknadsföra dessa.

    • Jan Lenander skriver:

      Det obehagligaste med den här listan är att man blandar små förnuftiga tips med ganska breda kommentarer som absolut kan ifrågasättas. Du har helt rätt Anna att vi som lärare bör förhålla oss till de saker du tar upp men då bör vi göra lite mer egen analys och inte luras av en sån här lista.

  3. Morrica skriver:

    Vi måste helt enkelt börja acceptera och inse att nätet, oavsett om vi menar bloggar, sociala medier, tidningsartiklars kommentarsfält, musiksidor där vi uttrycker vårt gillande eller ogillande och allt annat, är en del av den offentliga sfären, aldrig någonsin, oavsett lösenord och annat, en del av den privata.

  4. Mats, jag hade fyra kollegor som åkte på skolresa till Afrika, söp sig redlösa och anlitade prostituerade, blev filmade av eleverna och filmen av den guppande läraren (för övrigt den dåvarande ordföranden för kristdemokraterna i Uppsala) kunde länge skådas på Aftonbladet. Efter det kom det en massa regler runt skolresor just i Uppsala. Min poäng är att inga skriftliga regler kan ersätta omdöme, heder, moral och sunt förnuft. Det finns lärare som saknar någon eller några av de här bitarna. Dem behöver man helst identifiera och oskadliggöra. Där hjälper ingen regelbok. Dessutom kan vi alla göra misstag och felbedömningar. Dem lär vi oss av och bättrar oss av. Igen hjälper ingen regelbok. För mig ter det sig absurt när man beskriver Facebook och nätet som något som kräver ett nytt förhållningssätt. Vi har alltid fått hantera vår yrkesroll både i skolan och utanför den.

    • Mats skriver:

      Jag håller med! Det nya är att eleverna har redskap att dokumentera övergrepp och på så sätt har maktbalansen förskjutits till barnens fördel.

      På sikt tror jag det är bra för skolan.

      Att hantera en yrkesroll – det innebär också att ställas inför val, och då finns det utrymme för misstag, men också för vänskap!

      • Morrica skriver:

        Jag håller med dig, jag tror det är bra för skolan, på samma sätt som den omskrivna kungaboken nog är bra för landet i det långa loppet.

        Det måste finnas utrymme för misstag, det utrymmet är orimligt snålt tilltaget idag, vilket ibland leder till förfärliga situationer där små misstag leder till halsbrytande konsekvenser.

  5. Det är en viktig poäng du gör där, Mats. Dokumentation är ett rött skynke för mig med alla växande sådana krav i skolan, men just den här formen av dokumentation tror jag på sikt får oss alla att skärpa oss litet.

    • Jan Lenander skriver:

      Det handlar förstås om att skolledningar också begriper vad det handlar om. Lärare ska inte råka ut för mangling orsakat av ett förfluget ord som någon elev sprider pga att de är missnöjda med sitt betyg. Det kravet måste vi kunna ställa på vår omvärld vare sig det handlar om FB, twitter eller korridorsnack. Här sker ingen förändring mot tidigare.

      Det berättades om den progressiva roliga idrottsläraren som hade tagit med sig åttor på utlandsresa, supit själv och bjudit eleverna på alkohol och det hade han gjort flera år i rad. Det behövdes ett rektorsbyte innan han försvann. Här kan man hoppas att en FB:ande ung herre eller ung dam plötsligt väcker en förälder som är nere i Tyskland snabbare än ögat. Inspelade videor kan sen göra processen kort med syndaren.

      Här blir dokumentation inte några tunga write-only dokument utan ett interaktivt samlande av multimedia. Kanske kan dokumentation i den formen bli mindre av ett rött skynke för oss alla.

  6. Ping: Inlägg som berör – 12 november « Nattens bibliotek

  7. Monika skriver:

    Min hållning är att inte få veta för mycket om mina studenter. Om de vill berätta för mig, lyssnar jag naturligtvis, men valet måste vara deras. Jag har varit med i Facebook, men varit inaktiv den största delen av tiden. Nu har jag inaktiverat kontot.

    Internet och speciellt Facebook har skapat möjligheter att få insyn i andras liv som jag inte ser är förenligt med läraryrket. Andra kan se på saken på annat sätt.

    Redan från början har jag haft en policy att aldrig se mina studenter som potentiella vänner. Detta för att aldrig överskrida gränsen mellan privatliv och professionalitet.

    Som jag ser det, är det vissa yrken som innebär ett visst mått av ofrihet.

    Men att lista upp regler, nej, det skall inte behövas.

    • Mats skriver:

      Hej Monika!
      Roligt att höra av dig igen!

      Jag tror att Facebook ställer många saker på sin spets:
      Vad menar jag med vänskap?
      Vad vill jag dela med vem?

      Kanske finns det någon sorts lärarkod för hur det här ska hanteras men jag är inte säker. För mig som har min bakgrund i förskolan känns det konstigt att välja bort relationer för att jag inte vet vart de ska leda. Den där relationskompetensen är ju kärnan i yrket!

      Det är lika underligt som att storföreläsa om dialogens betydelse…

      • Monika skriver:

        Ja, jag har hittat hit igen. Gjorde ett långt uppehåll ..

        Nej, det är knepigt med tanke på relationskompetensen, men just på grund av den, kan det vara viktigt att just hålla isär vad som är privat vänskap och människovänskap. Barn och ungdomar har inte samma förmåga att hålla isär dem som vuxna har (som också kan ha svårt) och kan uppfatta att läraren verkligen är kompis med dem. Om vi som lärare börjar att tappa bort oss och tro att vi är kompisar med dem istället för att faktiskt ha ett visst förhållningssätt som tillhör yrket, ja då är det risk för att man går över gränsen. Det är vi som måste sätta gränserna, inte barnen och ungdomarna.

        Jag har bakgrund i fritidshemsverksamheten och om jag inte haft det, hade jag nog inte haft den synen jag har idag. Under den utbildningen fick man lära sig just att hålla gränserna.

        Ja och visst är det väl underligt att skriva om att man skall uttrycka sig enkelt på ett svårbegripligt sätt. Det blir ganska komiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s