Jag drabbas av stugoro och kör genom ett vintrigt Skåne för att se till vårt hus på Österlen. Det står kvar men snön ligger manshög längs väggarna. Jag lånar plastskidor av grannen och plumsar över fälten.
Min lille vän undrar vad det är som händer. Ska det vara så här?
Jag tycker nog att min finaste julskjorta passar väldigt bra tillsammans med hellyhansentröjan.
Och just i detta ögonblick förvandlades jag till modebloggare – dagens outfit!
…behöver inte innebära skolliknande undervisningsformer”
Ungefär så säger professor Sven Persson i en film från Malmö Högskola.
jag gillar att filmen är inspelad utanför Sagolekplatsen i Slottsparken. När jag var föräldraledig var det en ganska torftig lekplats och jag har minnen av oändliga förmiddagar då jag satt ensam på en bänk och väntade på att det skulle komma fler barn.
Ofta svepte det in en förskola vid elvatiden som lyste upp lekplatsen i en kvart innan de till min dotters besvikelse hastade hem till den färdiglagade middagen. Då saknade jag mitt jobb.
Jag läser ett upprop som uppmanar staten att dela med sig av sina kulturskatter och nickar våldsamt (typ headbanging)
(Länk till Svd, Kristina Alexandersson)
Minnesinstitutionerna vill sprida materialet, men vågar inte. De är rädda att bryta mot upphovsrätten, till och med när de äger materialet eller det inte längre omfattas av upphovsrätten! Kommer någon att kräva ersättning för material man lagt ut på nätet? Ingen vet. Det här borde Upphovsrättsutredningen (2008-2011) ta upp. Bristen på besked skapar rädsla.
Några har brutit dödläget genom att publicera på sajter som har många besökare. Riksantikvarieämbetet använder Flickr, medan Nordiska museet och Regionarkivet i Västra Götaland har lagt ut tusentals bilder på Wikipedia. De är inspirerande undantag. De flesta andra vågar inte eller tycker att det är för krångligt. Lösningen är enkel: Gör det obligatoriskt för minnesinstitutionerna att nätpublicera en viss andel av sitt material varje år.
Om staten gör sitt för att skapa ett fylligare Creative Commonslicensierat material på nätet lovar jag att utbilda framtidens lärare inom fältet upphovsrätt.
Det lär jag väl bli tvungen att göra ändå…
Min hjärna överraskar mig med oväntade kunskaper. Den legendariske tyskläraren Hagman sa att vi måste kunna de här prepositionerna som ett rinnande vatten – även om någon väcker oss mitt i natten. Menade han allvar? Det får jag aldrig veta.
I Sydsvenskan läser jag om en symboltterapeut som använder folksagor för att nå fram till dementa personer:
Jag undrar om de här prepositionerna kommer att ha samma effekt på mig i framtiden?
Bloggen behöver förnya sin marknadsföring och jag famlar efter en slagkraftig slogan.
Anders.B.Westin tipsar om en floskelgenerator som nog kan vara användbar:
Jag vet bara inte när och var?
Så ska en slipsten dras!
Jag funderar över hur det är med sanningen på nätet. I bloggen är jag ganska lättsinnig och tar mig stora friheter att konstruera en bloggkaraktär som jag kan experimentera med. Ibland låtsas jag vara mer privat, men det är en i grunden välregisserad bild jag väljer att visa upp. Jag ljuger någon gång om oviktiga saker.
Monica Zetterlund – Vad tänker han på?
Finns det någon sorgligare sång?
Jag har låg energi och bläddrar bland gamla bilder från varma dagar i maskrosfyllda hagar. Vintern kom tidigt i år.
Jag läser en text i Huffington post som beskriver baksidan av vår fixering vid den skrivna texten. Kanske är blinda och dyslektiker bättre lyssnare. (Länk)
A group of Danish academics say we are passing through the other side of what they wonderfully call theGutenberg Parenthesis, leaving the structured, serial, permanent, authored, controlled era of text and returning, perhaps, to what came before the press: a time when communication and content cross, when process dominates product, when knowledge is distributed by people passing it around, when we remix it along the way, when we are more oral and aural.
Som lärareutbildare sorterar vi studenter utifrån deras färdigheter inom läsande och skrivande. Kanske är det dags att i högre grad fokusera på lyssnandets och samtalets konst?
I ett annat inlägg tangerar vi frågan om engagemang och distans. Det kanske går att abstrahera ansvar och förlägga skuld på andra nivåer än den rent personliga. Genom att beskriva läraryrket som ett “uppdrag” går det att ikläda sid den oskyldige tjänstemannens gråa kappa. Föräldrarna är inte engagerade, kursplanen är otydlig, läroboken är gammal, arbetslaget förstår mig inte, rektorn är snål, kommunen är korkad och staten är tokig – men till sist kommer allt tillbaka och du står ensam i mötet med barnet.
Jag tror inte det går att bygga upp några anständiga försvar mot de här misslyckandena som vi vet hör till yrket – utan att förlora sin medmänsklighet.
The Ink Spots – If I Didn’t Care
Talavsnittet i sången bär på en viss visdom.
Tysta tankar 
