Det skulle vara så spännande om fack och arbetsgivare inom förskolan kunde göra upp med den dominerande kvinnokulturen på samma beslutsamma sätt. Funderar på vad kampanjen skulle heta?
Är det möjligt att formulera sig kritiskt utan att kränka personerna som arbetar inom förskolan?
Jag inser att den här diskussionen är polariserande och riskerar att gräva ytterligare skyttegravar i könskriget. Men texten är välskriven och argumenten underbyggda.
Vi behöver tala om pojkars skolprestationer.
Jag skulle gärna se en liknande studie av blivande förskollärare.
Gezim lyckades balansera ganska bra mellan de känsliga ämnen. Jag deltog på telefon och förväntades ge en bild av hur högskolan kan bidra. Kanske var jag en aning kritisk och avslutade med att säga ungefär:
– SKL riskerar att splittra arbetet för att rekrytera fler män till förskolan genom att sätta sig i knät på fel experter.
Efter att ha läst Lars Jalmerts och Mia Heikkiläs kapitel i den nya antologin förstår jag inte varför det är viktigt att män ska arbeta i förskolan. De bör låsas in. Teorierna om hegemonistisk maskulinitet skojar man inte med.
https://twitter.com/lilianvarnander/status/603436366073090048
Jag tänker mycket på relationen, undervisningen och lärandet. Dessutom funderar jag på konceptet ‘didaktisk design’. Sedan några veckor provar jag begreppets innebörd på min praktik. Ser vi på läraruppdraget som att didaktiskt designa lärande så är jag, jag själv, mitt främsta verktyg för att skapa. Det är förmodligen omöjligt att göra det här jobbet riktigt bra utan bjuda på sig själv i någon mån. Alla behöver inte vara bekväma i att dela alla aspekter av sig själv. (Kanske är det rent av självklart att vi sparar de delar som inte tjänar lärandets och skolans syften?) Det hindrar mig inte från insikten (eller snarare påminnelsen) att jag är mitt egna främsta undervisningsverktyg.
just så. Låt dagen börja.
Jag läser normkritiska avhandlingar tillsammans med studenter och vi brottas med en del komplicerade begrepp. Frågan är om det är möjligt att förklara hur kul det här rimmet var 1966 när Lennart Hylands ABC-bok gavs ut?
Mina försök att redogöra för poängen föll ganska platt idag.
Jag försöker verkligen förstå det här:
Tilläggspoäng för en grupp är alltså INTE kvotering. Det kan vara orättvis och diskriminerande, men begreppet kvotering har en väl definierad betydelse.
Jag känner inte till någon sådan kvotering. Däremot fick jag 0,2 tilläggspoäng 1976 när jag sökte till förskollärarutbildningen. Det fanns även andra system som underlättade för personer med yrkeserfarenhet att söka utbildningar (s.k. 25:5)
Jag tror vi behöver reda ut det här:
Överrepresentation av män i styrelser är stötande och kan möjligtvis vara utslag av diskriminerande – men det är inte kvotering.
På samma sätt är inte könsobalansen i förskolan ett utslag av kvotering. Inte hellet är de tafatta rekryteringsåtgärderna 1975-1980 med tilläggspoäng kvotering. Inga platser var reserverade. Inga procenttal angavs.
På landets teaterhögskolor tycks det pågå verklig kvotering. Jag tror att många menar att det är viktigt att det finns skådespelare av båda könen.
Uppdatering:
För mig är det här lite personligt eftersom jag kom in på förskollärarutbildningen pga den hör regeln. Jag hade gått treårig NV-gymnasium och läst på universitetet. De flesta andra sökande (läs kvinnor) hade av taktiska skäl gått tvåårigt gymnasium (fackskola) eftersom de varit inställda på yrket sedan barndomen.
Wernersson menar att åtgärden togs bort pga att den inte var effektiv – och samtidigt räknade alla med att könsbalans skulle uppnås inom en snar framtid.
På 2003 försvann frågan från den politiska kartan eftersom kön är en social konstruktion.
Tysta tankar 