Pedagogkonferensen NFRF-NERA tuffar vidare och i går delade Sigbrit Franke ut pris till årets läromedel i Lärarutbildning.
Jag gratulerar vinnarna Inga-Lill Jakobsson och Inger Nilsson från Göteborgs respektive Stockholms universitet som vann förstapriset på 100 000 kronor för “Funktionsnedsättningar, funktionshinder och specialpedagogik i praktiken.” Samtidigt tänker jag att förlaget borde ha hjälpt dem att hitta en mer slagkraftig titel.
Jag läser Annika Norlins krönika i dagens City Malmö
Länk – gå till sidan 6 -nu med rätt länk
Hon beskriver erfarenheten av att som ny student mötas av en mur av högfärdiga fackuttryck. Jag läser och skäms över att vara en del av detta skojeri. Det mest plågsamma är att vi utger oss för att försöka locka till oss nya grupper samtidigt som de snart förstår budskapet:
– Du hör inte hemma här!
Ibland är jag nästan hundaktig i min beundran och riskerar att vara pinsam, men jag gillar allt Annika gör!
Jag hoppas att debatten om Läraryrkets status den 16/3 även kommer att handla om högskolans syn på det som vi lite mystiskt kallar “breddad rekrytering”
Länk
P.S. Det är oroande att jag använder “exkluderande” i rubriken – “utestängande” vore ett bättre ord.
Malmö högskola domineras de närmaste dagarna av konferensen NFPF – NERA och jag bläddrar i sammanställningen av abstracts för de 384 presentationerna som ska ske under de tre dagarna.
Länk till abstracts, Reportage
Det är ett överdådigt program och jag funderar på att smyga in och smyglyssna på någon av godbitarna – i värsta fall kan jag utge mig för att vara IT-tekniker och hjälpa till med inloggningen? Men det är nog bäst att avstå – det är en konferens för forskare och en enkel adjunkt ska nog inte blanda sig i onödan. (Visst är jag patetisk som offer!)
Uppdatering:
Jag läser vidare bland alla abstracts och förbluffas över min brist på intresse. I mitt stilla sinne ser jag en kommunikationssituation där 384 ivriga och nervösa avsändare försöker sända information till 384 ointresserade mottagare. Så illa kan det inte vara.
Förresten säger min kamrat att de flesta ändå kommer hit för dansen på på lördagskvällen. Då jäklar!
Jag har skrivit om det här många gånger och trodde inte det fanns fler vinklar. DN har en serie om pojkars och flickors olika inställning till skolarbete.
DN1, Lotta, 19: ”Visst, jag har jättehöga krav på mig själv”,
Edgar, Etnologen: ”Vuxenvärlden ger olika budskap till flickor och pojkar.”
Tanken på att skolan delvis är ansvarig för skillnader i prestationer väcker många känslor. Anne-Marie Körling skriver en vass text och jag mumlar instämmande. Länk
Hon ställer en lång rad obehagliga men nödvändiga frågor
Jag tror det handlar om det lärande förhållningssättet. Hur läraren skapar dolda förväntningar på pojkar och flickor. Hur läraren kämpar för att likheterna ska bli större och jämlikare och kanske just där går det åt fanders.
Nu möter jag samma mönster på lärarutbildningen och har ingen teori för hur jag ska hjälpa flickor som lider av att leva upp till bilden av att vara en duktig flicka.
Går det att bestraffa överdriven lydnad? Kan jag belöna kreativ olydighet utan att väggarna rasar ner?
Jag är inte blyg. Ändå var det med en viss vördnad jag beträdde rummet där Sven-Eric Liedman diskuterade sin text Månglarna i templet (länk) under ett utbildningsvetenskapligt seminarium. Vi var åtta personer och det kändes väldigt exklusivt att få möta denne intellektuelle gigant.
Sedan 70-talet har jag läst böcker som dignar av bildning och ingen lyckas med samma självklara elegans förklara komplicerade frågor på ett någorlunda lättbegripligt sätt.
Kanske var jag tagen av stundens allvar – så här dagen efter har jag ingen aning om vad vi pratade om. Men jag var där och tror att jag lyckades stamma fram en fråga.
Det finns program för utbyte mellan nordiska högskolor. Nästa vecka ser jag fram emot att få samarbeta med Maria Öksnes från Trondheim. Jag läser om hennes avhandling och inser att den skulle jag gärna ha skrivit. Med en sådan titel kan man inte misslyckas.
Annars ser det ut att bli en intensiv vecka.
Caroline Larsson kommer hit på måndag 10.15 i D138 och berättar om Malmös fantastiska temalekplatser
Sven-Eric Liedman kommer den 8/3 och föreläser under rubriken Kör månglarna ur templet
Den 10/3 kommer Dion Sommer, Carsten Hundeide och Ingrid Pramling introducerar sin nyutkomna antologi.
Den 16/3 ordnar kåren en debatt med anledning av Lars Pålsson Sylls brokiga bildspråk
Jag borde inte klaga på utbudet. Kunskapens trappa är bred, hög och brant.
Diskussionen om Lars Pålsson Sylls liknelse “rutten frukt” rullar på. Vi lärare skämtar lite nervöst och informatörerna hoppas att de förväntansfulla studenterna som söker sig till det Öppna huset (länk) inte läser Sydsvenskan.
Samtidigt är formuleringarna milda jämfört med vad Lars skriver på Newsmill. (Länk). “Garbage in – garbage out” – nej, det är verkligen inte OK.
I dagens tidning går Lars till motattack mot Nanny Hartsmars kritik.
I en kommentar till min debattartikel om regeringens proposition om ny lärarutbildning (Sydsvenskan 26.2) har Nanny Hartsmar (Sydsvenskan 2.3), universitetslektor vid lärarutbildningen på Malmö högskola, medvetet valt att missuppfatta vad jag skriver.
Eller så kan hon inte läsa innantill.
Det är en ynkedom att en universitetslektor inte förmår bättre. Vad jag pekar på i artikeln är att det inte går att diskutera utbildningars kvalitet utan att också ta hänsyn till vad man utbildar sig till. I Sverige är läraryrket sedan länge sorgligt underbetalt och lärares arbetsvillkor överlag dåliga. De som har bra betyg söker sig oftast till andra yrken med högre lön och bättre arbetsvillkor.
Att påstå att jag talat om studenter som rutten frukt visar att Hartsmar inte förstår liknelsers funktion. Studenter är överhuvudtaget inte frukt – vare sig rutten eller färsk.
Jag funderar över hur poliserna som i stridens hetta kallade demonstranter för “apadjävlar” fick löpa gatlopp i pressen. Kanske är det grövre att i en debattartikel likna en grupp människor vid sopor eller rutten frukt.
Antagligen menar inte poliserna att demonstranterna verkligen ä-r apor – men det är en rimlig tolkning att poliserna försöker lyfta fram en central egenskap hos dem. Det är så liknelser fungerar.
Diskussionen om läraryrkets framtida status kunde fått en mycket bättre start. Det aningen banala påståendet om att studentgruppens sammansättning är betydelsefull för resultatet av utbildningen tror jag inte någon ifrågasätter. Frågan är hur vi höjer kvalitet, effektivitet och status – utan att sälja ut idealet om en högskola som är öppen för studieovana grupper. Jag tror inte att stora dramatiska löneökningar är att vänta och menar att vi måste hitta andra vägar.
Och nu har Studentkåren vaknat. Länk
Min kollega Lars Pålsson Syll skriver en debattartikel som ondgör sig över problemet med att de studenter som söker sig till lärarutbildningen inte håller måttet:
Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.
(…)
Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.
Jag undrar var Malmö Högskolas vision tog vägen? Vi skulle öppna akademin för nya grupper och hitta utbildningsformer som utmanade de etablerade strukturerna.
Pang, sa det när dörren smällde igen.
Uppdatering 1:
Nanny Hartsmar svarar klokt och nyanserat.
Uppdatering 2:
I en arrogant och aningen desperat replik försöker Lars ta tillbaka initiativet genom att anklaga Nanny för bristande kunskaper i innantillläsning. (länk) Det fungerar inte. Trots det goda uppsåtet kommer Lars Pålsson Syll att få dras med ryktet om bristande språkkänsla i framtiden. Jag rekommenderar dubbeldoktorn att göra en dubbel kungspudel snabbt – innan media och studentkår upptäcker övertrampet.
Jag är en stor vän av yttrandefrihet och imponerad av högskolans ledning som inte reagerar. Det är en professors oavvisliga rätt att både skjuta sig själv i foten och samtidigt tappa byxorna. Samtidigt finns det en infoavdelning som ska skydda Malmö högskolas varumärke. Behovet av intranät har aldrig varit större.
Debatten om läraryrkets status förtjänar en bättre start.
Uppdatering 3:
Studentkåren ger sin syn (länk)
Uppdatering 4
SKL 3 menar att vi ska sluta förtala skolan (Länk)
Glastak över lärarutbildningens ljusgård
Lagrådet är inte nådigt i sin kritik av det nya skollagsförslaget:
Lagrådet slår ner på det mesta. Centrala begrepp har inte enhetliga definitioner. Begreppet elev får därför olika betydelse beroende på i vilket sammanhang det förekommer.
”Lagrådet får närmast intrycket av att många av de noterade bristerna, som här enbart beskrivits med ett fåtal exempel, beror på att en tillräckligt noggrann genomgång inte har gjorts innan förslaget lämnades över till Lagrådet. Enligt Lagrådets mening måste en sådan genomgång och överarbetning ske under den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet”, skriver Lagrådet.
Språkliga otydligheter i förslaget öppnar för tolkningar som gör vissa av bestämmelserna grundlagsstridiga. Det gäller när regeringen ska meddela föreskrifter till myndigheter om vilka ämnen som ska ingå i det nationella programmet i gymnasiesärskolan, och kunskapskraven för betygen A, C och E i det nya betygssystemet.
Lagrådet anser generellt att det finns ”ett anmärkningsvärt stort antal brister” i hur lagparagraferna är formulerade i författningskommentarerna och i lagtexten:
Jag försöker dölja min skadeglädje över att Björklunds starkt ideologiska iver att driva igenom förändringar resulterar i en undermålig produkt. Är det så här kampen mot flummet ska bedrivas? Genom slarv?
Frågan är hur han gör för att runda lagrådet?
Lärarutbildningens vackra hus är en förvånansvärt sluten miljö och det finns få mötesplatser som inbjuder till spontana samtal över enhets- och ämnesgränser. Lärarna sitter i små kontorslandskap eller moduler. Studenterna irrar runt i korridorerna på jakt efter ett skyddat hörn. I en del salar pågår undervisning bakom glasrutor och lärarnas tysta viftande gör ett lätt absurt intryck.
Min arbetsplats är intill postfacken och ibland känner jag mig nära händelsernas centrum – även om en del tomrum vittnar om ett år av uppsägningar och besparingar.
Nu förstår jag uttrycket “Att ta ner skylten”.
Tysta tankar 