Sara Jondelius skriver på Newsmill om hur hon har arbetat med bloggredskapet tillsammans med högstadieelever. Hon beskriver upplevelsen av att vara långt efter barnen när det gäller tekniska kunskaper om hur man till exempel skyddar sin blogg mot ovälkomna kommentarer.
På Lärarutbildningen talar vi gärna om betydelsen av IT, men samtidigt finns en grundläggande skräck för det oförutsägbara och privata. Vanligtvis kloka kolleger ställer underliga frågor som:
– Måste jag berätta allting om mig själv?
Studenterna undviker vårt pompösa LMS (Learning management system) och kommunicerar via MSN och Facebook. Jag förstår dem.
Det är sportlov i Skåne och många försöker utnyttja de sorgliga resterna av snötäcket. En lärarstudent är i princip aldrig ledig, men aktiviteten är ganska låg i Biblioteket högst upp i Orkanen. Jag passar på att njuta av skymningen som faller utanför fönstren.
Ibland saknar jag medioteket på Munkhättegatan – det var liksom närmre till studenterna där.
I bloggvärlden var det många som tidigt ifrågasatte värdet av en ny lärarutbildning. Inom det akademiska och pedagogiska etablissemanget tycktes det vara få som tog Jan Björklund på allvar och när professorerna väl samlade sig till ett upprop var det alltför sent och ängsligt. Rädslan för att stöta sig med makten satt djupt och i bakgrunden mullrade HSV. Utredningen HUT är presenterad, remissomgång avklarad och nu återstår riksdagsbeslut, examensbeskrivning och tillståndsprövning innan det hela rullar igång 2011.
Anders Fransson är skoningslös i sin kritik av processen. Jag försöker plocka ut särskilt slående formuleringar ur hans text men rekommenderar er att läsa det hela. Kanske är det inte för sent att stoppa eländet.
Till slut. Mot bakgrund av den bild jag tecknat ovan framstår det som alltmer obegripligt att regeringen vill ersätta en väl fungerande lärarutbildning med ett helt nytt system, som kommer att brottas med inkörningsproblem och kvalitetsbrister under de inledande åren. Varför offra flera studentgenerationer i oträngt läge? I mina svarta stunder tänker jag att motiven för reformen måste vara helt andra än de som redovisas öppet. Kanske är det så enkelt som att utbildningsminister Jan Björklund vill resa ett monument över sig själv innan mandatperioden går ut.
Jag är ganska svårpikad och väljer att ta filmen som en komplimang – åtminstone tills motsatsen är bevisad.
P.S. Filmen är gjord av studenter som läser kursen Lek, Kultur och kommunikation vid enheten Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Lärarutbildningen i Malmö.
I en Bolognaanpassad högskola är målen grundläggande för verksamheten. Vi lärare lägger ner massor av tid på att skriva mål som fångar kursens kärna och försöker hitta formuleringar som både är precisa och öppna för tolkningar. Det svåraste är kanske konsten att skriva fram progression mellan kurserna. Vi vill att utbildningen ska vara utmanande och att förväntningarna skruvas upp under utbildningen.
Det finns en uppenbar risk att denna målfokusering blir svårkommunicerad i förhållande till studenterna – även om vi ständigt tjatar om att “Det är m-å-l-e-n som är viktiga – fokusera på dem!” finns det en uppenbar risk att de använder gamla studiestrategier (Vad ska vi läsa?, Vad vill du jag ska kunna?, Hur många sidor? o.s.v…)
En tankeställare för oss lärare var den student som inför omtentamen ställde frågan:
– Måste vi kunna alla målen utantill?
Det var inte så vi tänkte. Frågan tvingar mig att stanna upp. Jag hör ett nödrop och anar en brist på studieteknik som gör livet på svåruthärdligt. De gamla strategierna fungerar inte och vi lärare förstår inte hur stort glappet mellan gymnasium och högskola är.
Sakta lägger båten ut från land - vy från biblioteket Orkanen
Maud Olofsson & co presenterar ett förslag som ska belöna de skolor som förbättrat sina resultat på de nationella proven i årskurs 9. Länk
Med inspiration från hälso- och sjukvården – där regeringen med framgång infört en kömiljard som kortat vårdköerna – föreslår Centerpartiet en kunskapsmiljard för grundskolan. Kunskapsmiljarden ska i likhet med kömiljarden utformas som en prestationsbonus. Pengarna ska gå till skolor där eleverna tydligt förbättrat sina studieresultat. Den ska omfatta både kommunala och friskolor. Utgångspunkten bör vara resultaten på de nationella proven i årskurs 9 då dessa prov samlas in nationellt.
Jag tror att det här förslaget riskerar att ytterligare urholka en skolpolitik som redan är besvärande ytlig i sin kunskapssyn. Frågan är vad det är för problem pengarna förväntas lösa? Är lärarna omotiverade, och är då den här formen av prestationsbonus rätt väg att gå?
Nej Maud – så ser det inte ut. Den här typen av enkla lösningar och vaga löften om snabba belöningar försvårar diskussionen om vad som behöver göras.
Det är en uppenbar förolämpning mot landets lärarkår att du tror att de behöver extra motivation för att göra sitt jobb. Om du verkligen bryr dig så hoppas jag att du bevakar den professionella nivån i arbetet med ny skollag och skyddar skolan från detaljreglering.
Så höjer du produktiviteten.
Jag undrar om det finns något trevligt sätt att beskriva var jag tycker att centerpartiet ska göra av de där morötterna?
Troligen inte.
Uppdatering:
Tödde är rädd att Mödde ska ta över initiativet i skoldebatten. Därför hakar Tödde på Möddes utspel.
Jag är på ett utbildningsvetenskapligt seminarium som diskuterar behovet av en ny tidning om utbildning. Jan Thavenius och Olle Holmberg beskriver tankarna bakom Skola och samhälle (S O S) och vi diskuterar vad det är för tomrum publikationen fyller.
Det är en imponerande uppsättning skribenter som bidrar med texter och visst finns det utrymme för en kritisk röst i utbildningsdebatten.
Vi funderar över formen och det finns en spänning mellan traditionen att å ena sidan göra en fin akademisk tidskrift som ligger nära Pedagogiska magasinets genomarbetade redaktionella produktioner och å andra sidan utnyttja nätets fördelar genom att våga vara mer oförutsägbar och interaktiv.
Jag hoppas att de båda riktningarna kan samsas och att Olle orkar fortsätta att moderera kommentarer. Idag är Malmö Högskola värd för tidningen och dekan Johan Elmfelt bekymrar sig för okontrollerbara kommentarer som gör utgivarskapet riskabelt. Jag tror han oroar sig i onödan.
Min blogg har på tre år fått 8 500 kommentarer. 2 500 har varit skräppost som plockats bort av filtret. Jag har själv plockat bort två kommentarer med rasistiska undertoner. Inget har varit åtalbart.
Ett större bekymmer är att S O S är en smula ideologiskt förutsägbar. Ambitionen att öppna sidan för landets skrivglada lärare innebär risk för att en del “privat läckage” (Johans Elmfelts uttryck) kan förekomma. Vardagsbetraktelser, kåserier, krönikor, fotoreportage, metodtips tror jag inte hotar ambitionen att vara en seriös aktör i skoldebatten. Olle har tidigare talat om den akademins skräck för att “smutsa ner sig” och bloggvärlden är full av tveksamma men lockande företeelser. Alternativet är att göra en “papperstidning på nätet” och det känns ganska ointressant. Jag hoppas på en digital mötesplats med oräddhet som ledord.
Den 8/3 kommer Sven-Eric Liedman och berättar om sin medverkan i tidningen Inbjudan. Den aktuella texten är “Månglarnas tempel.”
Fyra glada pensionärer
Min aningen bittra slutkommentar är att det tycks vara lättare att driva en debatt utanför Malmö Högskola än inom organisationen.
Nedanstående skrev jag för tre år sedan. Det är inte min elegantaste text och jag var nog ganska arg över den obehagliga tonen bland kommentarerna på hemsidan. Jag läser Olle Holmbergs text på Skola och samhälle om Inger Enkvist och nickar instämmande. Den viktigaste frågan när det gäller professorn från Lund är:
– Var fick hon luft?
Är det verkligen regeringens expert som använder den här formen av billig retorik?
I dagens Svd skriver Inger Enkvist under rubriken Bryt med flumpedagogiken.2 . Kl. 22.35 har 258 läsare kommenterat artikeln. Texten är en uppvisning i försåtliga självklarheter och reaktionära dumheter, falska dikotomier och förrädiska generaliseringar.
Klassiskt bildningorgan
Samtidigt finns där en ton av sunt förnuft och enkla lösningar som gör budskapet svårt att motstå. Det var kanske bättre förr i alla fall? När påbörjades civilisationens förfall? Var det grekerna eller romarna som hade rätt förhållningssätt till barnen?
Min position är mitt i stormen. Jag möter studenter som studerar på en högskola med krav på att de ska tänka själv. De har fostrats i en skola som uppmuntrat dem att leta efter ledtrådar och reproducera kunskap. När instruktionerna inte är övertydliga eller banala menar studenterna att kursen är “luddig” eller “flummig”. Tyvärr är det ofta svaga studenter från studieovana hem som längtar efter mallar och färdiga lösningar. (Läs mer här!)Tilltron till den egna förmågan att tänka har de förlorat på vägen. Lärarna ska helst lotsa eller peka med hela handen.
Det fungerar inte när de ska ta ansvar för den egna undervisningen i en framtida lärarroll. Då måste självförtroendet finnas.
Jag anklagar Enkvist & co för att bära upp ett auktoritärt kunskapsideal. Nu försöker hon koppla samman frågan med empati, mobbning och respekt för skolan som institution. Jag ser det som ett retoriskt knep.
Allt var bättre förr – barnprogrammen till exempel!
Hon utgår från Hargeaves och beskriver erfarenheterna från Ontario då ett fungerande decentraliserat skolsystem detaljreglerades i slutet av 1990-talet. Jag menar att det är ytterst likartade förhållande och att vi har mycket att lära av de de här striderna. I Toronto strejkade lärarna för rätten att påverka undervisningen.
En klassisk del av varje malmöbarns skolgång är skåneresan som vanligtvis görs i årskurs tre. Ett av barnen från förorten undrar varför just Ali har så många och stora stenar. Det är orättvist mot Muhammed.
Tysta tankar 
