Den pojkaktiga orkestern spelade på Lindängens amfiteater i förmiddags och det var en sällsynt varm föreställning. Min hjärna kokade över och den improviserade sången om svett lät absolut bättre på skånska än på rikssvenska.
svitt=svettig, svittare=svettigare
Jag är glad att inte min inre svensklärare var där. Ännu gladare blev jag över att möta före detta studenter som nu är äkta förskollärare!
Jag tror att gitarristen Håkan hade det allra svettigast!
Ibland har jag tvivlat på skolans demokratiska värde och det har varit lockande att använda teorier om skolans förtryckande och manipulativa funktion som försvar när besvikelsen har varit för stor. Den uppblåsta retoriken i läroplanerna har gjort mig generad och kontrasten mot vardagens praktik alltför hjärtskärande. Skolan är sorterande, disciplinerande och i bästa fall kvalificerande till en oviss yrkesvärld – men är det verkligen möjligt att se skolan som en plats för bildning, personlighetsutveckling och delaktighet?
Jag träffar Lars Persson som nyligen disputerat med en avhandling med titeln Pedagogerna och demokratin och känner mitt trötta cyniska jag vittra ner. Efter 53 sidor bakgrund är jag nyfiken och brinner av längtan efter att ta del av de lärarröster som bär upp sin syn på demokratiuppdraget.
Följ med mig in i texten – det här behöver jag diskutera!
Om förra veckan var “rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas “akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.
Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.
Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om möjligt skapa en gemensam bild som bas för tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda “det rätta”.
Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.
Grattis Marie!
Forskaren som vår tids Sibylla?
Min forskande kamrat presenterar sina avhandlingstankar på ett seminarium och vi diskuterar villkoren för barns musik på förskolan. Vilka sånger sjunger de? Och varför? Går det att se barn som aktörer som gör autentiska egna val – eller är de fast i pedagogernas uppfattningar om vilka sånger som är nyttiga och trevliga? Går det att undersöka vem som bestämmer vilka sånger som sjungs? Är det intressant?
Kanske är tiden mogen att släppa barnen fria. Idag sitter treåringarna hemma och väljer på Youtube. De övar in danser och imiterar sånger på ett sätt som känns äkta. Även om de är fast i kommersialismens garn tycker jag om tanken på att de skapar egna rum utanför pedagogernas kontroll. På de flesta förskolor vakar pedagogerna över rätten att styra musiken genom sångkort.
Den Pojkaktiga orkestern spelar på den fantastiska nybyggda förskolan Frövik i Fosie stadsdel. Jag möter gamla studenter som nu är färdiga pedagoger och blir väldigt imponerad av verksamheten och lokalerna. Varje avdelning har en smartboard och barnen styr musiken på ett nytt sätt.
Barns inflytande genom Youtube – äntligen förstår jag vad som menas med empowerment.
Under det senaste året har Högskoleverket framför allt haft fokus på regeringsuppdraget att utforma ett nytt system för att utvärdera kvaliteten på högskoleutbildningarna. Systemet har utvecklats i nära samverkan med högskolesektorn. Under arbetets gång har det blivit allt tydligare att Högskoleverket och Utbildningsdepartementet inte är överens om hur systemet ska utformas för att driva svensk högre utbildning framåt. Detta har lett till en förtroendekris.
— Skillnaden i synen på hur man bäst mäter kvalitet i högre utbildning i kombination med en nära styrning av utvecklingsarbetet, som inte är förenlig med relationen politisk styrning och expertmyndighet, gör att jag väljer att avgå, säger Anders Flodström.
Konflikten handlar främst om att regeringens fokus ligger på att studenternas självständiga arbeten ska utgöra grunden för bedömning av utbildningarnas kvalitet. Också Högskoleverket menar att resultaten från de självständiga arbetena är en viktig bedömningsgrund men anser att även innehållet i och examinationen av utbildningarna måste granskas.
Det är på samma gång sorgligt och hoppfullt. För oss som arbetar med akademiska professionsutbildningar har det varit en plåga att kvalitet skulle mätas enbart genom bedömning av det avslutande examensarbetet. Flodström tar strid för att se utbildningar som en helhet och då måste även andra delar bedömas. Kanske finns det en gnutta hopp i och med att bandet mellan akademin och regeringen nu synas. Det är dags att ta strid för Högskolornas frihet från politisk styrning.
Vi börjar med lärarutbildningen.
DN, svd1, svd2, Sydsvenskan, LN
Jag läser studenttexter och studsar till inför formuleringen “att komma ut som lärare”.
Efter en förvirrad sekund inser jag att studenten menar “att börja arbeta som lärare”. Min första tolkning var nog påverkad av diskussionen om yrkets låga status och handlade om det svåra beslutet att offentliggöra den svarta hemligheten:
– Innerst inne är jag egentligen lärare och nu har jag bestämt mig för att leva som en!
Jag möter en grupp norska lärarutbildare från Tromsö och vi diskuterar naturligtvis jämställdhet och rekrytering av män till förskolan. Den norska strategin har varit konsekvent och under tio år har man byggt upp kanaler som nu ger resultat. 40% av de sökande till linjen med friluftsinriktning är män och på den allmänna är andelen män 20%. Idag söker sig många svenska män till Norge där attityden är annorlunda jämfört med Sverige. (Länk till Menn i barnehage) De slipper tjänstgöra som symboler för en havererad jämställdhetspolitik.
Ur ansökningar från Linköping och Linnéuniversitetet
Linköpings universitet vill rekrytera män med ett särskilt engagemang för jämställdhet som då kan medverka till att “deras genusmärkta privilegier synliggörs och ifrågasätts”. Därefter kan de få göra tjänst som “jämställda förebilder”. Det känns som ett säkert sätt att skrämma bort män. Linköpings ansökan
Linnéuniversitetet riktar in sig på att höja genusmedvetenheten hos lärarutbildarna som måste förstå hur de (lärarutbildarna alltså?) bidrar till att “reproducera genusordningen. Först därefter kan strategier formas för att utmana de föreställningar som bidrar till könsobalans i lärarutbildningen”. När alla lärarutbildare har förstått allvaret kan vi alltså börja utforma strategier? Linné ansökan
När jag läser de här ansökningar som Delegationen för jämställdhet i Högskolan har beviljat bidrag till blir jag ideologiskt utmattad. Hur kunde jag vara så dum att jag trodde att den konferens för manliga nätverk vid landets lärarutbildningar som Malmö och Borås ville ordna skulle kunna få stöd från det hållet?
Läs mer om DJ och dess tolkning av sitt uppdrag.
Radio Kristianstad har tema om män i förskolan (länk). Det finns en uppenbar risk att jag dyker upp i morgondagens program.
Uppdatering: Jag skrev en liknande text på Newsmill och upptäcker till min förvåning att redaktören har ändrat rubriken från “DJ sviker sitt uppdrag” tlll det betydligt tamare “Kan Norge rekrytera män till förskolan borde Sverige också kunna”. Mitt förslag till millning av “DJ:s verksamhet” ändrades till den helt bisarra frågan om “Män på dagis”.
Varför?
Anne-Marie har samlat ordningsregler och jag kan inte låta bli att sprida (länk):
Jag ryser och tänker på alla de regler som inte är formulerade. När vi diskuterar den “dolda läroplanen” sker det utifrån den lömska överenskommelsen att vi egentligen tänker lika och därför inte behöver regler. På ett sätt är det bra att de här reglerna finns – då går de i alla fall att diskutera!
Kommentera gärna hos Anne-Marie! Jag vill inte stjäla hennes diskussion, men är naturligtvis nyfiken på vilka tokiga regler som finns på era skolor och förskolor.
Jag läser titlarna på de ansökningar som har fått bidrag av DJ och blir fundersam:
Linköpings universitet Lärarutbildningen – för män med engagemang för jämställdhet 1 063 547 kr
Är det inte lite underligt att peka ut nödvändigheten av ett engagemang just hos denna grupp? Om männen utgör 5% av de antagna vid t.ex. förskollärarutbildningen menar jag nog att det avgörande ansvaret för att förändra strukturerna ligger hos majoriteten. Männen riskerar alltid att stereotypiseras och reduceras till symboler. Jag tänker att de i första hand måste lära sig att hantera motstridiga förväntningarna – kanske kan man kalla det “engagemang för jämställdheten” men jag ser andra tolkningar som oroar mig.
Min erfarenhet är att de här männen ogärna vill pråla med sitt engagemang och gärna undviker att se sig som förebilder för “den nye mannen”. De har ofta fullt upp med att manövrera i de komplicerade skolkulturerna utan att avkrävas ett särskilt engagemang för något så komplicerat som jämställdhet. Läroplanens formuleringar om att motverka traditionella könsroller borde gälla för båda könen i lika hög grad. Männen kanske redan har gjort sin insats genom att göra ett kontroversiellt utbildningsval?
Jag måste nog läsa hela projektansökan!
En gammal inbjudan till nätverksmöte
Jag har haft workshops med lärarstudenter från Nortumbria university och gjort historier tillsammans med dem. Under mottot “begränsning befriar” har de fått i uppgift att:
1) Välja en bild av sig själv (eller ta en ny med webkameran)
2) Manipulera den två gånger med hjälp av http://photofunia.com. Det finns massor av färdiga bakgrunder och mallar.
3) Dessa två bilder är start- och slutpunkt för berättelsen. Använd 100 ord för att binda samman dem.
4) Registrera en blogg och publicera din historia där.
5) Länka till http://limitationliberation.wordpress.com/
6) Kommentera dina kamraters berättelser.
Jag trodde det skulle bli tekniska problem, men de flesta studenter registrerar bloggar och laddar upp filer med lätt hand. Betydligt svårare var det att välja en bild av sig själv. Trots att de hade tillgång till webkamera valde de flesta att hämta bilder på Facebook och nu vet jag hur ett typiskt bildarkiv ser ut för en 20-årig Newcastleflicka. Det är väldigt mänga puss- och krambilder. Inte så många rena porträtt.
Förhoppningsvis har de lärt sig något. Jag har funderat mycket över hur man balanserar allvar och lek. Det finns en uppenbar risk i att det tekniska tar över, samtidigt som jag gillar tanken på att berättelsen växer ur de manipulerade bilderna. Det blir mindre pretentiös så och allt är på låtsas. En annan gång vill jag jobba mer med berättarstruktur och reception. Nu ligger fokus på produktion under två timmar.
Prova gärna tekniken och länka hit om du blir nöjd med din berättelse. Särskilt kul skulle det vara om någon ville göra det här med barn. En stor fördel med metoden är att inga program behöver installeras – all sker på nätet. Jag tror inte på datorutbildning där skolorna behöver köpa ny utrustning eller program.
Beth håller ihop hela International Conference week och lägger ner ett stort arbete på att få det hela att fungera. Veckan innan jag skulle komma presenterade jag mitt upplägg och skickade ett smakprov med en diskret fråga om hon kände igen någon av personerna på bilden. Idag berättade Beth att hon hade varit väldigt undrande över varför jag skickat ett bröllopsfoto på mig själv. Samtidigt var hon en aning bekymrad över den manhaftiga bruden – men vi svenskar är ju så frigjorda…
Jag inser att Daniel och Victoria inte är jättekända i England. Än.
Jag och min nya fru?
Tysta tankar 